KRISTIANSTAD VÄ 165:1 - husnr 1, VÄ KYRKA (SANKTA MARIA KYRKA)
Byggnad - Beskrivning
| VÄ KYRKA (SANKTA MARIA KYRKA) (akt.) | |
| 2019-01 |
| Historik |
|---|
| Kyrkan består av ett brett långhus med västparti, ett smalare och lägre kor samt absid i öster, ett klocktorn vid långhusets södra sida och en nykyrka vid långhusets norra sida. Västpartiet har samma höjd och bredd som långhuset. Dess övre delar revs på 1800-talet men bestod ursprungligen av ett tvillingtorn. Långhuset, koret och västpartiet tolkas som kyrkans äldsta delar. Koret var till en början rakt avslutat i öster men byggdes till redan på 1100-talet med en absid. I samband med att kyrkan renoverades på 1960-talet gjordes byggnadsarkeologiska undersökningar inne i kyrkan och uppmätningar av murverk. Ansvarig för utgrävningarna var Henrik Graebe som även var antikvarisk kontrollant i vid renoveringen. Graebe var av den uppfattningen att kyrkan började byggas från öster med färdigställandet av koret och därefter långhuset och västpartiet. De senare daterade han till omkring 1140 utifrån jämförelse med portalerna i Lunds domkyrka. Äldre forskning har utgått från att Mariakyrkan byggdes av stenhuggare från byggnadshyttan vid Lunds domkyrka och med domkyrkan som stilbildande förlaga. Mer och mer tyder dock på att Lunds domkyrka och Mariakyrkan i Vä uppfördes parallellt och med separata byggnadshyttor. Senare forskning anger 1121 som kyrkans invigningsår. Årtalet utgår från tolkning av en inskription på en pergamentslapp som påträffades i en relikdosa vid 1960-talets renovering, nedlagt i en medeltida altarskiva. Den gängse uppfattningen är att relikdosan lades ned i kyrkans huvudaltare i samband med dess invigning och att årtalet därmed kan betraktas som invigningsår för kyrkan. Dock är det oklart om 1121 ska tolkas som invigningsår för huvudaltaret i koret i en första etapp eller för absiden, dit huvudaltaret flyttades efter tillbyggnaden mot öster. Vad som dock är klart är att koret är äldre än absiden. När absiden hade byggts dekorerades både kor och absid med kalkmålningar. Senare forskning vill hävda att målningarna kan ha tillkommit mellan 1120-1150 vilket anger ungefärlig tillkomsttid för absiden. Det har också lagts fram teorier om att koret skulle vara betydligt äldre än övriga delar och att absiden tillkom 1121 som startskottet för nästa etapp då även långhus och västparti uppfördes. Olika utförande på fasaddetaljer på långhus och absid talar emot denna teori. Den äldsta kyrkans långhus hade en nord- och en sydportal troligtvis i form av baldakinportaler. En ingång fanns också i väster till västpartiet. På varje sida av långhuset fanns tre rundbågsformade, högt sittande fönster. Västpartiet hade en tredelad planlösning som från tredje våningsplan var indelad i två torn med ett lägre mittparti. I bottenplan bestod västpartiet av entréhall i mitten, trapphall i söder och ett mindre rum i norr. I andra våningsplan fanns en emporvåning med två kolonettförsedda galleriöppningar i mittersta utrymmet och ett fönster mot väster. Kyrkan uppfördes sannolikt som patronatskyrka för kungen och drottningen och västportalen kan i detta sammanhang tolkas som kungaparets ingång och hela västpartiet som deras upphöjda högsäte. Tornen bestod sannolikt av minst ett par våningars höjd invändigt och i övre våningen fanns dubbla rundbågsöppningar med kolonnetter. Graebe med flera menar att influenserna till kyrkans arkitektur kom från det nordtyska området Sachsen-Westfalen. Dekorutsmyckning uppvisar influenser både från anglo-normandiska området, Rhenlandet och Lombardiet. Inne i långhuset har man vid utgrävningar påträffat rester av murade stenbänkar längs väggarna vilka tolkats som ursprungliga. Vid långhusets östra vägg, triumfbågsväggen har lämningar efter vad som tolkats som baldakinaltare påträffats. Rester efter denna anordning kan ännu ses i kyrkan. I koret finns valvkapitäl bevarade vilka Henrik Graebe tolkar som kapitäl till ett ursprungligt eller möjligen endast planerat korsvalv. Det ursprungliga altaret stod vid den rakt avslutade korväggen i öster där man påträffat rester av ett altarfundament. När absiden hade byggts fick ett nytt huvudaltare plats mot absidens östra vägg. Rester av detta fundament och ett golv av kalkbruk finns ännu bevarat i absiden. Ett tunnvalv över koret tillkom troligtvis i samband med att absiden byggdes då även tribunbågen gjordes i korets östra gavel. Målningar utfördes därefter på väggar och valv i både kor och absid. Bland motiven i målningarna finns en donatorsframställning föreställande en man med krona på huvudet och en kvinna, tolkade som kung och drottning som bär på ett skrin respektive en miniatyrkyrka. Utifrån den konsthistoriska dateringen av målningarna och senare års tolkning av pergamentsårtalet skulle donatorerna kunna motsvara kung Niels Svendsen (kung av Danmark 1104 - till sin död 1134) och hans gemål Margareta Fredkulla (drottning från 1104 – sin död kring 1129/30). När klostret inrättades i Vä kring 1160-talet kan kyrkan ha byggts om något och anpassats för klostrets verksamhet. En dörr i korets södra sida kan ha tillkommit vid denna tid. I södra långhusfasaden tillkom också ett par öppningar, en rundbågig öppning som kan ha fungerat som ingång till en läktare från intilliggande klosterlänga i söder. Under denna ingång finns en något senare upptagen fönsteröppning eller murnisch. I emporvåningen uppfördes ett baldakinaltare med en altarnisch mellan galleriöppningarna. Emporvåningen får därmed funktion som kapell. Kungafamiljens kopplingar till Mariakyrkan var fortfarande starka. Enligt källor från 1600-talet begravdes Kung Valdermarsens drottning Gertrud (1142- 1195) i Vä. Drottning Gertruds gravplats har inte kunnat identifieras men möjligen begravdes hon längst fram i koret på Mariasidan i kyrkan, där en kvadratisk gravkammare har dokumenterats i samband med arkeologiska undersökningarna på 1960-talet. När klostret brandhärjades i början av 1200-talet skadades troligtvis även kyrkan. Tidiga brandspår har bland annat iakttagits på kyrkans södra fasader och inne i västpartiet. Efter branden valvslogs långhuset med sex kryssvalv fördelade i två rader uppburna av höga stenpelare av granit i mitten. Yttermurarna förhöjdes för att ge plats åt de nya valven. Nära inpå långhusets valvslagning, kanske något tidigare, slogs också ett ribblöst kryssvalv över emporvåningen. Senare under medeltiden byggdes kyrkan till med ett sidoställt klocktorn i fyra våningar framför sydportalen vars baldakinportal därmed förstördes. Klocktornet brukar dateras till 1400-talet men en mer försiktig uppskattning bör vara 1300-1400-talet. När klocktornet byggdes kom den västra av långhusets romanska fönsteröppningar att byggas för. En fönsteröppning längre västerut tillkom möjligen då. Under 1400- talet målades ytterligare kalkmålningar inne i kyrkan. Spår av dessa har dokumenterats i tornets förhall, tornbågen och på långhusets västvägg. Målningar som kan tillhöra samma period finns även bevarade i emporvåningen. På långhusets västra vägg har senare målningar påträffats vilka kan tillhöra 1600-talet. År 1593 byggdes den så kallade nykyrkan eller kapellet, som upptar i stort sett hela långhusets norra sida som genombröts av två valvöppningar. Årtalet har tidigare suttit som ankarjärn i nykyrkans gavlar. Möjligen innebar tillbyggnaden i själva verket en ombyggnad av ett äldre kapell vid kyrkans norra sida. Under nykyrkans golv påträffades på 1930-talet en medeltida stengrav mellan två parallella stenmurar, möjligen rester av en krypta. I stenkistan låg ett skelett efter en fullvuxen individ, troligen en man och cirka 70-år gammal. Gravens utformning pekade på en ålder till tidig medeltid och att den tillhört en betydelsefull person. Stenkistan togs om hand för att muras upp på en annan plats i kyrkan men flyttades senare till kyrkogården. Kistan blev undersökt igen under 2016 varvid kalkbruksrester på stenkistan daterades till 1200-talet. Stenkistan togs om hand och placerades senare väster om nykyrkan. Enligt Henrik Graebe slogs även ett tunnvalv av tegel över förhallen kring 1593. Tunnvalvet förstörde emporvåningens golv och altarbaldakin. År 1604 höjdes klocktornet med ytterligare en våning och fick volutformade gavlar. 1674 gjordes ett nytt altare med en ny altaruppsats som placerades under tribunbågen. Under 1700-talet flyttades troligen sakristian in i nykyrkan. 1707 uppfördes en läktare, den så kallade Mansdalaläktaren i den ena av bågöppningarna till nykyrkan. Under 1700-talet gjordes ytterligare gravvalv i nykyrkan 1723 och 1735. 1746 utfördes draperimålningar på korets väggar och i triumfbågen av Alexander Junger. En teckning av A. Kastman visar kyrkan från nordost, avtecknad någon gång under 1700-talets första hälft. Nykyrkan avbildas med volutgavlar och hörnkedjorna är markerade, troligtvis med kvadermålning i grått. Väster om nykyrkan syns taket på en byggnadsdel som det saknas information om. Denna tycks ligga i hörnet mellan nykyrkan och västpartiet. Klocktornet avslutas upptill med volutgavlar och en stor kupolprydd lanternin. Västtornen avbildas med trappstegsgavlar med spetsbågsformade blinderingar. Kastmans ritning visar att kyrkans fönsteröppningar inte getts enhetlig storlek ännu. 1781 togs nya större fönsteröppningar upp till kyrkan, sannolikt ungefär med samma placering och storlek som dagens fönster. 1804 revs de övre delarna av dåvarande tvillingtornet i väster och västpartiet fick samma takhöjd som långhuset. Endast några år senare, 1810, drabbades kyrkan av en brand då hela taklaget förstördes. Efter branden gjordes yttertak och takstolar om över långhuset och västpartiet som då fick samma nockhöjd. Nykyrkan som tidigare hade varit uppdelad med två gavlar mot norr, och två taklag, täcktes om med ett gemensamt, valmat tak. 1843 byggdes en orgelläktare i kyrkan för en ny orgel och en ny altaruppsats ritad av J. F. Åbom tillkom. 1854 renoverades kyrkan invändigt under ledning av målarmästare N. J. Aspegren från Kristianstad. Kyrkorummets väggar som tidigare varit kalkfärgade invändigt målades i marmorimitation. Korets tunnvalv målades med trompe l`oeil-målning i form av ett kassettak. Det romanska måleriet i absiden togs fram och restaurerades och kompletterades med en stjärnhimmel. Fram till 1879 fungerade tornets bottenvåning som vapenhus men detta år installerades en kaloriferanläggning i kyrkan och vapenhuset inreddes till pannrum varvid sydportalen murades igen. Absiden inreddes till sakristia och en ingång togs upp på absidens södra sida. Några år senare 1899, lades golven om i kyrkan med kvadratiska kalkstensplattor. Kvadermålning gjordes invändigt på väggarna och möjligen även utvändigt på fasaderna. 1914 installerades el i kyrkan och nytt värmesystem året därefter. Efter borttagning av värmepannan i tornets bottenvåning fick utrymmet funktion som redskapsrum. Under 1929 upprättades ett restaureringsprogram av byggmästare E. Hjort. Ytterligare renoveringsarbeten skedde under 1933. Några år senare 1937-1938 installerades en ny värmeanläggning efter handlingar av arkitekt Torsten Leon Nilson. En källare med pannrum byggdes under nykyrkan varvid stengravkistan från 1200-talet påträffades samt gravkoren från 1700-talet. De gravlagda i gravkoren från 1700-talet, 27 vuxna och 25 barn togs upp och jordades på kyrkogården. Från 1940-talet var arkitekt Eiler Graebe flitigt anlitad för olika åtgärder både av större och mindre karaktär. Under 1957 lades taken på torn, långhus, kor och absid om med kopparplåt. Nykyrkans valmade gavelröste byggdes om till två gavelrösten av tegel med tegeltak på nya taklag. En utvändig putsrenovering utfördes vilken bör ha omfattat nykyrkans fasader och klocktornet. Vid omputsning av tornet påträffades spår av blå kvadermålning kring de ursprungliga, medeltida, ljudgluggarna och på hörnkedjor. En omfattande invändig renovering av kyrkan utfördes under 1963-66 efter program av Eiler Graebe. Renoveringen syftade till att återställa kyrkans medeltida karaktär. Sentida puts och väggpaneler avlägsnades och odekorerade väggar och valv kalkades. Medeltida kalkmåleri liksom huggna stendetaljer togs fram och konserverades av konservator Våga Lindell-Andersson. Omläggning av golven gjordes och en del arkeologiska undersökningar utfördes i samband med detta. Altaruppsatsen i koret flyttades till nykyrkan och sakristian flyttades från absiden till klocktornets bottenvåning. Dörröppningen i absiden sattes igen. Kyrkans fönsterbågar av järn byttes ut till nya av ek. Fasaderna restaurerades och en del skadad sandsten byttes ut. Stenarbetet utfördes av stenhuggarmästare Eric Johansson i Dalby. Västportalen och sydportalen rekonstruerades också samt ingången till klocktornet från söder gjordes om. Sedan 1960-talets omfattande renovering har främst underhållsåtgärder utförts på kyrkan, framför allt utvändiga puts- och målningsarbeten. Under 2018 och 2019 utfördes konservering av utvändig puts och utbyte av sten i sydvästra fasaden av Stucco Maestro AB. Regionmuseet Skåne utförde byggnadsarkeologisk dokumentation och undersökning i samband med arbetena. Efter att skador uppmärksammats på korets och absidens romanska kalkmåleri har dessa samt korets vind varit föremål för en hel del undersökningar och utredningar. Som ett led i klimatanpassning för koret och absiden ersattes väggradiatorerna i koret med golvvärme varvid golven lades om 2022. Inför kyrkans 900-årsjubileum gjordes en del undersökningar inne i kyrkan. Dendroprovtagning utfördes av takstolsvirke från koret samt en överliggare i en av västpartiets ursprungliga fönstergluggar. Borrprover har också tagits från långhusets granitpelare för att bestämma stenpelarnas geologiska ursprung. Analysen visade att pelarna är huggna av Önnestadssyenit och kan ha hämtats från stora flyttblock nära Djurröd, inte långt från Vä. |
