Stäng fönster VÄNERSBORG TUNHEM 2:1 - husnr 1, VÄSTRA TUNHEMS KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| VÄSTRA TUNHEMS KYRKA (akt.) | |
| 1997-03-18 |
| Historik |
|---|
|
I trakten uppfördes tre medeltida systerkyrkor: Västra Tunhem, Rånnum och Malöga. Alla lades vid viktiga hedniska platser; offerplatsen, ättestupan och älven. Västra Tunhems kyrka tros ursprungligen vara uppförd omkring 1180, och denna kyrkas yttermur ingår i nuvarande kyrkas södra yttervägg. Det var en romansk stenkyrka, cirka 13 x 8 meter, med rakt avslutat kor av gråsten, 5 x 5 meter, söderport med rundhuggna sandstenspelare (kvartshaltig, "koppekullesten"), fönsternischer och spåntak. Dopfunten från den kyrkan finns bevarad. De två andra kyrkorna revs under 1400-talet och troligen gav den då uppkomna större församlingen ekonomiskt underlag och anledning till att långhuset i Västra Tunhem fick en kvadratisk tillbyggnad åt väster med torn eller större takryttare. En klocka införskaffades men klockorna hängde kvar i klockstapeln nordväst om nuvarande torn. Man anlade också gravkor under mittgången, gjorde ett litet källarrum under koret, samt byggde till en sakristia från koret åt norr. Ett vapenhus av trä byggdes till sydporten. Kyrkans nuvarande sydvästra hörn är från denna tid och längs södra murens västra del kan man se dess skråkantade grundstenar. Dörrhålets läge åt söder är nu ristat i putsen. Stiftet delades 1557 av Gustav Vasa och kyrkan utnämndes en kort tid till superintendent- eller domkyrka för detta område i Västergötland, utmed Dalbosjön, Dalsland och Värmland. I viss mån kan man se ett ursprung till Karstads stift. 1611 i februari brändes prästgården ned av danskarna. Huset låg vid kyrkan på en tidigare hednisk offerplats för guden Frej. En ny prästgård byggdes i den skyddande ekskogen längre söderut. 1628 införskaffades ytterligare en klocka och 1654 erhöll kyrkan en ny predikstol. Forstenasläktens gravkor byggdes till i sydöst. Troligen var det under detta sekel som även Olof Silverloods gravkor uppfördes i nordväst med en trappa ned från kyrkorummet. Kyrkan, och i synnerhet klockstapeln, förföll emellertid och 1736-40 gjordes en stor ombyggnad, då koret, norrväggen och sakristian revs för att utvidga kyrkan åt öster och norr, samt bygga ett tresidigt kor med en femsidig sakristia i öster. Mansardtaket belades med spån från Upplo som tjärades och rödfärgades. Denna form har kyrkan kvar än idag. Silverloods gravkor byggdes först in, men revs senare för att ge mer bänkplats. Gravkamrarna från 1400-talet fylldes igen och andra tillkom i koret. En ny entré med vapenhus byggdes åt norr och båda vapenhusen gjordes lika 1746. En ny altaruppsats förfärdigades 1745 av konstnären Johan Petter Weber, Göteborg och bildhuggaren mäster Mikael Smitt, målad 1752 av mäster Olof Collander, Mariestad. Interiören dekormålades 1754-55 i taket av mäster Johan Vahlin, Göteborg, med bibliska motiv i hålkälen och med gardiner runt fönster och dörrar. En orgel från Pommern installerades 1763. Vid slutet av seklet revs sydöstra gravkoret och invändigt slopades Belfrageska graven i koret. 1787 fick mansardtaket skiffertäckning, vilket de mindre takfallen fått redan fyrtio år tidigare. 1810 uppfördes ett torn med port i väster och två trappor i muren, men det ansågs ej passa kyrkan. Klockstapeln revs 1812. Vapenhusen togs bort, men södra porten bevarades. En ny orgel installerades 1823, men byttes redan 1882. 1829 ansågs kyrkan vid en inventering vara "en av de vackrare lantkyrkorna vid Hunneberg till läge, struktur och storlek". 1875 togs gravhällarna i golvet bort och ersattes med kalksten från Kinnekulle. Hällarna placerades invändigt på väggarna. Nya bänkar med spetsiga gavlar sattes in och hela inredningen målades i ekimitation 1877. Åren kring 1910 genomgick kyrkan nästa stora renovering under ledning av arkitekt E. Lallerstedt. Tornet påbyggdes tio meter i nationalromantiskt, trubbigt "enklare" utförande och försågs med en spira. Runt gluggarna användes bitar av gravstenar (avlägsnades 1937). Golven lades om invändigt, koret fick cementgolv. De runda pelarna ansågs för smala och kläddes med bräder till fyrkantiga. Takgesimsen gjordes djupare och kraftigare profilerad och mittspegeln fick dekormålad pärlspånt. Nya, öppna bänkar sattes in, läktarbarriären och altarringen byggdes om, eller byttes, för att göras "enklare". Predikstolens ursprungliga färger rekonstruerades. Nya kaminer installerades och hela interiören målades om i ljusa färger. Redan 1926 gjordes ett nytt restaureringsförslag av arkitekt Erik Friberger, som inte verkar ha kommit till stånd förrän under 1930-talet under arkitekt Adolf Niklassons ledning. Han ritade också interiörens nya utformning. Grundförstärkningar gjordes av de nyare murarna med hörn av järnbalkar. Gravkoren i söder grävdes ut och byggnadsarkeologiska undersökningar utfördes. Invändigt tillkom korskrank och koromgång med skåp. Koret höjdes och gravkamrarna byggdes på för att få hällarna i nivå med betonggolvet. Korfönstren sattes igen. Sakristians golv sänktes, taket höjdes och skrubbar byggdes. Dörrar flyttades och nya ytterdörrar sattes in, fönstren justerades. Takets spånt togs bort, den gamla takspegeln blottades. Nya golv lades överallt. Orgeln och därmed läktaren byggdes ut. Bänkarna fick dörrar. Omfattande konserveringsarbeten vidtogs och interiören målades om i ljusa färger. Sakristians tak dekormålades. Värme och el installerades och ett pannrum byggdes i nordöst. Under 1900-talets senare del infördes nybyggnadsförbud i miljön runt kyrkan. 1980 skedde inbrott i kyrkan då flera föremål blev stulna. Taket lades om 1989 och året därefter gjordes en stor ombyggnad, då allt rengjordes, konserverades eller målades om. Arkitekt var Jerk Alton. Läktarunderbyggnader med läktartrappa i långhuset och tornrum byggdes. Korskranket minskades och en ramp gjordes till koret. Korfönstren togs upp igen. Altaret undersöktes. Golven sågs över och ändrades i väster. Bänkar i väster och på läktarens södra sida avlägsnades, innandömet ändrades och sitsen försågs med strålvärme. Brandförebyggande åtgärder vidtogs och larm installerades. Hantverkarna uppmanades att märka sina arbeten som förr i tiden. |
