Stäng fönster Oskarshamn kn, KRISTDALA KLOCKARGÅRD 7:1 M.FL. KRISTDALA SÖDRA KYRKOGÅRD
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Kring den medeltida kyrkan fanns en kyrkogård fram till 1791 då kyrkan revs och en ny uppfördes 300 m nordost om den gamla. Den äldsta kartan över området daterad 1696 visar en i det närmaste kvadratisk kyrkogård med kyrka på den östra hälften nära Klockaregårdens ägor och klockstapel i väster. Enligt uppgift ska kyrkan ha legat ungefär över nuvarande kvarter A och B. Enligt en teckning av Rhezelius utförd på 1630-talet fanns där två klockstaplar. Den gamla vägen till kyrkan är ännu synlig med sin stenbro över ån. Idag ligger den mellan två villatomter och används inte mer. I en av villatomterna ligger en stor rund sten som i trakten kallas Pyntesten. Här ska bygdens kvinnor, enligt traditionen, ha stannat för att rätta till klädseln efter färden till kyrkan. Under stora delar av 1700-talet diskuteras på sockenstämman problem med platsbrist och dålig dränering på kyrkogården och samtidigt beskrivs kyrkogården. På södra sidan av den gamla kyrkogården fanns en höjd, Hallonkullen, som finns där än i dag. Dialektalt säger man Hallakullen och ordet halla används också dialektalt för att omnämna något i positiva ordalag. Ordet halla brukar i allmänhet syfta på häll eller sluttning. Höjden kallades även tobakskullen för att traktens män, enligt traditionen, samlades här inför kyrkgång för att röka en pipa. Mellan kullen och kyrkogården fanns, enligt 1700-talsbeskrivningen, ett fler meters djupt dike som förr varit vattenfyllt. Vattensamlingen kallades Knutsfloe. Kyrkoherden Pehr Meurling menar i en skrivelse till sockenstämman 1824 att östra sidan mitt för Klockaregården var den bästa platsen för begravningar, men att marken därifrån och söderut ut var vattensjuk. Bl a beskriver han hur delen närmast Knutsfloe var sank och att det ofta hände att halva kistan stod i vatten innan begravningen var över. Åren 1789-92 uppfördes den nya kyrkan och den gamla revs. I samband med att den nya kyrkogården togs i bruk uppmanade biskop Lindblom församlingen att fylla igen och jämna ut gravarna på den gamla kyrkogården. I vilken grad detta då skedde är osäkert. Sannolikt förekom ett parallellt bruk under en tid. I källorna framgår att det till en början fanns ett visst motstånd bland församlingsborna att använda den nya kyrkogården och 1824 när man i sockenstämman diskuterar problem på den nya kyrkogården är man inte främmande för att låta begrava på den gamla. Med tiden verkar dock kyrkogården har lämnats åt sitt öde. I sina anteckningar 1846 beskriver prosten Carl Meurling att endast en gravhäll med familjen Slattes vapen, samt två uppresta stenar utan inskrift, fanns kvar. Samma år berättas om kyrkogården att den ”upplöjts och säd och potatis utsåtts”. Prosten medger att det är emot vanlig ordning men menar att ”de som redan i 50 år sovit oroas icke”. Samma år, 1846, meddelar dock prosten att den gamla kyrkogården inte får användas som åker. Handlande A.P Kjörling arrenderade sedan marken med villkor att beså den med gräs och hålla den inhägnad. Några få större gravvårdar fanns länge kvar på gamla kyrkogården. Så sent som 1900 omtalas att den tidigare nämnda gravhällen med familjens Slattes vapen från 1600-talet ännu var bevarad. Vid anläggningsarbetena 1906 försvann de sista spåren av stenen. En äldre gravvård fanns dock kvar på kyrkogården, den sk. Skinhultsstenen. Denna förvaras nu i kyrkans vapenhus. Fram till 2001 stod den kvar på kyrkogården som ett minnesmärke över Malin Carlsdotter och Nils Persson, båda födda år 1700. En medlem av denna släkt skänkte marken där kyrkan nu står. Gravplatsen på södra kyrkogården brukas ännu av samma familj från Skinshult. År 1906 bereddes området för att åter tas i bruk som begravningsplats. De nu äldsta gravvårdarna är också från 1900-talets början. Begravningsplatsen bestod då av nuvarande kvarter A-C i områdets östra del. År 1955 godkände byggnadsstyrelsen föreslagen om utvidgning av den södra kyrkogården samt uppförande av Stensö kapell. Trädgårdskonsult E. Palmgård, Västervik och arkitekt till kapellet E. Milles stod för planerna. Prästbostället Stensö 1:1 inköptes för ändamålet. Området bestod enligt beskrivning av lövskogsbevuxen dalgång. Begravningsplatsens utvidgning föregicks dock av en viss diskussion då det enligt ortsbefolkningen och traditionen fanns spår i marken från medeltiden. Länsarkitekten Gunnar Lindsten skriver i ett yttrande från tiden att området innehåller ”en ruinkulle innehållandes resterna av en medeltida gårdsanläggning”. I korrespondensen rörande utvidgningen talas också om en vallgrav som tidigare varit vattenförande (troligen den tidigare nämnda Knutsfloe). Den 2 december 1955 skriver Bertil Berthelson på riksantikvarieämbetets vägnar att en assistent från Riksantikvarieämbetet varit på platsen för utvidgningen och att inga säkra spår av äldre bebyggelse finns bevarad. Utvidgningen blev klar 1956-57. Då tillkom dagens kvarter D i söder, J och K i norr och E-H i väster. Begravningsplatsens yta mer än dubblerades genom dessa arbeten och gav den nuvarande omfattningen. Gravkarta upprättades av kyrkogårdsfirman J.A. Wibe, Aneby. Området planlades med rätvinkliga gångsystem och regelbundna områden med gravplatser. Rygghäckarna tillkom och en allé av tuja planterades längs kyrkogårdens mittgång. Stensö kapell uppfördes 1957 efter ritningar av Evert Milles, Stockholm i områdets sydvästra hörn. (ATA) Vissa områden på begravningsplatsen bestod vid denna tid av grusgravar. På 1960-talet såddes i princip samtliga grusområden igen med gräs. Kyrkoherden Sven Jivegård intresserade sig mycket för kyrkogårdarna och var den som ledde 1960-talets förändringar. På 1990-talet togs tujorna längs kyrkogårdens mittgång ned. En minneslund anlades i slänten mot Hallonkullen i söder omkring år 2000. |
