Stäng fönster Kävlinge kn, SÖDERVIDINGE 28:1 SÖDERVIDINGE KYRKA
Anläggning - Värdering
| Södervidinge kyrka, SÖDERVIDINGE KYRKA | |
| 6/26/15 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Södervidinge kyrkoanläggning Södervidinge ingår, tillsammans med Norrvidinge, Dagstorp och Västra Karaby, i en skånsk fullåkersbygd med välbevarade kyrkor från 1800-talets mitt. Södervidinge består av tre områden, dels av kyrkbyn, dels senare bebyggelsekoncentrationer kring järnvägen i öster och Särslövs by i väster. Mellan områdena finns obebyggda stråk, vilket gör det lätt att uttolka bylandskapets utveckling längs den gemensamma byvägen. Kyrkbyn är väl bevarad med prästgård och skola tydligt kopplade till kyrkogården, även om de båda sedan en tid tillbaka tagits i bruk för andra ändamål. Kyrkogården är typisk för den skånska landsbygden, indelad i en äldre, högre belägen del och en utvidgning från 1934. Den gamla kyrkogården bär spåren av de ideal som växte fram från mitten av 1800-talet, med strikt kvartersindelning, singelbelagda gravplatser och omgärdningar i form av buxbom, stenramar eller järnstaket. De en gång så välordnade strukturerna har numer till viss del lösts upp, framför allt på norra sidan av kyrkogården, och växtligheten begränsats. På äldre foton syns spår av en trädkrans, som gav en sammanhållande grön linje runt hela gamla kyrkogården. Kransen saknas idag delvis i norr och helt i söder, vilket å andra sidan gjort miljön längs vägen ljusare, och satt kyrkan mer i fokus härifrån. Mot norr övergår gamla kyrkogården till landskapet bitvis helt utan kant. Den nya kyrkogården har en för mellankrigsåren typiskt lågmäld utformning, med gravarna ställda mot rygghäckar i strikta rader. Södervidinge kyrka är en av hela 37 skånska kyrkor, som nyuppfördes eller radikalt ombyggdes under 1860-talet till följd av landskapets stora befolkningstillväxt. Precis som på många andra ställen, föregicks kyrkan av en medeltida föregångare på samma plats. I samband med antikvariska arbeten har man hittat återanvända sandstenar i det nuvarande murverket, vilket ställer krav på varsamhet vid framtida renoveringar. Södervidinge kyrka framstår, likt alla andra skånska kyrkor som nyuppfördes under 1860-talet, som exteriört mer eller mindre oförändrad exteriört, frånsett bytet av takmaterial. Gjutjärnfönstren är bevarade utan extra innerbågar, och fasaderna är sedan 2000 färgsatta i de förmodat ursprungliga röda, grå och vita kulörerna. Kyrkan är ett av flera likartade exempel ur Edvard von Rothsteins produktion. Byggnadens blandstil visar på tidens arkitekturutveckling, från den nyklassicistiska arkitekturen vid 1800- talets början mot eklektiska byggnader med drag av nyromanik och senare nygotik. Fasadernas utformning med vita listverk, rundbågsfriser och lisener är, liksom den åttkantiga spiran, vanliga drag hos de många sockenkyrkor som växte fram under Överindentsämbetets översyn från 1840-talet och framåt. I exteriören finns även några mer originella detaljer, såsom de två motställda långhusportikerna, och den säregna utformningen av absidfasaderna, som styrts av läget för det invändiga sakristiataket. Kyrkans interiör är i huvudsak intakt sedan byggnadstiden. Det reveterade, femdelade taket, den marmorerade triumfbågen, väggarnas kvadermålning och golvets terrazzoplattor är alla tidstypiska markörer. Absidens skarpa målning, till hälften i grönt respektive blått som symboler för marken och himlen, är av begränsad konstnärlig betydelse men är viktig för upplevelsen med sin religiösa koppling. Det marmorerade altaret har en mildare blå ton, som bättre stämmer med himlens färg. En liknande färgsättning har funnits i Löddeköpinge kyrka, där väggarna mellan 1868 och 1938 var målade i ljusgrönt och blått upp till valvanfangen. Samlingssalen från 2010, inbyggd under orgelläktaren, har en påtagligt enkel utformning med modernt undertak och golv av heltäckningsmatta. Åtgärderna är reversibla, och det gamla golvet finns kvar under mattan. Mötet med långhuset sker genom en kompakt och helt slät gipsvägg, vars halvrunda form välgörande följer orgelläktarens. Den nygotiska altaranordningen med altarskrank, altarring, altare och altaruppsats är välbevarad och av stor betydelse för upplevelsen av kyrkorummet. Lösningen med ett innertak i sakristian mot absidens valv är atypisk. Altarskranket och altaret är framskjutna relativt Rothsteins ritningar, vilket gör att ljuset inte faller på altaret på det sätt arkitekten lär ha avsett. Den framskjutna placeringen har dock fördelen, att altaret kommer närmare församlingen, som på så vis blir mer delaktiga i kommunionen. Bland kyrkans inventarier märks predikstolen, samkomponerad med altarskranket, och den i kyrkorummet väl inpassade nygotiska orgelfasaden. Kyrkans klenod är dopfunten, en av fem signerade dopfuntar av den erkände stenhuggaren Mårten Stenmästare. Den är prydd med hans typiska akantuspalmettbård mellan repstavar, men också ett mansansikte, ett troligt självporträtt, som annars bara återfinns på hans dopfunt i Höör. Foten pryds, liksom den i Örtofta, av ett lejon, en vanlig symbol inom romansk konst. Lejonet finns också på det tillhörande doplocket i trä. Eventuellt är det medeltida och i så fall det äldst bevarade i Skåne av denna typ. Bland inventarierna som finns bevarade från den gamla kyrkan ska nämnas den gamla altaruppsatsen med Carl Mörths fint utförda målningar. Mörth finns även representerad bl.a. i närbelägna Gamla kyrkan i Kävlinge och kyrkan i Saxtorp. |
