Stäng fönster KÄVLINGE LILLA HARRIE 37:1 - husnr 1, LILLA HARRIE KYRKA
Byggnad - Värdering
| Lilla Harrie kyrka (akt.), LILLA HARRIE KYRKA (akt.) | |
| 6/26/15 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Lilla Harrie kyrkoanläggning Lilla Harrie kyrka ligger vackert omgiven av det skånska landskapet i söder, norr och väster. Kyrkan ligger på högsta läge ovanför Kävlingeåns dalgång och syns vida omkring. I kyrkans direkta omgivningar, med den pittoreska bymiljön i norr och i söder kvarnindustrin och ån, finns betydande kulturvärden. Kyrkogården är gestaltad enligt de stilideal, som blev vanliga från 1800-talets mitt. Den är konsekvent utförd med symmetriska, grusade kvarter omgärdade av buxbom. Miljön framstår som välskött, präglad av en rik växtlighet med flera inslag av allmänna planteringar. Den frodiga trädkransen med sin lindrad mot norr är ett viktigt rumsligt element, som ger kyrkogården en värdig avgränsning från den gamla vägen och byn. Arbetet med den romanska kyrkan antas ha letts av den erkände stenhuggaren Mårten Stenmästare, som bl.a. spelade en viktig roll vid uppförandet av Lunds Domkyrka. De medeltida murarna framträder som enkla, täckta av en grov, tjock och cementrik spritputs. Dagermurens avslutning mot takfoten och naturstenssockelns förkroppning är diffusa. De medeltida fasaddekorerna är osynliga, men under putsen har man hittat spår av öppningar, hörnkvadrar och bildframställningar, som alla är från Mårtens tid. Det medeltida murverket har därför ett stort byggnadshistoriskt värde. Lilla Harrie kyrkas om- och tillbyggnadshistoria kan på olika sätt kan avläsas i dess exteriör. Dagens absid uppfördes 1942 på grundmurarna till den ursprungliga absiden. Tack vare dess medvetet utformade detaljer kan man förstå, att absiden är av senare tillkomst, men också en rekonstruktion av sin föregångare. Med den slätare putsen, den synliga sockeln och de små öppningarna med solbänkar av kalksten skiljs absiden ut från de övriga murarna på ett pedagogiskt sätt. Kyrkans enda egentliga utvidgning gjordes 1856, då det förlängdes västerut med ett spirkrönt torn. Det oproportionerligt höga tornet avslutas numer av ett sadeltak, som bättre anknyter till kyrkans medeltida karaktär. Exteriören präglas av de tegelomfattade fönstren, som ger fasaderna en välbehövlig materialitet. Utformningen med synligt tegel i flera språng minner om hur den välkände arkitekten Carl Georg Brunius brukade utforma fönsteromfattningar, t.ex. vid hans restaurering av den närbelägna Stora Harrie kyrka 1852. Det finns dock inga uppgifter om, att Brunius skulle arbetat med fönstren även i Lilla Harrie kyrka. Kyrkans interiör är enkel och osmyckad, väl sammanhållen i en ljus färgskala, och har kvar sin ålderdomliga karaktär. Kyrkorummet präglas framför allt av de medeltida valven, som har en i vissa delar något annorlunda utformning. Vissa av valvribbornas tvärsnitt förändras från rektangulärt till halvcirkelformat vid deras möte med pilastrarna. I valven finns typiska 1400-talsdekorationer gjorda av Tåstarpsgruppen i form av bandade valvribbor, och i långhuset även en enkel fris av halvcirklar längs valvbågarna. Motiven i korvalvet och på östra korväggen är mer karakteristiska, gjorda av Lilla Harriemästaren, en av många målarverkstäder vid sekelskiftet 1500, då Skånes kalkmåleri nådde sin kvantitativa höjdpunkt. De kraftfulla figurframställningarna i koret efter temat Yttersta Domen är exempel på gruppens ornamentik och plastiska måleri, där figurernas dräkter, attribut och språkband är detaljerat redovisade. Kyrkans kor har en originell utformning. När absiden återuppfördes 1942, valde man att behålla och omgestalta den rakslutna korväggen. En raktäckt, modernt utformad öppning i koret leder sedan dess in till absiden där sakristian är inrymd. Från tornportalen bildas en siktlinje rakt genom kyrkan ut genom absiddörrens östportal. Att återuppsätta altartavlan av Per Siegård, vilket skulle ge ett blickfång i koret, bedöms dock svårt eftersom altaret är framflyttat och man behöver fri passage bakom. Altartavlan skulle därtill skymma korväggens målningar och korets koppling till absiden. Bland kyrkans främsta inventarier märks storklockan från 1395, liksom predikstolen från 1599 i senrenässansstil och med ursprungliga färger återställda. Än större kulturvärde har kyrkans noggrant bearbetade dopfunt. Den bär Mårten stenmästares typiska akantuspalmettbård mellan repstavar, och är en av hans fem signerade dopfuntar, som alla återfinns i ett begränsat område kring Lund, Eslöv och Höör. Framhävas bör till sist kopian av det tympanon, som suttit ovanför någon av de romanska portalerna, liksom altaret från 2013, vars inmurade stenar troligen är från den medeltida absiden. |
