Stäng fönster MORA LIMBÄCK 27:7 - husnr 1, VÅMHUS KYRKA
Byggnad - Värdering
| VÅMHUS KYRKA (akt.) | |
| 12/19/05 |
| Motivering |
|---|
|
Våmhusbygden utgör en utpost till de vida skogsområdena i norr och befolkningen tvingades länge till ett rörligt liv för att säkerställa sin försörjning. Många långfäbodar tillhörande Våm-hus var ännu i drift mot slutet av 1800-talet. Binäringar var också, som oftast i Dalarna, en nödvändig inkomstkälla. Våmhusbygden var specialiserad på korgflätning och hårarbete. Våmhus nuvarande kyrka är efterträdaren till ett träkapell som uppfördes redan 1635 och var beläget ett hundratal meter öster om nuvarande byggnad. Platsen kallas sedan gammalt ”kapellsgraven”. Kapellet tillbyggdes kring mitten av 1600-talet och förbättrades i omgångar fram till början av 1700-talet. Byggnadens bristfälliga tillstånd samt den kännbara befolkningsökningen efter mitten av 1700-talet ledde till beslutet att ersätta den lilla träbyggnaden med en större kyrkobyggnad. Det skulle dock dröja till 1868 innan Våmhus församling kunde bildas och byggnaden fick status av kyrka. År 1769 beslöts om uppförandet av en stenkyrka, två år senare påbörjades grundläggningen. I brist på resurser upphörde dock byggnadsprojektet under en längre tid. Det skulle dröja till 1790-talets början innan kyrkan kunde tas i bruk, inte helt färdig invändigt. Kort innan, 1789, revs timmerkapellet. Den nya kyrkobyggnaden i Våmhus blev arkitektoniskt ett barn av sin tid och uppfördes i en tidstypisk sengustaviansk stil. Den tillhör den stora gruppen av nyklassicistiska kyrkor som uppförde i hela landet mellan 1760 och 1869. Invändigt förblev inredningen spartansk och under en längre tid ett provisorium i brist på resurser, även om en del inredningar övertogs från gamla kapellet. Monumentala och representativa delar av inredningen, altaruppsatsen och predikstolen, tillkom i början på 1800-talet. På 1870-talet företogs en större upprustning som medförde smärre förändringar ut- som invändigt. På 1950-talet genomgick byggnaden en fullständig upprustning som initierades och bekostades av direktör Erik Wickman och byggmästare Anders Diös. Åtgärderna som genomfördes enligt ett förslag av arkitekt Cyrillus Johansson blev omfattande men präglas i stort av nyklassicismens anda. Byggnaden fick ny tornhuv med lökspira, koppartak på långhuset, nytt golv av tegel, ny bänkinredning, ombyggd läktare och altaruppsats, ny valvdekor m.m. Samtidigt inreddes sakristian till kapellrum. Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön • Byggnadens utvändiga nyklassicistiska karaktär som består i stora drag, trots 1950-talets åtgärder • Bevarade delar av gamla kapellets utsmyckade panel som återanvänts i vapenhusets tak • Äldre inredningar som härrör från gamla kapellet • Altaruppsatsens ursprungliga utformning från 1807 samt predikstolen från samma period • Kyrkorummets sparsamma och tidstypiska enkelhet, som består trots 1950-talets upprustning |
