Stäng fönster Lekeberg kn, BERGA 5:1 KNISTA FATTIGSTUGA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Fattigvård i lagstiftning Under medeltiden fungerade Helgeandshusen (Helige andens hus) som sjukstugor, tillika fattigstugor och ålderdomshem. Verksamheten finansierades då genom tioendeskatten. Efter reformationen skedde en övergång till ett statligt ansvar för fattigvården och 1571 kom ett kungligt påbud om att socknarna skulle inrätta små sjukstugor. 1642 års tiggareordning ålade socknarna att begränsa tiggeri genom att bygga fattigstugor. Genom 1734 års lag blev upprättande av fattigstugor en skyldighet, även om lagen inte var direkt tvingande. Genomslaget ute i socknarna varierade stort i landet. 1847 kom vad som kallats den första verkliga fattigvårdsförordningen som ersatte tidigare förordningar. Den var gällande fram till 1918 års lag som bland annat innebar att fattigstugorna avvecklades och ersattes av ålderdomshem, vårdhem och försörjningsanstalter. Landsbygdens fattigstugor Genom 1734 års lag fick socknarna en uttalad skyldighet att organisera fattigvården i bygden. Lagen syftade till att socknen skulle uppföra fattigstugor för inkvartering av behövande. Det var dock inte alltid så att en ny byggnad uppfördes för ändamålet. Det var även vanligt att befintliga byggnader, ofta backstugor, som tillfallit socknen uppläts till behövande. Av dessa finns inte lika många bevarade. De äldsta bevarade fattigstugorna är, liksom Knista fattigstuga, sådana som uppförts av socknen. De flesta fattigstugor på landsbygden hade en storlek på mellan 20 och 60 kvadratmeter. Byggnadernas utförande kunde variera stort utifrån regionala byggnadstraditioner, men gemensamt för de flesta var att de hade ett eller två rum. Möjligheten för behövande att få bostad i fattigstugorna var begränsad. Oftast var det sockenstämman som beslutade om vilka som skulle beviljas understöd och här kunde en hård gallring ske. Hjälpbehovet var ofta större än antalet lediga platser i stugorna, därtill är det befogat att påstå att sockenstämman i möjligaste mån ville begränsa socknens kostnader för fattigvård. I de flesta fattigstugor skötte de boende sig själva. Var och en lagade sin egen mat med egna grytor och redskap. Någon hushållerska eller sköterska fanns oftast inte, utan det förutsattes att de friska hjälpte de sjuka efter bästa förmåga. Därför är det anmärkningsvärt att Knista fattigstuga hade en ansvarig ”förestånderska”. Förestånderskan hade tillsyn över de boende i fattigstugan och ansvarade för den dagliga verksamheten i stugan. Tjänsten kunde tillfalla någon som själv var i behov av understöd och förestånderskan bodde i fattigstugan på liknande villkor som de andra. Äldre tiders fattigvård har fått hård kritik i modern tid och fattigstugorna har av vissa betraktats som skräckens och förtvivlans hus. Äldre tiders fattigvård var präglad av dåtidens syn på fattiga och hjälpbehövande. Fattiga betraktades som lägre stående och det fanns ett utbrett fördömande och moraliserande synsätt. Benämningen fattigvård har därtill lite att göra med dagens användning av ordet vård. Trots det kunde fattigstugan vara det bästa alternativet för dem som saknade andra möjligheter till husrum och en någorlunda ordnad tillvaro. Jordbrukare-Ungdomens Förbund Jordbrukare-Ungdomens förbund (JUF) är en religiöst och partipolitiskt obunden förening som bildades 1918. Förbundet hade som mest medlemmar på 1940-talet, med ca 40 000 medlemmar. På senare tid har medlemsantalet minskat men förbundet bedriver fortfarande verksamhet runt om i landet. Förbundet bildades med avsikten att motverka inflyttningen till städerna genom att erbjuda meningsfulla och utbildande aktiviteter för landsbygdens ungdomar. Genom olika aktiviteter fokuserade kring natur, miljö och jordbruk, samt genom kulturell verksamhet och främjande av studier avsåg förbundet att öka ungdomars självförtroende och känsla av stolthet över arbetet på landsbygden. JUF i Knista bildades 1921 och hade som mest kring 60 medlemmar. Föreningen fick tillträde till fattigstugan 1925 och bedrev i ca 20 år aktiv verksamhet i bygden. Därefter minskade medlemsantalet gradvis tills verksamheten dog ut på 1940-talet. Källa: Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen Örebro län, 2021-12-06, dnr 432-7950-2020 |
