Stäng fönster Robertsfors kn, KYRKOGÅRDEN 1 ROBERTSFORS KYRKA
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Gamla kyrkogården vid kyrkan anlades troligen samtidigt som den första brukskyrkan uppfördes 1799. Både kyrka och kyrkogård ägdes fram till 1910-talet av Robertsfors bruk, som där upplät gravplats åt brukets anställda. Senare blev den allmän gravplats. Terrängen sluttar svagt mot söder. Kyrkogården var tidigare omgärdad av ett ljust trästaket, men omges sedan 1932 av en kallmurad bogårdsmur i natursten. Den norra delen av muren revs när den nya kyrkan uppfördes 1957. Muren är hög (särskilt mot sydost), välmurad och utgör en kvalitativ och viktig del av kyrkomiljön, liksom de höga tallarna som omger platsen. Det finns öppningar i muren med enkla grindstolpar i sten mot sydväst där den gamla vägen till kyrkplatsen gick, samt mot väster där infarten till kyrkan ligger sedan den nya kyrkan byggdes. Båda gångarna, samt den lilla planen framför kyrkan är grusade. Gravarna är förhållandevis enkla, med rader av resta stenar i gräsmatta. Gångarna och gravarna justerades 1935 och har därefter förnyats fler gånger, så det förekommer både äldre och nyare vårdar. Tidigare ska det ha funnits ett flertal grusgravar med stenramar som lades igen på 1960- och 70-talen. Vegetationen är relativt sparsam, men det finns några björkar och en del buskar och blomsterbänkar. Mellersta kyrkogården (tidigare kallad nedre kyrkogården) ligger i ett kvarter med plan terräng i centrala Robertsfors, med kommunhuset i söder, bostadshus i öster och norr samt Strandvägen och Rickleån i väster. Begravningsplatsen anlades 1888, sedan Robertsfors bruk upplåtit mark till detta, men lades om och planerades 19581959. Den avgränsas av en låg klippt häck i varje vädersträck. Huvudentrén i söder markeras med runda svartmålade järnstolpar med krönande guldfärgade kors, men grindar saknas. En ekonomibyggnad finns utanför häcken i norr. Den uppfördes som televerksbyggnad på 1960-talet men byggdes om 1979. Från huvudentrén leder en grusad väg fram mot ett högt brunt träkors i norr. Även de övriga kvarvarande, smalare gångarna är grusade. De allra flesta gångar, som hade grus eller skiffer, planterades dock igen med gräs år 1985. Ett par stora björkar i öster och väster utgör i stort sett den enda trädvegetationen utöver en rad med rönnar, popplar etc. utanför häcken i norr. Gravarna är indelade i rader, med rygghäckar av ölandstok som troligen ersatt tidigare klippta rygghäckar. Ölandstok blev med sitt fria växtsätt populära fr.o.m. 1950-talet, och passar därför såväl historiskt som estetiskt mindre bra in som rygghäckar på denna äldre begravningsplats. Gravvårdarna består av resta stenar i gräsmatta, men påfallande många gjutjärnskors finns även, särskilt i den västra delen. De är gjutna i Robertsfors och har därför ett särskilt lokal-historiskt värde. Även bland titlarna på kors och gravstenar märks kopplingar till bruket. Fredriksfors begravningsplats ligger strax utanför Robertsfors, i Fredriksfors, där Robertsfors bruk under 1830-och 40-talen expanderade verksamheten och anlade hammarsmedja och arbetarbostäder samt 1909 byggde en kraftstation. Begravnings-platsen ligger mellan landsvägen och Rickleån och omges av skog åt alla håll, med en öppning mot Rickleån i sydväst. Den anlades ursprungligen efter ritningar av länsarkitekt Edvard Lundqvist och invigdes 1922, men togs inte i bruk p.g.a. dålig dränering. Istället upprättades 1925 en ny planläggning av arkitekten Harald Wadsjö, som vid den tiden var en av landets främsta experter på kyrkogårdskultur. Första begravningen skedde 1930. Fredriksfors begravningsplats är den största i Robertsfors och där äger de flesta begravningar rum numera. Terrängen är mestadels plan på området, som delvis avgränsas av en bäck, en slänt, diken, häckar samt i nordväst av ett vitmålat trästaket. Vid infarten i norr ligger parkering med garage samt personal- och ekonomibyggnader. Ett tiotal meter norr om infartsvägen står en liten klockbock med svängd kopparhuv, uppförd 1937. Från parkeringen når man begravningsplatsen på andra sidan Mårtsgårdsbäcken via en välbyggd stenvalvsbro från 1931. Gravkapellet ligger direkt väster om entrén och den grusade vägen fram vidgas till en mindre grusplan vid kapellet. Även det övriga gångsystemet har grusgångar, men troligen har också någon grusgång planterats igen med gräs. Gravarna utgörs av stående stenar i gräsmatta och är disponerade i rader, både med och utan rygghäck. Precis som på Mellersta kyrkogården har en del av rygghäckarna olyckligtvis bytts ut mot ölandstok. Tidigare utgjordes växtmaterialet sannolikt av en mer tidstypisk sort som klipptes, t.ex. måbär. I den äldsta delen i söder växer också björkar i anslutning till gångsystemet. Begravningsplatsen utvidgades 1985 mot nordväst med kistgravar och meditationsplats (utvidgad och omgjord till minneslund 2003), samt mot norr med en halvcirkelrund urnlund med gradänger ned mot Mårtsgårdsbäcken. Gravkapellet ritades av Harald Wadsjö 1926, uppfördes 19301931, men invigdes först 1934. Byggnaden är rektangulär och uppförd i timmer, med ett brant valmat sadeltak. Den är helt inklädd med trapetsformat ljust tjärat brädspån på väggarna, och raka spån på taket, förutom takfoten som har spetsiga spån. Taknocken kröns av ett kors på glob. Byggnaden är mycket sluten och saknar helt fönster förutom ett lunettfönster på nordvästra takfallet. Pardörren i sydost är kopparklädd, broplan och trappsteg är av skiffer. Dörromfattningen har dekorativa sniderier. Överhuvudtaget präglas gravkapellet av mycket hög kvalitet i material och utförande. På baksidan finns en mindre rektangulär tillbyggnad i betong med torvtäckt sadeltak och rundbågig dekorativ kopparport. Byggnadsdelen användes ursprungligen som likbod, men är numera förråd. Invändigt utgör dörren mellan likboden och kapellet samtidigt altartavla, då den dörrsida som vetter mot kapellet är målad av konstnären Einar Forseth, och har ett altare placerat framför. Motivet föreställer Jesus som reser sig ur graven, omgiven av änglar. Symboliskt kan framställningen därmed bli väldigt stark, att Kristus är porten från döden och tiden till uppståndelsen, livet och evigheten. Invändigt är de timrade väggarna och det panelklädda taket vitmålade men p.g.a. att det enda fönstret i rummet är ett horisontellt placerat blyspröjsat takfönster med färgat glas, är interiören ändå dunkel och intim, helt enligt 1920-talets smak. Rummet omsluter kistan och med belysning mestadels från levande ljus skapas en förtätad stämning och fokusering fram mot altarutsmyckningen. Utöver de ursprungliga väggfasta bänkarna längs långsidorna finns det idag lösa stolar ställda i rader. Övrig möblering utgörs av ett krucifix, två ljusbärare i svart smide samt en äldre utsirad tramporgel, vilket ytterligare förstärker den tillbakablickande framtoningen. |
