Stäng fönster Kristianstad kn, KRISTIANSTAD 4:18 HELIGA TREFALDIGHETS KYRKA
Anläggning - Värdering
| heliga trefaldighets kyrka, HELIGA TREFALDIGHETSKYRKAN | |
| 4/25/24 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Heliga Trefaldighets kyrka och kyrkogård i Kristianstad Kristianstad grundades 1614 av kung Kristian IV som gränsbefästning för försvaret mot svenskarna. Trots läget i det danska rikets nordöstra periferi prioriterades stadsbyggnadsprojektet, liksom kyrkobygget som kom att ske parallellt med stadens anläggande, högt av den konstnärligt begåvade och byggnadskunnige kungen som lät uppkalla staden efter sig själv. Kristianstad blev Nordens första renässansstad med vallar, bastioner och rutnätig stadsplan. Platsen, halvön Allön vid Helge å, gav staden en långsträckt rektangulär form som är unik bland landets befästningsstäder. Kristianstad är idag utpekat som riksintresse för kulturmiljövården, vilket bland annat motiveras av att staden är ett av de främsta exemplen på Kristian IV:s stadsbyggnadskonst. Som uttryck för riksintresset nämns även institutionsbyggnader och annan bebyggelse som hör samman med funktionen som residensstad. Vid mitten av 1800-talet hade befästningarna spelat ur sin roll och revs till förmån för ett tidstypiskt boulevardsystem som ännu präglar stadskärnan. Något senare kom Centralstationen för den nyanlagda järnvägen att placeras på platsen för försvarsvallen direkt väster om kyrkan, som sedan dess har en central plats i gångstråket mellan stationen och Stora torg. Som en del i stadsbyggnadsprojektet och som en manifestation över den danska kungamakten uppfördes Heliga Trefaldighets kyrka under åren 1618–1628. Med hjälp av dåtidens främsta arkitekter, konstnärer och hantverkare skapade Kristian IV en kyrkobyggnad som kom att bli en av Nordeuropas främsta renässanskyrkor. Den kungliga närvaron är påtaglig genom att Kristian IV:s namnschiffer och Danmarks riksvapen återfinns såväl exteriört och interiört som i den fasta inredningen. Kyrkan har genomgått få förändringar sedan uppförandet, mest påtagligt är färdigställandet av tornet vid mitten av 1800-talet, och har arkitektur- och konsthistoriska värden av internationell betydelse. I jämförelse med de övriga kyrkor Kristian IV lät uppföra under sin 60-åriga regeringstid är Heliga Trefaldighet den mest påkostade. Exteriört jämför sig kyrkobyggnaden bättre med kungens slottsbyggen och präglas precis som exempelvis Rosenborgs och Fredriksborgs slott av den version av nederländsk senrenässans som i Danmark utvecklades av Hans van Steenwinckel den äldre. Kännetecknande är bland annat fasader av rött tegel med rik fasadskulptur i sandsten, svängda höga gavelrösten, homejor, takkupor och höga tak prydda med takryttare och tornspiror. Ritningarna till Tre- faldighetskyrkan är förlorade men man antar att de utförts av Hans den äldres söner, hovarkitekterna Lorenz och Hans van Steenwinckel den yngre, då den arkitektoniska överensstämmelsen mellan kyrkan och arkitektklanens van Steenwinckels profana byggnadsverk är påtaglig. Heliga Trefaldighets exteriör får beskrivas som ett fulländat (frånsett att tornets tänkta gestaltning är okänd) exempel på denna i dansk arkitekturhistoria så framträdande era och kyrkan kan i ett skandinaviskt perspektiv räknas som en av de viktigaste byggnaderna från 1600-talet. Ett särskilt konstnärligt och hantverksmässigt värde kan också tillskrivas fasadskulpturerna som vittnar om den höga nivån på 1600-talets stenhuggarkonst. Interiörens gestaltning utgår från Kristian IV:s önskan om att skapa ett luthersk- evangeliskt kyrkorum präglat av ljus och rymd som motpol till medeltidens dunkel och mystik. Grundläggande element som de högresta fönstren och de tolv granitpelarna som bär upp de vitmenade stjärnvalven tar trots detta avstamp i sengotiken, men har här omstöpts och använts för att passa de protestantiska idealen. Koret är mindre avskiljt än i medeltida kyrkor genom att det har samma takhöjd som resten av kyrkorummet och läktarna har placerats i korsarmar för att inte inkräkta på hallkyrkans grundvolym. Den innovativa arkitekturen ställde krav på för tiden avancerade lösningar som tilldrar sig byggnadsteknikhistoriskt intresse. En central detalj i upplevelsen av kyrkorummet som ljust och luftigt är att de drygt nio meter höga valvpelarna gjorts ovanligt slanka. Detta fordrade en orubblig förening med valven, vilket lösts genom sex meter långa inborrade järnstänger som är förankrade i murar ovanpå valven vars tyngd och sammanlänkande bjälklag ger stabilitet åt konstruktionen. Slutresultatet blev ett protestantiskt kyrkorum med tydlig genklang av sengotikens uttrycksformer som i arkitekturhistorisk mening hävdar sig även i en europeisk jämförelse. Den högklassiga inredningen är i allt väsentligt bevarad sedan uppförandet och räknas till landets mest betydelsefulla renässansinredningar med synnerligen höga konsthistoriska och hantverksmässiga värden. Altaruppsatsen och predikstolen med baldakin, allt i svart marmor, är sannolikt några av Nordeuropas bästa exempel på holländsk stenhuggarkonst från 1600-talet. I Sverige är de dessutom de största arbetena i sten från dansk stormaktstid. Trots sina skulpturala utsmyckningar har de båda pjäserna ett återhållsamt helhetsuttryck som tycks vilja förmedla gudstjänstens tyngd och allvar, vilket understryks av att altaruppsatsens centrala motiv är Nattvardens instiftelseord. I kontrast mot detta står den närmast överdådigt dekorerade orgelfasaden av orgelbyggaren Johan Lorentz den äldre, även om den liksom orgelläktaren av bildhuggaren Caspar Höffer i färgställning och grundläggande arkitektoniska motiv ansluter till bröderna Steenwinckels altaruppsats och predikstol. Den tredje komponenten i den ursprungliga fasta renässansinredningen utgörs av läktarbarriärerna och den slutna bänkinredningen i mörk ek av bildhuggaren Hans Kock. Bänkinredningen utmärks av sina 60 gavelkrön med individuella motiv snidade i högrelief och är den arkitektoniskt och konstnärligt kvalitativt bäst bevarade från den danska stormaktstiden, inte bara i Sverige utan även inom hela det forna danska området. Ytterligare kulturhistoriskt värdefulla föremål som är av stor betydelse för helhetsmiljön utgörs av den ursprungliga dopfunten i polykromt bemålad sandsten samt gravhällar och epitafier från senrenässansens Danmark och Skånes första svenska tid. Kyrkogården har sedan begravningar upphörde under andra hälften av 1800-talet haft karaktär av stadspark med gångsystem och gräsbevuxna ytor, vilket förstärks av dess läge som naturligt promenadstråk mellan Centralstationen och Stora torg. Vid den nyligen genomförda upprustningen har emellertid karaktären av kyrkogård åter stärkts genom att en askgravlund anlagts samt att trädkransen av lindar har kompletterats med ett smidesstaket i historiserande stil. Kyrkogården utgör tillsammans med kyrkan en av få bevarade miljöer från Kristianstads äldsta årsring och har på så vis betydande traditions- och kontinuitetsvärden för stadsbilden. Trädkransens svängda form i väster är här ett värdefullt spår efter tiden då kyrkogården var sammanväxt med bastionen. Att tänka på vid förvaltningen av kyrkoanläggningen - Heliga Trefaldighets kyrka räknas som en av Nordeuropas främsta renässanskyrkor med ovanligt välbevarad exteriör, interiör och högklassig fast inredning. Detta bör beaktas vid alla eventuella förändringar i kyrkans exteriör, interiör och närmiljö. - Blytaket är vid sidan av domkyrkans tak landets största sammanhängande blytak. De väl exponerade blytaken utgör en bärande del i kyrkans kulturhistoriska särprä- gel och arkitektoniska gestalt. - Den fasta ursprungliga inredningen räknas till landets främsta renässansinredning- ar. Senare ändringar och tillägg har underordnat sig detta utan att påtagligt påver- ka dess kulturhistoriska värden. Nya tillägg i kyrkorummet bör i möjligaste mån undvikas. Även små tillägg kan påverka helhetsbilden. |
