Stäng fönster Södertälje kn, YTTERJÄRNA KYRKA 1:1 YTTERJÄRNA KYRKA
Anläggning - Värdering
| YTTERJÄRNA KYRKA | |
| 2/5/08 |
| Motivering |
|---|
|
Ett stort antal fornlämningar i trakterna kring kyrkan vittnar om bygdens långvariga betydelse. När kyrkan tillkom på 1100-talet placerades byggnaden strategiskt, på ett högt och dominerande läge intill Järnafjärden; den uråldriga och viktiga seglingsleden mot Södertälje och Mälaren. På så sätt fick kyrkan en geografiskt lämplig och samtidigt symbolisk placering, på gränsen mellan skärgård och jordbruksbygd. Det betydande läget, på den avlånga och smala åsryggen, avgjordes även av den gamla vägförbindelsen som löper strax väster om kyrkan. Ännu brukas gamla vägen mellan Södertälje och Nyköping, parallellt med den nya E-4:an som sträcker sig längre bort i väster. Bygden och kyrkan har genom århundraden dominerats och präglas av Sparreätten, med sätesgård vid Dåderö. Kyrkan omgärdas av en kyrkogård som utsträcker sig åt alla väderstreck; den har därmed liksom kyrkan en dominerande plats i landskapet. Det är oklart när kyrkogården fick sin nuvarande utformning och utbredning men i handlingar från 1700-talet omnämns en bogårdsmur med brädtäckning. Kyrkogårdens anläggning har präglats av terrängen som är kuperad. Nuvarande stenmur som till viss del fungerar som stödmur bedöms utgöra resten av den äldre bogårdsmuren som nedrevs till lägre höjd. Kyrkogården har ingångar i norr och söder som markeras av putsade grindstolpar och järngrindar. Innanför muren, nordost om kyrkan står en äldre likbod samt ett delvis nedgrävd gravkor, troligen från 1800-talet. Strax söder om kyrkan, utanför kyrkogårdsmuren, står gamla klockarbostaden och kyrkskolan. Den första kyrkobyggnaden uppfördes troligen vid 1100-talets slut och var betydligt mindre än nuvarande kyrka. Av den äldsta kyrkan återstår den nedre delen av tornet samt stommen i långhusets västligaste travé. Under tidigt 1300-tal skedde den första stora förändringen. Det smala romanska koret i östra gaveln revs och kyrkan förlängdes åt öster. Även nuvarande sakristia med sitt tegelvalv torde ha tillkommit vid denna tidpunkt. Under perioden målades även kyrkan invändigt, spår av dessa äldre målningar består på långhusets norra vägg. Under första hälften av 1400-talet påbyggdes tornet; vapenhuset mot södra långväggen tillkom förmodligen också under perioden. Kort efter uppfördes även den s.k. Dåderökyrkan; ett sidokapell som tillfördes mot södra långmuren. Valvmålningarna i kapellet har daterats till början av 1460-talet. Omkring 1600 välvdes kyrkans långhus, som då bestod av två travéer närmast tornet. På 1640-talet förlängdes kyrkan åt öster med tre välvda travéer och ett nytt kor med tresidig avslutning tillkom; under det nya koret anlades en gravkammare. Vid 1600-talets mitt restes även en ny tornspira. På 1740-talet ersattes dock spiran med en tidsenlig tornhuv, krönt med lanternin. På 1810-talet skapades västra portalen i tornet och den ursprungliga ingången, med vapenhus, igenmurades medan vapenhuset revs och mot slutet av seklet gavs fönsteröppningarna en enhetlig form. Då hade kyrkan utvändigt, i stort, fått sin slutliga utformning. Kyrkobyggnaden består numera av ett långhus med tresidigt kor i öster, torn i väster, sakristia i norr och ett sidokapell mot södra långsidan. Murarna är spritputsade och alla tak bär kopparplåt. De yttre förändringarna påverkade även kyrkan invändigt. Inredning tillkom eller förnyades. Från den medeltida perioden återstår endast fragmentiska delar av inredningen, dopfunten, träskulpturer, delar av altarskåpet samt de praktfulla valvmålningarna i sidokapellet. Från stormaktstiden på 1600-talet kvarstår den exklusiva och påkostade predikstolen och Sparreättens praktfulla begravningsminnen med gravvalv. På 1750-talet fick kyrkan slutna bänkar som avlägsnades för att i en anpassad form återskapas på 1940-talet. Orgeln med sin tidstypiska och eleganta empirefasad anskaffades på 1810-talet och några år senare ombyggdes tornets nedre våning till vapenhus. På 1890-talet genomfördes en omfattande renovering som berörde bl.a. bänk- och korinredningen, golven och valven. Vid den stora restaureringen på 1940-talet försökte man återskapa till viss del den tidigare karaktären i kyrkorummet. Slutna bänkar återställdes, medeltida målningar togs fram, cementgolven täcktes med tegel m.m. samtidigt infördes tekniska förbättringar och installationer. KULTURHISTORISK KARAKTERISERING OCH BEDÖMNING Den medeltida kyrkan uppfördes med ett dominerande och strategiskt läge; på gränsen mellan skärgård och slättbygd och intill uråldriga kommunikationsleder på vatten och land. Bygdens historia samt kyrkans byggnadsutveckling blev från och med 1500-talet starkt knuten till Sparreätten; med sätesgods vid Dåderö på Mörkö. Även inredning, gravvalv och begravningsminnen förtäljer om tättens inflytande. Exteriören med sina vitputsade fasader, klockformade huv och spetsbågiga fönster bär spår av olika tiders stilideal. Om kyrkans medeltida ursprung vittnar det kraftiga tornet som ursprungligen saknade portal samt sidokoret med ribbvalv och samtida målningar. Kyrkan som flera gånger förlängts och förändrats har kvar betydande delar av sitt medeltida murverk. Undantagna är långhusets tre östliga travéer och det tresidiga koret som tillfördes på 1600-talet. Södra fasaden domineras av sidokoret från 1460-talet, den s.k. Dåderökyrkan, ett av få bevarade helgonkor av det slaget i Mälardalen. Tornhuven med lanternin från 1750-talet är representativ för nyklassicismen. Tornets portal, från 1819 då även vapenhuset mot södra långväggen revs, är ett uttryck för förändrade tider och funktioner. Invändigt karakteriseras kyrkan av ett ovanligt långsmalt kyrkorum välvt med ribbvalv och stjärnvalv och med valvöppningarna mot Dåderökyrkan. Ovanliga för Södermanland är kyrkans kalkmålningar från 1300- och 1400-talet, i synnerhet de rika valvmålningarna i sidokoret. Kyrkans nuvarande interiör präglas till betydande del av 1890- och 1940- talens renoveringar och rådande uppfattningar och värderingar. Långhusets och Dåderökyrkans omfattande bänkinredning är en rekonstruktion av de ursprungliga slutna bänkarna. Kor och läktare ansluter till bänkinredningen och speglar 1940-talets restaurering. Predikstolen, med intarsia och sniderier av hög konstnärlig kvalitet, är en gåva från den betydande ätten Sparre vars talrika anvapen och huvudbaner hänger i kyrkan. Ytterjärna kyrka ingår ett område av riksintresse för kulturmiljövården; K3 Mörkö-Oaxen. Området innefattar även kustremsan mellan E4 och strandområdet längs med Järnafjärden och Stavbofjärden Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön: • Kyrkan med sitt dominerande läge; i anslutning till den ännu viktiga sjöleden i öster, gamla vägnätet i väster och kringliggande jordbruksbygd speglar en tusenårig historia och utgör ett viktig sjö- och landmärke • Kyrkogården och kringliggande äldre bebyggelse utgör tillsammans med kyrkan en samlad och homogen miljö • Medeltida murverk som ingår i nuvarande kyrka och utgör ett viktigt historiskt dokument över kyrkans byggnadshistoria • Långhusets målningsfragment från 1300-talet hör till de få kända i Södermanland • Interiörens senmedeltida prägel som framträder särskilt i sakristian och i sidokapellet med delvis bevarade valvmålningar • Dåderökyrkan med sina för landskapet relativt ovanliga kalkmålningar från 1400-talet är ett av landets få bevarade helgonkor • Stormaktstiden har avsatt markanta spår genom det tresidiga koret, gravvalvet under koret, den praktfulla predikstolen samt huvudbanér och anvapen för ätten Sparre. • Resterna av kalkmålningarna från tidigt 1600-tal är representativa för Södermanland och Närke. Landet i övrigt är relativt fattigt på kyrkomålningar från denna period. • Orgelfasaden från 1817 är representativ för empirens stilspråk • De ovanligt många och praktfulla begravningsminnen som hör samman med den inflytelserika Sparreätten; bl.a. gravvalv, baner, vapen, kistor • Kyrkogårdens genuina karaktär med enkla gräskvarter och ett flertal äldre gravvårdar, gravkammare och likbod. Även den ålderdomliga och omfattande muren med putsade grindstolpar från 1820-talet. |
