Stäng fönster Hässleholm kn, KYRKOLYCKAN 1:1 NORRA ÅKARPS KYRKA
Anläggning - Värdering
| norra åkarps kyrka, NORRA ÅKARPS KYRKA | |
| 12/21/21 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Norra Åkarp ligger ca 15 km norr Hässleholm och är idag sammanvuxen med Bjärnum som under slutet av 1800-talet etablerades som stationssamhälle. På 1900-talet växte en möbelindustri fram i Bjärnum som vid mitten av århundradet utgjorde ett centrum för svensk möbeltillverkning med ett 40-tal fabriker varav endast ett fåtal ännu finns kvar. Kyrkan är belägen på en höjd där kyrkbyns äldre struktur delvis gör sig påmind i väster med småbruten åkermark och ekonomibyggnader för lantbruket. Järnvägen passerar direkt öster om den stora kyrkogården och områdena norr och öster om kyrkan domineras av 1900-talets villa- och industribebyggelse. I Norra Åkarp uppfördes en tornlös romansk stenkyrka i slutet av 1100-talet, vilken stod relativt oförändrad fram till 1881 då den kraftiga befolkningsökningen liksom på många andra håll i Skåne föranledde en rivning och uppförande av en ny helgedom. Den nya kyrkan hade ritats av arkitekt Johan Adolf Hawerman vid Överintendentsämbetet redan tre decennier tidigare och följde därför den nyklassicistiska kyrkobyggnadstraditionen snarare än den nygotiska kyrkobyggnadsarkitektur som vid det här laget var dominerade för nyuppförda kyrkor i inte minst Skåne. Kyrkan är till sitt yttre synnerligen välbevarad sedan uppförandet, ett uttryck som förstärks av att exteriören sedan 2004 återfått en karaktäristisk färgsättning i kraftfull ockra som särskiljer den från merparten av landets nyklassicistiska kyrkor som i regel har vita eller ljusgula fasader. Gestaltningen är i övrigt typisk för nyklassicismen, med brett långhus med rikligt ljusinsläpp genom stora rundbågiga fönster samt ett lågt och satt västtorn med lanternin och spira. Ett något mer ovanligt inslag är den stora halvrunda absiden som inrymmer både kor och sakristia, och möjligen tillsammans med fönstrens enkla masverk kan ses som uttryck för att Hawerman tagit visst intryck av de medeltidsinspirerade nystilarnas tilltagande popularitet. Interiört bevarar kyrkan sin nyklassicistiska grundkaraktär med ett stort och luftigt kyrkorum under ett reveterat stickbågigt tunnvalv. Idealen med stora salskyrkor och rymliga ljusa kyrkorum med högresta fönster speglar den demografiska utvecklingen i landet men också ett nytt rationellare förhållandet till tro och vetande. Restaureringarna kring 1930, 1950 och 1980 under ledning av Theodor Wåhlin, Eiler Græbe och Torsten Leon-Nilson har emellertid satt stor prägel på dagens kyrkorum. Från den förra restaureringen härstammar altaruppsatsen och det höjda korgolvet, medan Græbes främsta tillskott utgörs av ny bänkinredning, ny golvbeläggning av kalksten, innerfönster med antikglas samt ny dopfunt. Med utgångspunkt från Græbes förkärlek för ljusa enhetligt avfärgade kyrkorum är det också rimligt att anta att det senast var vid denna tid som de dekorationsmålerier i form av bårder och stjärnhimmel i koret som i dag är partiellt frilagda målades över. Av äldre fotografier att döma bör det även varit kring Græbes tid som kyrkan målades ljus utvändigt. Kyrkorummets och delar av den fasta inredningens nuvarande färgsättning med gråmarmorerade väggfält är signerad Torsten Leon-Nilson. Bland den fasta inredningen är endast predikstolen med baldakin samt orgelläktaren och orgelfasaden bevarad sedan kyrkans uppförande. Fritz Eckerts orgelfasad är ett arkitektoniskt genomarbetat verk typiskt för tiden medan predikstolen med baldakin har en påtagligt enkel karaktär utan större konstnärliga ambitioner. Altaruppsatsen är ett intressant möte som åskådliggör brytpunkten mellan de fram till 1920-talet historiserande arkitekturstilarna och 1930-talets avstånd från de samma, med Wåhlins klassicistiska gavelmotiv och Hugo Gehlins altartavla med en tydligt nydanande modernistisk ansats. Från den medeltida kyrkan överfördes ett epitafium över kyrkoherden Feuk från 1699 samt delar från en äldre predikstolsdörr i form av en tavla med figurativt motiv och Karl XI:s namnschiffer från 1689. Samtliga är rikt snidade barockverk med höga konstnärliga och hantverksmässiga kvaliteter. Tillsammans med kyrkklockan från tidigt 1400-tal, kyrkans äldsta inventarium, utgör de samtidigt en länk till församlingens äldre historia. I kyrkorummet finns även ett antal träföremål tillverkade under 1900-talets andra hälft av lokala bildhuggare som Henry Olsén och bröderna Johan, Bror och Evert Green. Dessa föremål har utöver sina konstnärliga värden även ett lokalhistoriskt värde då de manifesterar Bjärnums framträdande roll inom 1900-talets trä- och möbelindustri. Norra Åkarps kyrkogårds tre delar har tydligt åtskilda karaktärer, där Mellankyrkogården med sina terrasseringar och grusade gravplatser med stenramar liksom Nya kyrkogården med sammanhängande gräsytor och inramande idegranshäckar i stor utsträckning bevarar sina ursprungliga karaktärer från 1930- respektive 1960-tal. Gamla kyrkogården som utvidgats upprepade gånger fick vid nya kyrkans uppförande en gestaltning typisk för decennierna kring sekelskiftet 1900, men har rationaliserats genom igenläggning av grusade gångsystem och gravplatser. Ett relativt stort antal gravplatser bevarar emellertid stenramar och beläggning av grus, och enstaka gravplaster har omgärdning av buxbom eller järnstaket. Dessa gravplatser liksom gravstenar i varierande utförande från tiden före 1930 har särskilt höga bevarandevärden. Merparten av gravstenarna på Gamla och Mellankyrkogården bär yrkestitlar och bynamn som berättar om traktens historia och utveckling. Mer sentida gravskick representeras av askgrav- och minneslund. |
