Stäng fönster Åstorp kn, KVIDINGE 169:1 KVIDINGE KYRKA
Anläggning - Värdering
| Kvidinge kyrka, KVIDINGE KYRKA | |
| 6/19/17 |
| Motivering |
|---|
|
Kvidinge kyrka omges av ett öppet jordbrukslandskap, som utvecklats kontinuerligt sedan förhistorisk tid. Det är ännu präglat av driften av Tomarp, som ligger strax norr om samhället. Kyrkbyn är inramad av grönska och tydligt avgränsad från stationssamhället, som växte fram kring förra sekelskiftet. De många välbevarade husen kring kyrkogården, däribland prästgården, klockaregården och Gyllenbielkeska hospitalet, formar med kyrkan och de omgivande markerna en vacker och ålderdomlig miljö med mycket höga natur- och kulturvärden. Husen kopplas fint till varandra genom kyrkogårdens gångsystem. Tomarps betydelse för kyrkan levandegörs i museet i hospitalet på utmärkt sätt, och inne i kyrkan bl.a. genom dess person- och socialhistoriskt intressanta huvudbanér efter fyra adelsmän som bott vid godset. Kyrkogården fångar ännu mycket av förra sekelskiftets ideal, med grusade gångar och gravplatser innefattade av buxbom och individualiserade vårdar. Samma strukturer återkommer delvis i den tidstypiskt klassicistiska utvidgningen från 1927, men där kompletterad med bokhäckar kring kvarteren. Även trädkransen, gjutjärnsgrindarna och murarna, i synnerhet de äldre kallmurarna, är viktiga för miljön. Gravmaterialet från tiden före 1886 är begränsat, bl.a. eftersom alla kvarlevor från de båda gravkoren under medeltidskyrkan lades i samma grav när den nya kyrkan uppfördes. Ett stort antal gravplatser är vakantsatta, vilket ger ett något ödsligt intryck. Kyrkan, vars yttre ger ett välbearbetat intryck med sin rika variation av nyromanska detaljer, visar på de möjligheter en rik gods- och bondebygd hade att investera i påkostade kyrkobyggen. Exteriören är förhållandevis välbevarad, även om kyrkan ursprungligen hade en helt annan färgsättning med oputsade gråstensfasader och rött plåttak. Kyrkan ingår i den relativt stora, samlade grupp kyrkor som uppfördes på 1880-talet i nordvästra Skånes industribygd. Ett äldre torn ingår i anläggningen i en kraftigt ombyggd form, som helt sammansmälter med övriga kyrkan. Till de yttre värdebärarna hör de helt intakta ytterdörrarna och -fönstren med dess rikt varierade glas och räfflade solbänkar av gjutjärn. Nils Möllers vackra glasmålningar har placerats symmetriskt, så att centralkyrkotankens symmetri framhävs. Utvändigt har Nils Andersson strikt följt centralkyrkans idé med en fullt utvecklad symmetri. Han var sannolikt inspirerad av Emil Viktor Langlets formspråk från Caroli kyrka, men förebilder kan även hittas i 1600-talets monumentala stadskyrkor. Vägghörnen har fasats av vid korsmitten för att förstärka liksidigheten. Hörnsträvorna med fialer, den höga spiran och korsmittens takryttare ger allesammans byggnaden en stark höjdsträvan. Fasaderna är rikt prydda med varierade omfattningar och gesimser, som bidrar med en balanserande horisontell delning åt byggnaden. Trots sin yttre plan har kyrkan invändigt en mer traditionell uppdelning med en stark längaxel mot östkoret och sedvanlig uppdelning i långhus och korsarmar. Norra korsarmen har gjorts om till kapell, vilket ytterligare motverkar centralkyrkans idé och kyrkorummets symmetri, men som ger goda möjligheter att bruka kyrkan för mindre arrangemang. Därtill har Kilmans altaruppsats återfått en liturgisk funktion på kapellaltaret. Den intrikata interiören är mycket välbevarad, även vad gäller ytskikten där brunådringen tidstypiskt binder samman all inredning. Det är förhållandevis sällsynt att så många fasta inventarier finns kvar sedan kyrkan byggdes. Andra välbevarade sekelskiftsinteriörer, utformade av Henrik Sjöström, finns t.ex. i Vadensjö och Högs kyrkor. Till de ursprungliga inventarierna i Kvidinge hör altaranordningen, predikstolen (sänkt 1926), bänkinredningen (0mbyggd 1967), orgelfasaden och -läktaren, alla ritade av Salomon Sörensen i en sammanhållen rundbågsstil. Värdet hos inventarierna ligger i inredningen som helhet, snarare än i de enskilda föremålen. De invändiga ändringarna inskränker sig, utöver inredandet av korsarmen, till den funktionella omdaningen vid koret med en breddad kortrappa och utvidgad mittgång. Ytorna är genomgående påkostade och välbearbetade, såsom cementmosaikgolvet, bröstpanelen och stucktaket i vapenhuset och de rödgröna växtslingorna i jugendstil längs kyrkorummets valvribbor. Både vapenhuset och sakristian återfick 2014 sin ursprungliga gula färg på väggarna, vilket tilldrar dem ytterligare intresse. Samma nyans har funnits på kyrkorummets idag vita väggar i dekorativ kvaderimitation. Kvadermålning är typiskt för tiden kring förra sekelskiftet. Bland kyrkans äldre inventarier märks kollekttavlorna från möjligen 1400-talet, som är några av ett fåtal som finns kvar sedan bruket av dessa upphört med reformationen. Vidare finns altaruppsatsen av Gustaf Kilman, snidad i hans typiska akantus- och spiralbarock av erkänt hög hantverkskvalitet. Även storklockan från 1494 betingar med sin relativt höga ålder ett stort värde, liksom den idag mycket ovanliga psalmodikonen, som användes i våra kyrkor innan den utkonkurrerades av orgeln. |
