Stäng fönster Gnosjö kn, GNOSJÖ 1:10 GNOSJÖ KYRKA
Anläggning - Värdering
| GNOSJÖ KYRKA | |
| 1/1/07 |
| Motivering |
|---|
|
Kvarter 1 och 2 är utpräglade köpegravskvarter med en välbevarad karaktär från 1900-talets första hälft. Båda kvarteren präglas av en sammanhängande yta med rader av grusgravar och grusgångar. Gravarna omgärdas i kvarterens mitt av stenramar och i raderna mot vägen i väster av häckar. Detta ger ett sammanhållet intryck och utgör kvarterens främsta kulturhistoriska värde. Endast ett fåtal landsbygdskyrkogårdar i länet har så pass intakta gruskvarter. Det varierade vårdbeståndet från 1800-talets slut och 1900-talets första hälft speglar gravkonstens och samhällets utveckling under denna tid. Det är i de välexponerade raderna mot vägen som de mest påkostade gravarna återfi nns med titlar som fabrikör, stationsinspektor, industriidkare och bruksinspektor. Den stora mängden titlar ger en bild av Gnosjös förvandling från fattigt bondesamhälle till industriellt centrum under början av 1900-talet. De musealt uppställda äldre vårdarna i söder besitter var för sig ett mycket högt kulturhistoriskt värde. 1600- och 1700-talsstenarna vittnar om lokal gravkonsttradition innan industrialismen medan gjutjärnsvårdarna kan kopplas samman med bygdens järnbruk. Kvarter 3 och 4 har en något sammansatt karaktär. Kvarter 3 och östra delen av 4 har ett förfl utet som allmän linje, varav ännu fi nns spår i form av ett tiotal små vårdar. Dessa har ett kulturhistoriskt värde som vittnesbörd om det breda folklagrets gravskick, något som idag försvunnit från de fl esta av länets kyrkogårdar. Kvarter 4 är i övrigt ett utpräglat köpegravskvarter med en väl sammanhållen yta av grusgravar från 1900-talets förra hälft. Den tidigare tydliga strukturen med köpegravar längs kyrkogårdsmurarna är dock idag försvagad genom borttagning av grusbäddarna längs den östra och södra sidan. Vårdbeståndet domineras av mellan- och efterkrigstidens låga former. Hos dessa ligger det kulturhistoriska värdet främst i vårdar med titlar, vilka berättar om yrkesroller i 1900-talets Gnosjö. En handfull vårdar är uttryck för det sena 1900-talets arbetskraftsinvandring från Asien. De fyra sandstensvårdarna från 1700-talet har var för sig ett mycket högt kulturhistoriskt värde som vittnesbörd om den lokala, hantverksmässiga gravkonstframställningen innan industrialismen. Den norra utvidgningen tillkom 1951 och har en mycket utpräglad karaktär från denna tid. Tidstypisk är anpassningen till terrängen, vilken bestäms av en uppskjutande bergsrygg. Dennas monumentala verkan understryks av planteringar och ett stort järnkors. Gravkvarteren är på efterkrigstidens vis helt gräsbesådda och häckar fyller en viktig rumsskapande roll. Vårdarna uppvisar en sällsynt uniformitet i mått och utförande. De strama formerna är helt i linje med modernismens ideal. Gravvårdsbeståndet kan ses som ett uttryck för likheten inför Gud och ståndssamhällets utjämning. Titlarna är också fåtaliga och har främst yrkesmässig koppling, därigenom speglande Gnosjö som industriellt centrum under 1900-talet. Vårdarna är av ljus granit och marmor, sistnämnda en för länet ovanlig företeelse. Ett med utvidgningen samtida bårhus är ingrävt i en slänt. Utformningen är stilren med en omsorg om detaljerna. Sammantaget ger norra utvidgningen en god bild av kyrkogårdsidealet kring 1900-talets mitt, förvisso en vanlig karaktär på svenska kyrkogårdar men sällan så konsekvent genomfört och väl bevarat som här. Således fi nns ett värde i strukturernas bibehållande. Därvid bör man sträva efter att nya gravvårdar ges en utformning som överensstämmer med de befintliga. Nya kyrkogården från 1974 har en klar efterkrigstida karaktär, vilket är en vanlig företeelse på svenska kyrkogårdar. Vårdarna har en likartad låg profi l och saknar titlar, vilket återspeglar folkhemmetts kollektivistiska samhällsanda. Gestaltninsgmässiga kvaliteter finns i den symmetriska och strama uppbyggnaden med öst-västlig huvudaxel och rätvinkliga gångar, vilket bildar en kontrast mot den omgivande kuperade terrängen. En minneslund från 1990 representerar vår tids gravsed och ett kvarter med invandrargravar ger en bild av det sena 1900-talets arbetskraftsinvandring. kyrkogården som helhet Gnosjö kyrkogård har medeltida ursprung. Kyrkogården som ligger öster om kyrkplanen består av en äldre och en yngre del. Vidare fi nns en friliggande ny kyrkogård norr om kyrkan. Gamla kyrkogårdens södra hälft är den äldsta delen, vilken fi ck dagens rektangulära utsträckning 1909. Karaktären kvarstår till ansenlig del från 1900-talets början. Omgärdningen utgörs av stödmurar, trädkrans av hamlade lindar och almar samt gjutjärnsstaket med smidesgrind. Två korsande raka, nu asfalterade, gångar delar området i fyra gravkvarter. Den södra armen är idag dock igenlagd, till men för den symmetri som präglat kyrkogården, vilken ytterligare varit framhävd av hamlade lindar i gångarnas skärning, varav alla utom en kvarstår. Större delen av de båda västra kvarteren och det nordöstra utgörs av sammanhängande rader av grusade köpegravar med grusgångar mellan. Detta är kyrkogårdens främsta karaktärsdrag, vilket har ett högt kulturhistoriskt värde som vittnesbörd om ett kyrkogårdsideal som på de fl esta av länets kyrkogårdar utarmats genom senare tiders rationalisering. Detta har endast i begränsad utsträckning skett på Gnosjö kyrkogård genom borttagandet av de grusbäddar som funnits på familjegravarna längs stödmurarna. De välexponerade gravarna vid gamla landsvägen i väster omgärdas av häckar och här står fl era påkostade vårdar över fabrikörer och andra industriidkare som betytt mycket för samhällets utveckling. Övriga grusbäddar omges av stenramar. Till antalet dominerar de låga vårdtyper som blev vanliga i och med 1930-talets regler om maxhöjd. De mer högresta äldre vårdarna ger ett dynamiskt intryck, enstaka av dem har en rent individuell utformning med höga konstnärliga värden. De båda östra kvarteren har tidigare utgjort allmän linje, och spår av detta fi nns i form av karakteristiskt småskaliga vårdar. Dessa vittnar om ett förr utbrett gravskick som i dag oftast kvarstår i mer eller mindre fragmentarisk form. I den gamla linjen lägger man idag märke till några asiatiska vårdar, en refl ektion av vår tids arbetskraftsinvandring. Musealt uppställda fi nns ett stort antal för- och tidigindustriella gravvårdar. De äldsta, från 1600- och 1700-talen utgörs av tuktad granit och fi nhuggen sandsten, uttryck för den hantverksmässiga gravvårdsproduktionen i bygden. Flera gjutjärnsvårdar kan knytas till det lokala järnbruket Häryd. Var och en för sig besitter dessa vårdar ett högt kulturhistoriskt värde. Den norra – genom mur och trädkrans klart avskilda – kyrkogårdshälften anlades 1951 och har en helgjuten karaktär från denna tid. Upphovsman var arkitekt Hugo Bolker. Mot vägen i väster reser sig en kvaderstensmur och en rad av hamlade lindar. Området domineras och formas av en kraftigt uppskjutande bergsrygg, vars monumentala verkan understryks av planteringar och ett stort järnkors. Vid dess sida är ett stilrent bårhus ingrävt i backen. De helt gräsbesådda gravkvarteren följer terrängen och begränsas av rumsbildande häckar. Gravvårdarna, som framförallt är från 1950-, 60- och 70-talen har ett stramt formspråk med en sträng uniformitet i mått och utförande inom respektive kvarter. Ljus granit och marmor är förhärskande material, sistnämnda ovanligt i länet. Efterkrigstidens och folkhemmets kyrkogårdsideal fi nns företrätt på de fl esta av landets kyrkogårdar, men sällan så konsekvent genomfört och intakt som här. Vårdar med titel förekommer på båda delarna av gamla kyrkogården, men talrikast på den äldre delen. Genom titlarna speglas socknens historia, från fattig skogsbygd till småländskt industricentrum. Titlar förmedlar även personhistoria och berättar om samhällets sociala sammansättning. Den nya kyrkogården från 1974 har en symmetrisk uppbyggnad, vilken utgör en verkningsfull kontrast mot den omgivande naturen. Den efterkrigstida karaktären med gräskvarter med raka rader av låga vårdar och rumsskapande häckar är som konstaterat en vanlig företeelse på svenska kyrkogårdar. De låga vårdarna och frånvaron av titlar speglar folkhemmets samhällsanda. Värdefullast är de övergripande strukturerna med – genom allé och fondkors – accentuerad öst-västaxel. Den friare planerade minneslunden från 1990 är ett uttryck för vår tids gravsed medan ett område med invandrargravar vittnar om de nya gravkulturer som kommit med vår tids arbetskraftsinvandring. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar från olika tider finns representerade. Att tänka på i förvaltning av kyrkogården: - Gamla kyrkogårdens äldre och yngre del är klart avläsbara i utsträckning och gestaltning. - Murar, staket, grindstolpar, smidesgrindar, hamlade träd, gångsystem och häckar är viktiga delar av gamla kyrkogårdens formgivning. - Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats. Vårdar äldre än 1850 och järnvårdar skall fi nnas med på kyrkans inventarieförteckning. - Grus som marktäckning på gravar och gångar är karaktärsskapande på gamla kyrkogårdens äldre del. Vid byte av gravrättsinnehavare bör grusbädd och inramning bibehållas. - Den tidstypiska stramheten i 1951 års kvarter. |
