Stäng fönster Hässleholm kn, FINJA 47:1 FINJA KYRKA
Anläggning - Värdering
| finja kyrka, FINJA KYRKA | |
| 11/5/21 |
| Motivering |
|---|
|
Finja ligger norr om Finjasjön omkring en halvmil väster om Hässleholm. I området kring sjön finns lämningar efter ett stort antal boplatser från förhistorisk tid. På Möllerödsfältet några hundra meter öster om kyrkan har man hittat spår efter ett återkommande jägarfolk som uppskattats vara 13 000–14 000 år gamla och därmed är de äldsta påträffade fynden från mänskliga bosättningar i Sverige. Kyrkan är belägen mellan den gamla byvägen och Finjasjöns norra strand med omgivande odlings- och åkermark. Före 1800-talets skiften låg kyrkbyns gårdar ordnade utmed sjön och bygatan med kyrkan längst i norr. Idag kvarstår endast några kvarliggande gårdar och villabebyggelse har istället uppförts på de gamla gårdstomterna. Tätorten är sedan järnvägens intåg på 1870-talet centrerad någon kilometer nordost om kyrkbyn. Finja kyrka uppfördes enligt traditionell romansk grundplan med långhus, lägre och smalare kor samt halvrund absid i öster. En trolig uppförandetid har satts till cirka 1140 och den sällar sig därmed till Skånes äldsta romanska kyrkor. Senare forskning tyder på att även det rektangulära fullbreda västtornet är ursprungligt, vilket är relativt sällsynt. Många medeltida kyrkor i Skåne har försetts med västtorn först på 1800-talet. Tidiga västtorn har ofta tolkats som försvarsanläggningar men även som en maktmanifestation från en kunglighet eller mäktig storman. Stora landegendomar i området kring Finja innehades av ärkesätet som därmed kan antas ha verkat för kyrkans grundande. Kyrkan bevarar exteriört sin medeltida karaktär, med tunt putsade vita fasader som följer naturstensmurverkens oregelbundna struktur. På långhusets norra fasad finns en romansk fönsternisch med omfattning av fint huggna sandstenskvadrar som tillsammans med en ritsning i putsen på platsen för den ursprungliga nordportalen ger en bättre förståelse för kyrkans äldsta utseende. Utöver senare tillkomna fönster- och dörröppningar samt taktäckningsmaterial utgörs den största förändringen av nykyrkan i söder som 1857 tillkom på platsen för ett senmedeltida vapenhus.Nykyrkan speglar med sin putsarkitektur och tilltagna volym såväl tidens klassicistiska kyrkobyggnadsideal som den kraftiga befolkningsökningen under 1800-talet. Interiört är det mest iögonfallande, och det som gett Finja kyrka en framskjuten plats i såväl dansk, svensk som europeisk kyrkobyggnadshistoria, de ovanligt välbevarade och konsthistoriskt omistligt värdefulla romanska kalkmålningarna med imponerande bildserier på triumfbågeväggen, i triumfbågen samt i kor och absid. Målningarnas tillkomst sätts ihop med kyrkans uppförandetid. Upphovsmannen eller -männen är inte kända men går under namnet Finjamästaren eller Finjaverkstaden, och den grupp av målningar de utfört här och i andra kyrkor benämns Finjagruppen. Utöver kalkmålningarna framträder den äldsta byggnadshistorien även i absidvalv, triumfbåge och dopfunt från romansk tid. Dopfunten är kyrkans äldsta bevarade inventarium och har utöver sina konsthistoriska värden kontinuitetsvärden för församlingen. Här har socknens invånare invigts i den kristna gemenskapen i närmare 900 år. Byggnadshistoriskt intresse tilldrar sig ett ursprungligt lergolv samt murade sittbänkar utmed norra långhusfasaden som finns bevarade under nuvarande golvnivå. Koret och tornets bottenvåning präglas av de senmedeltida kryssvalven medan långhuset mist en del av sin ålderdomliga karaktär då kryssvalven ersattes av ett reveterat tunnvalv vid nykyrkans tillkomst. Tillbyggnader med ofta stora byggnadsvolymer i förhållande till de medeltida är i sig ett typiskt 1800-talsfenomen, som ovan nämnts kopplat till dåtidens demografiska förändringar. Utöver nykyrkans tunnvalv och stora rundbågiga fönster är det emellertid främst den i läktarbarriären integrerade nyklassicistiska orgelfasaden från 1848 som ger uttryck för de rådande stilidealen vid mitten av århundradet. Den mest framträdande årsringen utgörs istället av läktarunderbyggnadernas omgestaltningar och ytskikt från 1900-talets senare hälft. Bland den fasta inredningen är det utöver den redan nämnda dopfunten föremålen från 1600- och 1700-talen som tilldrar sig störst kulturhistoriskt intresse. Altaruppsatsen och predikstolen, båda från kring år 1600 av okänd eller okända mästare, är högrennäsansarbeten med mycket höga konstnärliga och hantverksmässiga kvaliteter. I närbelägna Farstorps kyrka finns två snarlika verk, där predikstolen är daterad till 1593. Baldakinen över predikstolen, som tidigare hängde över dopfunten, och två psalmnummertavlor av provinsialbildhuggaren Johan Ullberg har trots sin enklare karaktär i så kallad bondbarock likartade värden. Ullberg är genom sin talrika produktion av främst altaruppsatser och predikstolar välrepresenterad i skånska kyrkor. I Göingebygden är förekomsten av hans verk än påtagligare eftersom han tidigt i yrkeskarriären flyttade sin verksamhet från Hurva i Frosta härad till Finja. Detta gör att hans arbeten här även kan tillskrivas betydande lokalhistoriska värden. Finja kyrkogård bevarar i relativt stor utsträckning en äldre karaktär, vilket kan tillskrivas tillkomsten av den separata begravningsplatsen på 1930-talet och ett därigenom minskat förändringstryck. Yngre gravvårdar förekommer liksom rationaliseringar med igenlagda gravplatser med gräs, men speciellt norr och öster om kyrkan finns flera singelbelagda gravplatser med högresta vårdar och inramningar av järnstaket, stenramar och kättingar i pollare. Dessa kvarter är liksom grusade gångsystem, alléer, trädkransar och murar av avgörande betydelse för upplevelsen av kyrkomiljön och har högt bevarandevärde. En majoritet av gravstenarna, oavsett ålder och formspråk, bär yrkestitlar och gårds- och bynamn som speglar socknens historia och utveckling. |
