Stäng fönster Sjöbo kn, RÖDDINGE 38:1 RÖDDINGE KYRKA
Anläggning - Värdering
| röddinge kyrka, RÖDDINGE KYRKA | |
| 2/14/20 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Röddinge ligger en dryg mil sydost om Sjöbo på Fyledalens norra sluttning i ett öppet och svagt kuperat odlingslandskap med inslag av lövskog. Socknens och kyrkbyns namn är känt sedan 1361, då som Røthinge. Byn skiftades 1848, då 13 av de 15 gårdarna flyttades ut och gatehus sedermera uppfördes på de gamla gårdstomterna, en bebyggelse som ännu präglar Röddinge. Kyrkan ligger på byns högsta punkt och i anslutning till denna finns prästgård, klockarebostad och skolbyggnad, alla uppförda kring sekelskiftet 1900. Röddinge kyrka uppfördes under sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal enligt traditionellt romanskt kyrkobyggnadsmönster med långhus, smalare och lägre kor samt troligen en halvrund absid i öster. Under 1400-talet tillkom torn i väster, vapenhus i söder och kyrkorummet valvslogs. 1877 sker större omvandlingar då kor, absid och vapenhus rivs och kraftiga korsarmar liksom nytt kor och absid tillkommer. Utbyggnaden speglar dåtidens kraftiga befolkningsutveckling och var ett vanligt sätt att bygga ut medeltida skånska landsortskyrkor i det fall de inte revs och ersattes av nybyggda helgedomar. Efter en förödande brand 1928 återuppbyggs kyrkan och ges av länsarkitekt Nils A. Blanck en mer medeltida karaktär, med mindre korsarmar, något smalare kor och halvrund absid i öster. Karaktäristiskt är också korets och korsarmarnas trappstegsgavlar liksom de rundbågiga fönster- och dörröppningarna. Mest avgörande för kyrkans medeltida prägel exteriört är emellertid det kraftiga och korta tornet, även detta med trappstegsgavlar. Tornets senmedeltida murverk har liksom långhusets ursprungliga murverk från romansk kyrkobyggnadstid arkitektur- och byggnadsteknikhistoriska värden. Till följd av branden präglas kyrkans interiör av två tydliga årsringar, senmedeltiden och Nils A. Blancks restaurering 1929–30. Trots att långhusets murverk är uppförda tidigare under medeltiden är det ribbvalven och inte minst dess kalkmålningar som dominerar intrycket av kyrkorummet. Dessa tillkom runt år 1500 och har tillskrivits Everlövsmästaren eller Everlövsgruppen, vars arbeten karaktäriseras av ett livfullt och folkligt måleri med schablonartat framställda figurer och förenklade varianter av äldre ornamentik. Målningar finns förutom i ett tjugotal skånska kyrkor också bevarade i Danmark, där verkstaden emellertid benämns efter målningarna i Brarups kyrka på Falster. Målningarna har höga konsthistoriska värden. Blanck valde att ansluta till Everlövsgruppens målningar genom att förse korsarmar och kor med plant innertak, ett i sig romanskt stilgrepp, som försågs med figurativt dekorationsmåleri av konstnären Axel A. Kulle som vid tiden var en framstående kyrkomålare. Utformningen av taken framstår bredvid de senmedeltida kalkmålningarna som kyrkorummets mest signifikanta inslag, med ett för tiden dagsaktuellt konstnärligt uttryck. Blancks fasta inredning i trä håller i jämförelse med innertakens pregnanta samspel av medeltida och nydanande formspråk en tydligt enklare karaktär med förankring i 1920-talsklassicismen. Färgsättningen, som domineras av ådringsmåleri i två bruna kulörer och troligen tillkom vid Blancks andra restaurering 1958, ger emellertid även bänkinredningen och predikstolen ett modernistiskt anslag som samspelar med såväl den 1958 tillkomna orgeln som altaruppsatsen, vars målningar av Kulle från 1944 har ett mer utpräglat modernistiskt färg- och formspråk än de 15 år äldre takmålningarna. Blanck framhäver även i altaruppställningen sin restaureringsideologiska ståndpunkt mellan medeltid och modernt, där altaruppsatsen vilar på ett murat och vitputsat blockaltare med enkel och tydligt romansk karaktär. Bland kyrkans inventarier bör särskilt nämnas kyrkklockan i malm som härrör från 1400-talet och sedan den romanska dopfunten 2017 skänktes till Historiska museet i Lund utgör kyrkans äldsta inventarium. Som sådant har klockan utöver sina konsthistoriska värden även särskilda kontinuitetsvärden för socknens invånare. Liknande värden kan tillskrivas övriga föremål som överlevde branden 1928, däribland äldre metall- och textilföremål, gravsten och epitafium från 1700-talet liksom offerstocken, troligen från 1600-talet, som även åskådliggör äldre tiders sociala förhållanden. Röddinge kyrkogårds tre delar har tydligt skiftande karaktärer. Den gamla kyrkogården närmast kyrkan bevarar mycket av kyrkogårdsidealen från decennierna kring sekelskiftet 1900, med högresta gravvårdar i varierande formspråk och gravplatser omgärdade av lågt klippta häckar, stenramar eller järnstaket. Den mellersta kyrkogården som togs i bruk i samband med utvidgningen 1923 präglas av 1920-talsklassicismens ideal, med symmetriskt indelade gravplatser i rätvinkliga kvarter samt lägre och bredare gravvårdar typiska för tiden efter 1930. Här finns även exempel på de större familjegravar som var vanligt förekommande på landsbygdskyrkogårdar under första hälften av 1900-talet. På norra kyrkogården, som till stora delar utgörs av en gräsbevuxen yta som ännu inte tagits i bruk, finns mer sentida gravskick representerade i form av urngravplatser och minneslund. |
