Stäng fönster Stockholm kn, GAMLA ENSKEDE 1:6 M.FL. SKOGSKYRKOGÅRDEN
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Texten nedan är hämtad ur "Skogskyrkogården Stockholm, Byggnadshistorisk Inventering 1995" av Hedvig Schönbäck och innehåller även historik. Skogskyrkogården utgörs av ett idag drygt 100 hektar stort område inom stadsdelen Gamla Enskede i Stockholm. Ursprungligen omfattade begravningsplatsen knappt 80 hektar huvudsakligen skogbeväxt mark med en nord-sydlig grusås i väster. När Stockholms stad förvärvade området 1904, låg i den nordligaste delen tre grustag och genom skogen gick de båda landsvägarna mot Tyresö och Dalarö. 1912 beslutade stadsfullmäktige efter flera års diskussioner att här anlägga den nya södra begravningsplatsen, och därigenom säkra tillgången på gravmark för lång tid framåt. Det aktuella området låg söder om den befintliga Sandsborgskyrkogården, även kallad Södra begravningsplatsen, som invigdes 1895. Planeringen av området var resultatet av en internationell arkitekttävling 1914-1915, där kontinentala, framför allt tyskt inspirerade, formideal för begravningsplatser slutligen uppmärksammades i Sverige. De nya strömningarna byggde på ett mindre tuktat landskap än vad som dittills varit förhärskande inom kyrkogårdsarkitekturen. Den naturliga skogsmiljön sattes istället i centrum och så långt det var möjligt försökte man bevara växtligheten och ersätta raka vägar och rätvinkliga gravkvarter med en arkitektur som var mer topografiskt följsam. De vinnande arkitekterna i tävlingen var Gunnar Asplund (1885-1940) och Sigurd Lewerentz (1885-1975), som tillsammans hade utformat det mest "naturliga" av de 53 tävlingsbidragen. Skogskyrkogården anlades sedan etappvis, med början 1917, och under många år framöver var de båda arkitekterna sysselsatta med detta arbete. Begravningsplatsen och det första kapellet, Skogskapellet, ritat av Asplund, invigdes 1920. Uppståndelsekapellet av Lewerentz togs i bruk 1925 och den tredje byggnaden, Skogskrematoriet - med Trons kapell, Hoppets kapell och Heliga Korsets kapell - ritades av Asplund och blev färdig 1940. Därtill kom också en ekonomibyggnad, som uppfördes 1923 efter Asplunds ritningar. Fram till mitten av 30-talet var de båda arkitekterna också sysselsatta med att utforma begravningsplatsens landskap. Denna uppgift tillföll främst Sigurd Lewerentz, men Gunnar Asplund bidrog också med förslag och synpunkter. Skogskyrkogården blev tidigt ett mycket uppmärksammat arkitektoniskt verk, både inom och utom Sverige; den noggrannhet och omsorg, som arkitekterna ägnade platsen, gav den en framskjuten plats i arkitekturhistorien. 1987 förklarades Skogskyrkogården av riksantikvarieämbetet vara ett område av riksintresse för kulturminnesvården. Efter nominering 1989 fördes Skogskyrkogården i december 1994 upp på Unescos världsarvslista och betraktas därmed som ett kulturhistoriskt arv av mycket stor betydelse för världen. I motiveringen till utnämningen framstår sambandet mellan de byggnaderna och det omgivande landskapet, med både bibehållen naturlig skog och mera bearbetade partier, som särskilt viktigt. I sin egenskap av begravningsplats lyder Skogskyrkogården under kulturminneslagens fjärde kapitel, vilket i korthet innebär att förändringar inte får ske utan länsstyrelsens tillstånd. LANDSKAPSDETALJER Marken, som inköptes av Stockholms stad 1904, bestod då av ett omfattande skogsparti med en grusås och tre grustag i den norra delen. Genom området löpte landsvägarna från Stockholm till Tyresö och Dalarö. Till största delen består marken av grus och sand, vilket gör området lämpligt som begravningsplats. Några partier i de nordöstra delarna består dock av berggrund och har därför inte kunnat utnyttjas som gravmark. I tävlingsprogrammet framhölls särskilt att förslagen skulle utformas "/.../ utan för vidlyftig förändring av terrängen eller förvanskning av landskapets kynne /.../". Av både praktiska och estetiska skäl skulle marken "/.../ väl tillvaratagas och å området befintliga grustag utnyttjas /.../". De ansvariga för tävlingen var med andra ord måna om att det naturliga landskapet skulle bibehållas i så stor utsträckning som möjligt. Denna önskan var helt i överensstämmelse med tidens estetiska ideal för begravningsplatser och den hade sitt främsta ursprung i tysk arkitekturteori. Som det mesta av 1800-talets arkitektur ansågs också kyrkogårdskonsten av det nya seklets arkitekter som degenererad och klandervärd. De äldre, regelbundet anlagda och täta begravningsplatserna med storslagna monument borde ersättas av områden, där naturen fick spela en större roll och där helheten skulle vara viktigare än de enskilda gravägarnas manifestationer. Det var i den andan tävlingen till Stockholms nya södra begravningsplats hölls och det var också den andan som genomsyrade de flesta förslagen. Av dessa var Asplunds och Lewerentz bidrag kanske det som mest utgick från de befintliga förutsättningarna, och i juryns motivering till första priset står bl.a.: "Det i förslaget särskildt karaktäristiska är bibehållandet av områdets i sig själft säreget vackra egenskaper." Juryn slutade redogörelsen för sitt arbete med att "/.../ påpeka vikten af, att kyrkogårdens helhetsintryck och skogskaraktär ej förvanskas genom oförsiktiga gallringar eller plantering af alléer med hängbjörk inuti de stora skogspartierna". Arkitekterna förordade också i sitt vinnande förslag en utglesning av skogen istället för att skapa gläntor. Detta gav ett ljusspel som gjorde intryck av mörkare stammar och tätare trädkronor. Viss nyplantering planerades dock i gränserna mellan skogen och grustagen. Här skulle man plantera tall med viss inblandning av ljusare lövträd. Bristen på gläntor kritiserades dock av tävlingsjuryn, som gärna såg ett något mera varierat landskap, och i det omarbetade förslaget från 1916 tog Asplund och Lewerentz fasta på invändningarna och införde öppna partier i skogsterrängen. Ett viktigt inslag i den nya begravningsplatsestetiken var regler för hur gravar borde anläggas och gravvårdar utformas. I "Tallum" föreskrev de båda arkitekterna, att gravkullar inte borde användas och att gravstenarna skulle följa terrängen. Detta innebar t.ex. att liggande och låga monument skulle placeras på lågt liggande mark medan de större förlades till sluttningars övre delar. På det viset förstärkte gravvårdarna terrängens karaktär. Gravar som placerades i skogen skulle helst förses med liggande hällar eller mindre, stående monument. Familjegravarna kunde bestå av monument, medan de enklare, allmänna gravarna helst endast fick ha kors eller tavlor av järn eller trä. Eftersom dessa idéer hade sin utgångspunkt i ett tävlingsförslag blev de, som de flesta andra inslagen i "Tallum", omarbetade och inte alltid genomförda i verkligheten Begränsningsmuren och huvudentrén Entrén mot Sockenvägen och muren runt området var, tillsammans med Skogskapellet, det som tidigt tog fastare form. På hösten 1917 fick Asplund och Lewerentz uppdraget att utforma huvudentrén och i februari 1920 beslutade kyrkogårdsnämnden att låta uppföra murar utmed Sockenvägen. De flesta förslagen till dessa arbeten utfördes av Sigurd Lewerentz och var huvudsakligen slutförda i början av 1930-talet efter ett omfattande ritningsarbete och många alternativa lösningar. I tävlingsförslaget från 1915 fanns det två entréer mot Sockenvägen, en gångväg i nordväst som början på den s.k. Korsets väg mot huvudkapellet och en väg för biltrafik i nordost. Den senare ledde från staden genom Sandsborgskyrkogården, utmed dess östra mur, och hade sin infart till Skogskyrkogården där den existerande Tyresövägen då gick. I den reviderade planen från 1916 slogs dessa båda infarter dock samman till en enda och en rektangulär förplats skapades mot Sockenvägen. Av den rektangulära förplatsen blev ganska snart en halvcirkelformad, vars gråstensmurar uppfördes 1920-23. Samtidigt kom också murarna på var sida om infartsvägen till stånd. I den östra av dessa infogade Lewerentz en liten nisch med fyra klassiserande kolonner framför en del av muren, som under den varma årstiden förses med en tunn vattenridå. Sigurd Lewerentz nöjde sig dock inte med de höga stenmurarna och den rundade platsen. Han gjorde under åren många förslag till hur platsen kunde berikas, bl.a. med en obelisk, med portiker eller en kolonnburen vänthall med blomsterstånd. När John Lundqvists Uppståndelsemonument 1930 föreslogs uppföras på Skogskyrkogården var huvudentréns förplats det första alternativet, och Lewerentz skissade på olika lösningar för uppställandet. Ingen av dessa förverkligades och skulpturen kom så småningom istället att placeras i Monumenthallen - Heliga Korsets kapells förhall. Inget av de andra förslagen till hur huvudentrén skulle ordnas kom heller till utförande och utformningen förblev vid den ursprungliga. De första partierna av begränsningsmuren uppfördes, som nämnts, runt förplatsen mot Sockenvägen 1920-23, men arbetet med sträckningen runt hela begravningsplatsen tog längre tid i anspråk. Den 30 augusti 1921 beslutade kyrkogårdsnämnden att låta uppföra en bit provmur, och flera provmurar gjordes under 1922, innan uppförandet kunde ta sin början 1923. Arbetet med muren pågick sedan till 1932 och utfördes som nödhjälpsarbete av stadens arbetslösa. Största delen av murens gråsten togs från ett bergparti strax innanför huvudentrén. I mars 1934 tog kyrkogårdsnämnden upp frågan om en minnestavla över arbetet med begränsningsmuren och samtidigt fick arkitekten Olof Hult i uppdrag att göra förslag till en sådan. Förslaget lades fram för nämnden i november och man beslutade om utförande i gjutjärn med texten "Denna mur uppfördes 1923-1932 av arbetslösa i Stockholm". Gjutjärnstavlan sattes sedan upp strax utanför den sydligaste infarten från Nynäsvägen. Murarna utmed den halvcirkelformade förplatsen är murade i jämna skift med välhuggna kanter och ytor, medan övriga murpartier utefter Sockenvägen är mer oregelbundna, men i det oregelbundna finns en nyansskillnad mellan det västra och östra murpartiet. Den västra muren, som följer gångvägen från den ursprungligen planerade lokalbanan, nu tunnelbanan, är ojämnt murad men kröns av ett jämnt skift. Precis ovanför den västra muren, men något tillbakadraget, finns ytterligare ett murparti som löper parallellt. Den östra muren är oregelbundet murad hela vägen upp och har bara en nivå. Förplatsens mur täcktes enligt ett beslut i kyrkogårdsnämnden 1932 med skifferskivor, medan övriga murar täcktes med torv. På många av blocken, särskilt mot förplatsen, syns fortfarande märken efter stenhuggarnas verktyg, ett förmodligen mycket medvetet önskemål av arkitekten. Begränsningsmurens grindar I den ursprungliga gråstensmuren finns fem öppningar, som alla utom en är försedda med grindar ritade av Sigurd Lewerentz. Mot Skarpnäcksvägen finns en och mot Nynäsvägen två grindar för både bilar och gångtrafikanter. Detaljerade ritningar till dessa gjordes av Lewerentz på sommaren 1932 och utfördes av järn, som idag är målat med en sekundär, brun färg. Den ursprungliga färgen var möjligen svart. Grinden vid huvudentrén mot Sockenvägen ritades av Gunnar Asplund vid ungefär samma tid och godkändes av kyrkogårdsnämnden i november 1932. Detta beslut ändrades dock och Asplund fick göra nya ritningar, innan grindarna slutligen kunde godkännas i juli 1933. Den femte och senast tillkomna järngrinden vetter mot tunnelbanan i nordväst och är enbart till för gående. Kyrkogårdsnämnden beslutade i oktober 1954 att en ny ingång skulle göras i muren för att underlätta för besökare som kom med tunnelbanan. Sigurd Lewerentz fick uppdraget att rita en grind av smidesjärn, som godkändes av nämnden i juni 1955. Liksom övriga är också denna grind idag målad med brun färg från 1994, men på en ritning från 1956 anges att den ska utföras i svartbränt smide. Sju brunnars stig Ett inslag, som fanns med redan i 1915 års plan, var Sju brunnars stig, en gångväg till vilken arkitekterna använde sig av en existerande, snörrätt löpande rågång från grusåsen och söderut. Utefter denna planerades platser med brunnar och sittbänkar. Det blev sedan Sigurd Lewerentz uppgift att vidare utforma denna gångväg genom skogen, som i planen från 1916 var tänkt att sluta i ett gravgårdskvarter, men som till sist blev en fysisk och visuell förbindelse mellan Almhöjden på åskrönet i norr och Uppståndelsekapellet i söder. Endast en av de planerade sju brunnarna kom att realiseras, den på Almhöjden, men utefter vägen till Uppståndelsekapellet öppnar sig med jämna mellanrum sex kvadratiska platser som en antydan om de ursprungliga intentionerna. Almhöjden I mars 1924 lämnade Asplund och Lewerentz en plan över Skogskyrkogården till kyrkogårdsnämnden, där arkitekterna föreslog en genombrytning av grusåsen i nordväst för att åstadkomma en körväg från huvudentrén till områdets västra del. Den sydligaste delen av åsen formades till en kulle, där den sjunde brunnen på Sju brunnars stig skulle placeras. Till en början var kullen tänkt att vara skogbeväxt, men i början av 30-talet växte det öppna, gräsbevuxna landskap fram, som idag öppnar sig innanför huvudentrén och höjden omgavs istället av paraplyalmar. 1936 var platsen färdig med en brunn i mitten och omgiven av låga murar. Den kvadratiska brunnen är gjuten i betong och runt om kantad med gråsten. Som en omgärdning av viloplatsen fungerar en låg, skalmurad gråstensmur, vilken mellan skalen har försetts med en rabatt. Från norr leder en trappa av natursten upp till kullens krön och från söder kommer man via en grusad gång. Minneslunden I slutet av 1950-talet blev det lagligt möjligt att på särskilt område inom en begravningsplats låta strö eller gräva ner den avlidnes aska istället för att placera den i urna. I maj 1958 fick Sigurd Lewerentz uppdraget att utforma en minneslund för Skogskyrkogården. Ritningarna var färdiga i juni 1960 och lunden, som förlades till Skogskyrkogårdens nordvästra del, kunde invigas i november 1961. Utefter promenadvägen upp till krönet finns, enligt Lewerentz intentioner, platser att lägga blommor på och en ritning av Lewerentz från 1971 visar, att det uppenbarligen fanns planer på att komplettera dessa platser med grupper av vaser. Detta kom dock aldrig till utförande, men 1982-83 anordnades högst upp på kullen en cirkelrund smyckningsplats av natursten. Vattenkar, anslagspelare, dricksfontäner och sittbänkar Inom begravningsplatsen finns idag en mängd vattenhoar, anslagspelare, dricksfontäner, flyttbara pallar och sittbänkar utplacerade. Det var huvudsakligen Gunnar Asplund som svarade för ritningarna och dessa utfördes omkring 1924. Kyrkogårdsnämnden behandlade förslagen vid flera möten och önskade justeringar, innan de slutligen godkändes. Av vattenkaren finns det idag två typer ute på begravningsplatsen; den ena med en lejonmaskaron som vattenkastare, den andra med en delfin. När delfinkaret kom till är osäkert, eftersom inga ritningar har påträffats, men av utseendet att döma borde det vara något senare än lejonkaret. Vattenkaren, anslagspelarna och dricksfontänerna tillverkades av gjutjärn vid Näfveqvarns bruk. Dricksfontänerna och anslagspelarna målades senast om 1994. Gunnar Asplund ritade också en skräplår, som godkändes av kyrkogårdsnämnden och troligen också beställdes från Näfveqvarn. Vid inventeringen har ingen sådan återfunnits inom begravningsplatsen och de skräpbehållare som finns idag är av modern typ. De flyttbara pallarna med kryssben av järn och träribbor i sitsen har förmodligen också ritats av Gunnar Asplund. I Arkitekturmuseets Asplundsamling finns en ritning från april 1924 som påminner om dagens pallar. Däremot förefaller det som om begravningsplatsens fasta bänkar med plankor på betongplintar har utförts efter Sigurd Lewerentz ritningar. I kvarter 13 finns en betongbrunn med överliggare av gråsten och räcke av järn, som ritades av Sigurd Lewerentz. Platsen för brunnen ordnades som en nedsänkt, öppen yta utefter stigen som från väster leder till Skogskapellets huvudentré. Inom området finns idag ett antal låga vägvisare av marmor. De ritades på Hans Asplunds kontor 1973 och tillverkades av AB Bjurstorps marmorverk i Katrineholm 1976. Källa: Skogskyrkogården Stockholm, Byggnadshistorisk Inventering 1995, Hedvig Schönbäck, Stockholms Stadsmuseum. Texten bearbetad av Lisa Sarban. |
