Stäng fönster Nässjö kn, BARKERYD 2:7 BARKERYDS KYRKA
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Allmän karaktär Barkeryds kyrkogård är rektangulär i formen och tydligt uppdelat i en äldre del i söder och en yngre i norr. Kyrkobyggnaden är placerad på den norra delen av den äldre kyrkogården och är orienterad med kor i öster och torn i väster. Kyrkogården har en lantlig karaktär, med murar, trädkrans och smidesgrindar i kraftiga stolpar. Utvidgningen i norr är väl anpassad till den äldre delen och samtidigt tydligt utläsbar. Kvarteren är utlagda i ett rutnät, gångarna är raka och lagda med grus. Gravskicket från förra halvan av 1900-talet dominerar uttrycket på den äldre kyrkogården, medan den yngre delen har ett tydligt ursprung i andra halvan av 1900-talet. Omgärdning Kyrkogården omgärdas på alla sidor av en kraftig kallmurad stenmur av kluven gråsten. Muren är bevarad även mellan kyrkogårdens äldre och yngre del, men har ganska bred öppning upptagen i den f.d. norra muren. De äldre och yngre murarna är likartade till sin karaktär, men den äldre är mer bevuxen med mossa, sedum och annan växtlighet och stenarna är något mer uppblandade i storlek och form. Ingångar Kyrkogården har fem tydligt markerade entréer och en mindre ingång i norr. Tre entréer leder in på den äldre delen av kyrkogården, de övriga till den yngre delen. De tre äldre entréerna har en likadan utformning, ingen är mer betonad än någon annan, men västentrén får genom sin placering ändå prägel av huvudentré. Den leder från parkeringen till vapenhuset. Ingången från söder leder från bygatan och i öster kommer man till församlingshemmet (f.d. skolan) och vägen mot Kynholmen (norrut). Grindstolparna är murade, putsade och vitfärgade. Sidorna är spritputsade, krönet är utkragat och slätputsat och stolparna täcks av pyramidtak i svartmålad plåt, avslutade med en kula. Grindarna av svartmålat smide är likadana i alla entréer, med en enkelt utformad dekor och texten ”Anno 1847” infälld i grindparens överstycken. I den yngre delen av kyrkogården finns två markerade entréer, åt öster och väster, förbundna med en grusgång rakt över kyrkogården. Grindstolparna är kopior av de äldre, men med koppartäckning istället för svart plåt. Smidesgrindarna har fått ett effektfullt rutmönster med ett samtida uttryck och är ritade av Ivar Andersson, Jönköping. Den sista entrén är en diskret ingång i den norra muren, med direktförbindelse med prästgårdstomten via ett gärde. Ingången har inga grindstolpar och smidesgrinden är enkelt utformad. En likadan grind sitter i prästgårdens staket. Vegetation Runt den äldre delen av kyrkogården står en trädkrans, delvis kraftigt utglesad. De flesta träden är lönnar av olika ålder, men det finns även lind, kastanj, alm, ask och rönn i kransen. Norr om kyrkan är träden halvvuxna, medan de övriga är stora, uppvuxna träd. Ett bestånd av björk vid vägen söder om kyrkogården understödjer kransen som i denna sträckning är mycket gles. På samma sätt hjälper lönnallén mot prästgården till att något komplettera grönskan åt väster. Några sorgeträd står inne på kyrkogården, strax söder om kyrkan. De var vanliga vid förra sekelskiftet och hör historisk samman med de påkostade gravkvarteren i denna del av kyrkogården. Några rester v häckplanteringar kring enskilda gravvårdar finns också bevarade i dessa kvarter. Små buskar och perenner förekommer också. I den sydvästra delen finns flera rader av rygghäckar med nord-sydlig sträckning. De är av sibirisk ärt (karagan) och relativt höga. På den nya delen är växtligheten symmetriskt anlagd, men med stor variation i växtmaterialet. Trädkransen består av olika sorters lövträd, några uppvuxna men de flesta halvvuxna. Träden är omväxlande rönn, björk (varav en hängbjörk) och oxel. Kransen har några luckor. Höga klippta häckar av amerikansk hagtorn (crataegus coccinea) skapar avgränsade rum på kyrkogården. Fyra oxlar är placerade ihop med häckarna, för att understödja rumsligheten i planteringen. Vid några gravvårdar står små prydnadsträd. I den södra delen av kyrkogården, vid muröppningen in mot den ursprungliga delen, finns flera buskage. Två stora rhododendronbuskar (lila) döljer delvis passagen. På var sida står snöbärsbuskage, och på andra sidan grusgången tre ganska små buskage av ölandstok (gul). Ölandstok är även planterad vid oxlarna inne på kyrkogården. I det norra hörnet står en schersmin. Gångsystem Kvarteren är lagda i ett rutnät och gångarna följer detta. På den äldre kyrkgården leder gångarna ett varv runt delen söder om kyrkan, samt i ett kors öst-väst och nord-syd mellan kvarteren. Gångarna är täckta med naturgrus (stora korn) med mycket inslag av rött. Sammanhängande grusytor finns längs kyrkans sydfasad och innanför grindarna i öster och väster. Mellan parkeringen och västentrén har marken gjorts slätare med hjälp av cementplattor med ballast av rött grus som lagts i ett stråk mitt i gången. Inga markerade gångar finns inne i kvarteren. Norr om kyrkan är ytan sådd med gräs, men har bitvis en armering av kalkstensplattor. På den nya delen ligger de båda entréerna mitt för varandra, förbundna med en rak grusgång. Gruset är mörkt grått krossgrus (makadam). Gången fortsätter i ett varv runt begravningsplatsen. I övrigt ligger rader av gångstenar nedsänkta i gräsmattan. Stenarna är fyrkantiga och av kalksten, lagda i tre rader i bredd. En enkel rad leder till den lilla ingången i den norra muren. Gravvårdstyper Barkeryds kyrkogård uppvisar en stor variation i gravvårdstyper, främst från sent 1800-tal och fram till idag. På den nya delen i norr syns tydligt det efterkrigstida idealet med låga och breda vårdar och enkel dekoration, medan den äldre delen visar allt ifrån pampiga högresta vårdar med omgärdningar och grusbädd till enkla små stenar i allmänna linjen. På den äldre delen finns även flera intressanta museivårdar; en runsten, två hjulkors och fem gravhällar i sandsten från 1600- och 1700-tal. Dessutom finns enstaka vårdar i trä (1930-tal), smide och gjutjärn. Beskrivning av enskilda kvarter Område A Allmän karaktär Området utgörs av den centrala delen samt ytterkanterna av den äldre kyrkogården, d.v.s. efter förvaltningens benämning kvarteren A och B (ytterkanterna) samt C och D (kvarteren närmast söder om kyrkan). Dessa kvarter har traditionellt varit dem med högst status på kyrkogården, då de ligger i de mest exponerade lägena. Detta är fortfarande avläsbart i de äldre gravarnas placering. Området har tidigare helt dominerats av gravanordningar med stenramar och grusbäddar, men dessa har successivt blivit färre. Även grusgångarna inne i kvarteren har lagts igen för att rationalisera kyrkogårdens skötsel, och idag är kvarterens och gravarnas ytor till största delen gräsbesådda. Inramning med låga klippta häckar var vanligt fram till andra halvan av 1900-talet och mindre rester finns ännu kvar vid enstaka gravar. Nära kyrkan står tre uppvuxna sorgträd, hängaskar, vilka bidrar till gravområdenas påkostade karaktär. Gravvårdstyper Kyrkogårdens äldsta vårdar står inom detta område. Det är två hjulkors och en sten med runinskrift, alla sannolikt från tidig medeltid och placerade som museivårdar vid södra entrén till kyrkogården respektive söder om vapenhuset. I den sydvästra delen av kvarter C ligger också en samling om fem äldre sandstenshällar som legat inne i den gamla kyrkan. Medeltidskyrkans södra vägg ska ha gått ungefär i den tvärgående grusgången, så hällarna ligger inom den gamla kyrkans utsträckning om än inte på ursprunglig plats. Hällarna är från 1665 (Bark), tidigt 1700-tal (Lindbom), 1732 (Tengelin), 1777 (Fovelin) och 1780 (von Gerten). Det övriga äldre gravstensbeståndet stäcker sig tidsmässigt från 1860-talet och fram till idag. Nära västentrén står en tydligt urskiljbar samling av stora och påkostade gravanordningar från decennierna kring sekelskiftet 1900, varav flera högresta obelisker och bautastenar. Bland dessa brukar framhållas den stora familjevården över Sven Israelsson och Margareta Andersdotter. Nära koret står kyrkogårdens enda gjutjärnsvård, ett rikt ornerat kors från 1905. Gravar med bevarade stenramar och grusbäddar finns spridda över området, och flera grupper av grusgravar är bevarade. Insprängt i kvarteren finns även många mer lågmälda vårdar, varav flera är exempel på samtidens ”katalogstenar”. Titlar och orts-/gårdsnamn är relativt vanligt förekommande på de äldre vårdarna. |
