Stäng fönster BORGHOLM FÖRA KYRKA 1:2 - husnr 2, FÖRA KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| Föra Kyrka (akt.), FÖRA KYRKA (akt.) | |
| 2007-06 |
| Interiörbeskrivning |
|---|
|
Vapenhuset i tornets bottenvåning har två parallella tunnvalv i öst/västlig riktning. Dessa valv liksom de över de i de ovan liggande våningarna har med sina något tryckta valv och kraftiga, asymmetriska murar, en medeltida karaktär. Också de övre våningarnas råa murverkan bidrar till denna karaktär. Mellan tornets våningar, upp till den fjärde våningen, löper smala, branta murtrappor. Den första tornvåningen har liksom bottenvåningen två parallella tunnvalv men i motsatt riktning. Murverket är oputsat från denna våning och uppåt vilket gör murverkan mycket påtaglig. Det inre rummet har en gång varit delat i två och bottensyll och takbjälke till det ena utrymmets avskiljande vägg är ännu bevarade. Eventuellt har dessa trästycken en gång ingått i den gamla stavkyrkan. I det yttre valvet har en träbalk inmurats som stöd för valvet. Troligen har även denna en gång varit en del av stavkyrkan vilket troligen är fallet för flera av de träbalkar som använts i tornets murar. Murtrappan till den andra våningen avslutas bortom den andra våningens båda rum med ytter-ligare några trappsteg som leder upp till en enkel toalettanordning. Detta utrymme har en gång gått att stänga av från trapploppet med en dörr som hängt på trätappar inslagna i muren. Den nedersta av dessa tappar finns ännu kvar. Också den tredje våningen består av två tunnvälvda rum, denna gång i samma riktning som bottenvåningens. Rummen har sannolikt ursprungligen varit bostadsrum. Det bortre rummet är idag inrett som ett musealt andaktsrum där flera av kyrkans äldre föremål placerats. I rummet finns märken efter fyra träbjälkar som löpt rakt över rummet. Idag finns endast två bjälkar kvar varav den ena är sekundär och mindre än avtrycket i väggen. I det andra rummet på våningsplanet återfinns ännu fler äldre föremål fast de här är ordnade mer som i en utställning. Även valvet i detta rum har en rundad, inmurad ekbjälke vilken troligen kommer från den tidigare stavkyrkan. I den östra väggen finns ett par stensteg som leder till en brant, sentida, enkel trästege som upptill avslutas med en liggande, slarvigt utformad dörr. Stenstegen och passagen är ursprungliga och ledde en gång till våningen ovanför lång-huset. Idag kan man via trästegen istället komma in på långhusvinden. Från denna tornets tredje våning leder i rummets västra vägg ytterligare en murtrappa upp till den fjärde våningen. Den fjärde våningen skiljer sig från de övriga genom att den består av ett enda stort rum och att dess tak består av ett öppet träbjälklag till de överliggande våningarna och lanterninen. Tidigare har rummet varit uppdelat i två liksom de underliggande våningarna men detta ändrades sannolikt i samband med lanterninbygget 1828. I rummets sydvästra hörn finns resterna av en stentrappa vilket tidigare ledde till tornets då översta våning som täcktes av en pyramidformig huv. Ovan den fjärde våningen är bjälklagen öppna ända upp till lanterninens takstol, och i lanterninen hänger de två klockorna. Indelningen av tornets olika våningar i flera välvda utrymmen har släktskap med liknande kyrktorn i Källa och Persnäs på Öland och Bjälbo i Östergötland. På flera ställen I tornet har putsen fått avtryck av fingrar och annat, något som ger en känsla av närhet till de människor som ursprungligen byggde och brukade tornet. Den enkla toalettanordningen, vilken i det närmaste torde vara unik i sitt slag, vittnar om att tornet byggts för att kunna fungera som bostad vilket även de fynd som gjordes i tornet på 1970-talet sannolikt är bevis för. Genom detta utgör tornets interiör förutom en bild av medeltida byggnadskonst och utformning även en bild av den multifunktionella kyrka som senare tiders forskning lyft fram. Efter de medeltida valven i vapenhuset kommer man i in i det rymliga långhuset som till sin utformning är tydligt präglat av sin tillkomsttid, det tidiga 1800-talet. Här är det den rymliga ljusa och enkla nyklassicismen som fått sätta den starkaste prägeln. De nyklassicistiska kyrkorummen speglar en förändring som började med reformationen och som under 1700-talet satte allt tydligare spår i kyrkorummens utformning. Förändringen bestod i att prästen kom ses som en pedagog som i samhällets tjänst upplyste medborgarna. Detta gjorde att kyrkobyggnaden i allt lägre grad kom att uppfattas som en helig plats där sakramenten och Guds nåd utdelades och i allt högre grad som en sal där stats-makten, representerad av prästen, undervisade menigheten. Detta fick till följd att kyrkorummen utformades allt mer som auditorier, ljusa, rymliga och överskådliga. De släta väggarna, de stora rundbågiga fönstren utefter fönsteraxlar på jämnt avstånd liksom långhusets, i det närmaste oförmedlade, övergång i koret är alla delar av nyklassicismens ty-piska utformning. Till denna kan även läggas den kraftiga taklisten i övergången mellan väggen och det förhållandevis högt tunnvälvda brädtaket. De tunnvälvda taken i öns nyklassicistiska kyrkor var annars många gånger flackare än de framställdes på Överintendentsämbetets ritningar där de ofta var i det närmaste halvcirkelformade. Bänkinredningen är ordnad i tre kvarter, ett i norr och två i söder där de södra avdelas av gången till den södra entrén. Denna uppdelning är också den typisk för tiden och det interiöra konsekvensen av den tidstypiska placeringen av den södra entrén mitt på långhuset. Också bänkinredningens slutna utformning mot mittgången hör till nyklassicismen. Ofta gick bänk-kvarteren ursprungligen hela vägen ut till långväggarna men byggdes senare om så att gångar bildades mellan yttervägg och bänkkvarter. Detta gäller även för Föra kyrka vars ursprungliga bänkinredning byggdes om och drogs in från väggarna vid renoveringen 1955. I samband med detta togs även bänkraderna under läktaren bort. Bänkkvarteren behöll dock sin ursprungliga svängda form mot koret, sina korbänkar liksom sammanbyggnaden av långhus- och korbänkar vilken är en viktig del av bänkinredningens utformning. Det vanligaste golvtäckningsmaterialet på Öland var kalksten och golvet i Föra kyrka är inget undantag. Särskiljande för kyrkan och dess kyrkorum och vapenhus är dock att dess golv är täckt med gravhällar. De flesta är från 16- och 1700-talen och flera av dem har ursprungligen legat på kyrkogården men flyttades vid den stora ombyggnaden 1828 in i kyrkorummet som golvstenar. Speciellt för dessa stenar är att de flesta, förutom initialer och dödsår även är för-sedda med den dödes bomärke/gårdsmärke. Idag kan de ses som den fysiska representationen av alla de gravar som vid utgrävningen år 1955 återfanns i koret ända fram till absiden. Här låg gravarna tätt och i flera lager och sannolikt fortsatte de även västerut under långhusgolvet, men detta undersöktes aldrig. Den östra väggens utformning med det rakt avslutade koret är vanlig för de nyklassicistiska kyrkorna på ön och understryker kyrkorummets salskaraktär. Den stora väggytan fungerar även som en bra bakgrund för stora altaruppsatser och målningar, något som tillvaratagits i Föra genom de stora, och för kyrkorummet mycket karaktäristiska, draperimålningarna som bryter av mot kyrkorummets i övrigt enkla utformning. Målningarna är utförda både kring altaruppsatsen, kring lunettfönstret ovan uppsatsen och bakom predikstolen. De tillkom 1831 för att få altaruppsatsen och predikstolen, som båda kom från den gamla kyrkan och därför tedde sig ganska små i det nya, stora kyrkorummet, att bättre passa in i sitt nya sammanhang. År 1873 kompletterades draperimålningarna med ett något ljusare arkitektoniskt måleri kring altaruppsatsen, änglar ovan lunettfönstret och dörröverstycken till sakristiedörrarna. Alla dessa målningar sätter tillsammans en stark prägel på kyrkorummet. Utformningen med sakristia bakom koret gav även möjlighet att infoga de två symmetriskt placerade sakristidörrarna (ett för nyklassicismens kyrkor typiskt motiv) i korväggens dekorativa ensemble, en samkomposition som underströks ytterligare i och med att dörrarna försågs med målade överstycken. Även kordörrarna i sig bör särskilt uppmärksammas då de har en säregen utformning med ett utanpåliggande listverk som delar in den enkla bräddörren i tre fält påminnande om försänkta spegelfyllningar. Predikstolen tillverkad av Jonas Berggren 1762 representerar den gamla kyrkan och utgör samtidigt, genom sin tillverkare, en del av en småländsk och öländsk bildhuggartradition från 1700-talet. Berggren var från år 1740 och ett femtiotal år fram i tiden en väl anlitad bild-huggare som genom ett stort antal altaruppsatser och predikstolar kom att prägla många kyrkointeriörer i Östergötland, Småland och på Öland. År 1741 fick han möjlighet att studera i den s.k. bildhuggarsalen på byggnadshyttan vid Stockholms slott där bl.a. de franska skulptörer som Carl Hårleman inkallat för att utföra de kungliga inredningarna, var verksamma. Från början var hans stil en ganska frodig bygdekonst, men under stockholmstiden tillägnade han sig den senbarocka stilen med inslag av rokoko. Denna stil höll han fast vid fram 1776 då Överintendentsämbetet bildades och kom att styra utformningen av landets kyrkor och han övergick till den av ämbetet påbjudna nyklassicismen. Förutom predikstolen härrör även altaruppsatsen av A. G. Wadsten från det sena 1700-talet, och har flyttats över från den gamla kyrkan. Dagens läktare är samtida med långhuset och har givits en för tiden typisk utformning. Sidor-na är raka medan mittpartiet skjuter in i kyrkorummet med en halvcirkelform. Bröstningen delas upp av kannelerade pilastrar och mitt fram är en förgylld lyra placerad, båda mycket tidstypiska dekorelement. Även klövsadelkyrkan hade en läktare och gemensamt för de båda är att man från dem kunde, och kan, nå tornet via en öppning i den andra tornvåningens östra mur. Dagens läktartrappa är ritad av Lundberg, tillkom vid renoveringen 1955 och har en för sin tillkomsttid typisk karaktär. Denna trappa ersatte de två ursprungliga läktartrapporna vars bröstningar bestod av ett spjälverk som svarade mot altarringens utformning. I den västra delen av kyrkan sätter, förutom läktarbröstningen även, orgelfasaden sin prägel. Orgelfasaden är från 1872 och har en nyklassicistisk utformning. Dess mittparti med en rund-båge flankerad av två rakt avslutade sidoöppningar är ett av den internationella nyklassicismens käraste motiv kallat serliana eller palladianskt motiv. Läktaren har inte underbyggts (något som blir allt mer ovanligt i länets kyrkor) vilket bidrar till interiörens kulturhistoriska värde. Underbyggnaderna på Öland är dock över lag något färre och, där de gjorts, mindre i förhållande till de i övriga länet. Sakristans interiör består av det ursprungliga rum som skapades 1828 men har i övrigt en 1950-tals karaktär. Denna karaktär härrör främst från den skåpsrad som täcker hela den östra väggen. Skåpsraden är ritad av E. Lundberg och tillkom vid renoveringen 1955. Troligen är den, liksom taket, tillverkad av virket från de gamla bänkarna vilka hyvlades om och användes dels i sakristian, dels som takpanel under läktaren. Utformningen av skåpsraden är tidstypisk men något robustare än vanligt, vilket sannolikt kommer sig av materialets förut-sättningar. Också takpanel och parkettgolv tillkom vid renoveringen 1955 varför det främst är detta årtionde som satt sin prägel på rummet. Interiören representera genom detta främst en period då många kyrkor på ön renoverades och omgestaltades interiört. Sammantaget spänner kyrkans interiör med tillkomsttiden hos sina olika delar från medeltid till, i det närmaste, nutid. De olika delarna är stilmässigt mycket typiska för sina respektive byggnadsperioder och dess utformning ger oss nycklar till den tid de formats av. Tornets välbevarade interiör är särskilt värdefull som del av ett av landets största bevarade medeltida torn. Den bevarade toalettanordningen kan sannolikt i det närmaste betraktas som unikt för ett bevarat medeltida kyrktorn av idag. De båda tunnvalven i tornets bottenvåning är synliga från kyrkorummet vilket gör kyrkans medeltida del till ett påtagligt element i rummet. Detta är möjligt genom att kyrkan saknar läktarunderbyggnad varigenom de båda viktigaste erorna i kyrkans historia blir tydligt avläsbara något som är en stor kvalitét i interiören. Trots de olika tidsskikten bildar interiören en harmonisk helhet där tornet främst representerar medeltiden, kyrkorummet nyklassicismen och sakristian modernismen från mitten av 1900-talet. Predikstolen och altaruppsatsen tillsammans med målningarna kring dessa är kyrkorummets mest tongivande inredning. Predikstolen från mitten av 1700-talet är utförd av Jonas Berggren och är genom detta del av en småländsk, östgötsk och öländsk bildhuggartradition. Altaruppsatsen är även den från 1700-talet och bidrar liksom predikstolen med sin tillkomsttid till att synliggöra 1700-talet i kyrkans historia. Ett århundrade som med sina många förändringar och förbättringar näst medeltiden tycks ha varit något av en uppsvingsperiod för kyrkan. Inventarier Kyrkan har förhållandevis många äldre inventarier. Dessa är framförallt placerade under läk-taren i kyrkans bakre del vilken fungerar som ett slags kyrkomuseum. Här återfinns en medel-tida altarskiva av gotländsk kalksten på ett modernt altare. Där finns också en dopfunt från 1200-talets förra hälft med uttömningshål, även den gjord av gotländsk kalksten (den är även kompletterad med ett skaft i öländsk kalksten). I kyrkan finns också en modern dopfunt från 1933 tillverkad i polerad, öländsk kalksten, denna är dock placerad i koret. Förutom detta återfinns under läktaren även ett kors ritat av E. Lundberg 1955, försett med en Kristusgestalt från 1400-talet. Troligen har Kristusbilden ursprungligen utgjort mittfigur i det idag förkomna altarskåp som nämns av Hardop och sannolikt ännu år 1673 stod på altaret. Förutom denna Kristusbild finns under läktaren även två andra snidade bilder vilka också de troligen härrör från medeltida altarskåp. Den ena är ett svenskt arbete från slutet av 1400-talet och föreställer en biskop. Den andra är ett svenskt eller nordtyskt arbete från omkring år 1475, föreställande en apostel och har sannolikt hört till samma altarskåp som Kristusbilden. Också pelaren som vid mitten av 1200-talet bar upp de valv som då slogs i kyrkans långhus hör idag till inredningen och är placerad under läktaren. Vid byggandet av det nya långhuset plockades pelaren isär och spreds över området kring kyrkan. Inte förrän vid renoveringen 1955 fogades de bäst bevarade delarna åter samman och placerades i kyrkorummet. Där av är pelaren idag mindre än den ursprungligen var men förmår trots sitt något minskade format vara en stark bild, iscensättning och symbol för kyrkans medeltida långhus. Också dopfunten från 1200-talet bidrar till förståelsen av det medeltida kyrkorummet. Under läktaren står även en kyrkkista av ek från 1670-talet. Förutom detta har kyrkan även ett påfallande stort antal ljuskronor och inte mindre än tolv stycken mässingskronor hänger i kyrkorummet. Den stora mittkronan är från mitten av 1700-talet och övriga kronor är främst från 17- och 1800-talen. Förutom ljuskronorna hänger i långhuset, på den södra väggen, en tavla från 1700-talet fram-ställande golgatascenen. Speciellt för tavlan är dess ram bestående av ett skuret lagerkransmotiv. I sakristian förstärks 1950-talets renovering dels av oljemålningen från samma årtionde i den västra nischen, dels av det stora skrivbordet i rummets mitt också det från 1950- talet. För-utom detta är sakristians skåp från slutet av 1700-talet en karaktärsskapande del av inredning-en liksom stolarna från samma århundrade. I tornet förvaras ytterligare ljusredskap från 17- och 1800-talen. Av bänkljusstakarna, en gång 36 till antalet (uppgift från slutet av 1800-talet) finns endast tre bevarade. Ytterligare flera ljuskronor och ljusstakar som en gång köpts in eller skänkts till kyrkan är idag förkomna. Flera äldre inventarier förvars i tornet, av dessa föremål kan nämnas emaljerade korsskyltar, en nummertavla, en äldre bibel, några ljusbärare, ett par kyrktuppar, en likbår mm. Kyrkans inventarier representerar främst av medeltiden, 1600- och 1700-talet. Då de allra flesta föremålen är placerade under läktaren fungerar de dock mest som rekvisita från äldre tider i något som kan ses som ett litet kyrkomuseum. Ljuskronorna i långhuset förmår dock delta och sätta sin prägel på dagens kyrkorum. |
