Stäng fönster HÄSSLEHOLM VANKIVA 41:1 - husnr 1, VANKIVA KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| VANKIVA KYRKA (akt.) | |
| 2021-05-04 |
| Historik |
|---|
|
Vankiva kyrka uppfördes sannolikt under 1100-talets senare del enligt romanskt mönster med långhus, lägre och smalare kor samt halvrund absid i öster. Senare under medeltiden adderades ett vapenhus i söder och under 1400-talet valvslogs kyrkorummet. 1598 tillkommer ny predikstol och 1604 läggs ny blyplåt på kyrktaken. 1643–44 förlängs långhuset åt väster och sannolikt tas större fönsteröppningar upp. Kring sekelskiftet 1700 är kyrkan i eftersatt skick med läckande tak och valv och delvis rämnade murar. Reparationsarbeten utförs endast hjälpligt på grund av rådande krigstider. 1714 sker invändiga målningsarbeten. Den kraftiga befolkningsökningen under 1800-talet föranleder här likt för många andra medeltida skånska kyrkor ut- och ombyggnader. Arkitekt Fredrik Wilhelm Scholander, senare Överintendent vid Överintendentsämbetet, upprättar 1837 ombyggnadsritningar och arbetena tycks påbörjas redan året därpå med rivning av absid och vapenhus. I Scholanders förslag skulle även koret rivas och ersättas av en mindre tillbyggnad för sakristia, vilket emellertid inte kom till utförande. Däremot tycks man ha följt arkitektens förslag med flyttad altaruppsats till långhusets östra del, där triumfbågen sätts igen och sakristia inrättas i det gamla koret. Norr om långhuset uppförs en så kallad nykyrka och rivningen av norra långhusmuren medför också rivning av de senmedeltida valven som ersätts av ett tidstypiskt tunnvalv i trä. Även en tidigare läktare, troligen i väster, rivs. Utvändigt fick såväl långhus som kor flackare sadeltak som beläggs med zinkplåt. Västra utbyggnadens låga tornpåbyggnad med lanternin i trä är mest troligt även ett tillägg från denna tid, trots att det inte förekommer i Scholanders ritningar. Det var sannolikt ett provisorium som blev bestående. På 1850-talet väcks planer om uppförande av ett mer ståndsmässigt torn, vilket aldrig kom till utförande. Uppgifter finns om att den fristående klockstapeln där kyrkklockorna tidigare hängde ska ha rivits redan 1829, vilket i så fall bör betyda att ett klockrum anordnats över västra tillbyggnaden kring denna tid. Vankiva gård hade sedan mitten av 1600-talet haft patronatsrätten till kyrkan. Under den gångna tvåhundraårsperioden hade underhållet ofta varit bristande, vilket delvis kan förklaras av gårdens många ägarbyten. Även ombyggnaderna 1838 ska ha begränsats av dåvarande patronatens ovilja att bidra med medel till arbetena, vilket ledde till patronatsrätten upphörde 1858. Troligen utfördes underhåll av kyrkan kring denna tid. 1912–14 genomförs en invändig restaurering under ledning av domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin, med ny bänkinredning, altarring och läktare i nykyrkan som liksom tunnvalvet målas i en för Wåhlin typisk ljusblå kulör. Även flera av de inre dörrbladen, bland annat de i triumfbågen mot sakristian i det medeltida koret, har en för Wåhlin typisk utformning. Vid restaureringen tömdes även flera gravar under långhuset och de gravhällar som var bäst bevarade sattes istället upp på kyrkans inner- och ytterväggar. Det är därmed rimligt att anta att golvbeläggningen av kalksten tillkommer vid Wåhlins restaurering. 1943 återupphängs epitafier i kyrkorummet som troligen varit nedplockade sedan patronatsförhållandet upphörde på 1850-talet. Nästa restaurering sker 1953 efter handlingar av arkitekt Leon Nilson. De största förändringarna är att Wåhlins ljusblå färgsättning målas över i grått samt att elektrisk värme installeras. I flera historiska beskrivningar av kyrkan uppges att innertaken vid denna restaurering målas om i en blågrön kulör för att vid ett senare tillfälle täckas med Treetex-skivor och målad papp. Ett odaterat fotografi taget efter att Nilson målar inredningen grå och innan predikstolen får ny fot 1966 visar emellertid att innertaken redan vid denna tid är skivtäckta. Åtgärden har rimligen skett 1953 och den blågröna kulör som påträffades vid återställandet av taket 2010 och antogs vara från 1953 bör därmed vara äldre. Leon Nilsons son, arkitekt Torsten Leon-Nilson ansvarar för nästa restaurering 1984, då Wåhlins färgsättning delvis återställs och en medeltida kalkmålning i form av konsekrationskors friläggs på triumfbågen. 1999–2000 utförs takreparationer och samtliga takfall utom tornet beläggs med ny kopparplåt. 2002 lagas och avfärgas fasaderna och problem med västra utbyggnadens grundläggningen åtgärdas. 2010 avlägsnas papp och träfiberskivor i innertaken och den underliggande panelen återfår Wåhlins ljusblå färgsättning. Därtill vitkalkas de inre murverken och fast inredning bättringsmålas. 2019 uppdateras brandlarmet och 2020 installeras kompletterande belysning i kyrkorummet. |
