Stäng fönster Vaggeryd kn, PÅLEN 1:10 SKILLINGARYDS BEGRAVNINGSPLATS
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Allmän karaktär Skillingaryds begravningsplats har en klar karaktär av skogskyrkogård. Planformen är rektangulär. Uppbyggnaden är symmetrisk med två korsande axlar. Huvudaxeln är öst-västlig. Direkt öster om den centralt placerade skärningspunkten befinner sig gravkapellet. Mellan kapell och huvudentré i väster är huvudaxeln uppdelad i två rektangulära gräsytor, fria från gravar och i den västras fall även från träd. De skiljs från varann av klockstapeln. Ytorna har var sin vattenspegel. I mitten av den östra fi nns en grav med röd granithäll lagd över kyrkoherde Ruben Blomdahl (död 1955) med maka. Framför kapellets entré är en mindre vilo- eller ceremoniplats med en halvrund rabatt i vilken står ett resligt smideskors från 1922. Endast begravningsplatsens västra hälft är idag ianspråktagen medan den östra utgörs av mer eller mindre orörd tallskog. I dess sydöstra hörn ligger personalbyggnad och ekonomigård. Norr om kapellet finns minneslund. Begravningsplatsens västra hälft delas i två likstora delar av huvudaxeln. Dessa domineras av var sitt stort rektangulärt kvarter med rygghäckskantade gravar i nord-sydliga rader, det norra benämns här A och det södra B. Norr respektive söder om dessa är något smalare kvarter med rygghäckskantade gravrader i kryssform, vilka här benämns C och D. I den östra övergången mellan A och C står en likbod och i den motsvarande mellan B och D ett uthus. Dessa utgjorde innan 1950-talet ändarna till den nu åt öster förskjutna tväraxeln. Över lag dominerar mellan- och efterkrigstidens låga gravvårdstyper, i de ursprungliga kvarteren A och B dock med inslag av mer påkostade äldre vårdar. Omgärdning Begravningsplatsen omges av en kallmur, 1 m hög och 0.8 m bred. I väster är muren något högre och lagd av rundad marksten, i övrigt av kilade granitblock i små storlekar. Murkrönet är avtäckt med grästorv och mossa. Den västra sträckningen avslutas av kraftiga poster, 2 m i sida och 1.3 m höga. Dessa är murade av tuktade granitkvadrar och avtäckta med tälttak av fi nhuggen granit. Två likartade poster längre in på västmuren markerar begravningsplatsens ursprungliga utsträckning. Övriga murar tillkom 1956-60. Mellan huvudentréns två ingångar i väster sitter i muren en triangulär sten med anläggningsåret inhugget. Ingångar Begravningsplatsen har fyra ingångar, en i var ände av de två korslagda mittaxlarna. Huvudingången i väster utgörs av två grindpartier i ursprungligt utförande. De har kraftiga smidda pargrindar med hamrad yta, tillverkade hos And. Johansson i Halmstad. Dessa hänger på murade grindstolpar av samma slag som ovannämnda murposter. Övriga tre ingångar har ett sinsemellan identiskt utförande och tillkom 1959-60 efter förslag av trädgårdsarkitekt Ivar Andersson. De har pargrindar i smide med strama spjälor och kors. Grindstolparna är utformade som ovannämnda murposter. Vegetation Begravningsplatsens främsta karaktärsdrag utgör de fritt växande, högresta tallarna. I begränsad utsträckning är de kompletterade med björkar. Huvudaxelns gräsytor har några rabatter och barrbuskar. Gravkvarteren kännetecknas av sina måbärsrygghäckar. Begravningsplatsens östra hälft har en otuktad markvegetation som bildar en kontrast till gravkvarterens gräsmattor. Gångsystem Ett rätvinkligt nät av grusgångar knyter samman begravningsplatsens västra hälft. Huvudaxeln utgörs av två öst-västliga gångar som bakom kapellet går samman i en grusyta och som körväg leder till östra ingången. Mellan norra och södra ingången löper en tväraxel som skär mellan smideskorset och kapellet. Mindre grusgångar löper längs med muren, liksom mellan kvarteren. Mellan gravraderna i A och B löper små tvärgångar ut i rät vinkel från huvudaxeln. Gravvårdstyper Den dominerande gravvårdstypen är efterkrigstidens låga typ av tämligen enhetlig form och storlek. Formen är som regel rektangulär och stram. I pastoratsarkivet tycks Bröderna Wallins granitindustrier, Älmhult, ha varit den vanligaste gravvårdsleverantören under 1950- och 60-talen. I A och B fi nns en ansenlig andel mer påkostade vårdar från mellankrigstiden. Med anledning av bestämmelser kring maximihöjd på vårdar så blev de istället mer utbredda. Även under denna tid fanns de enklare låga vårdarna. Vanligen är formspråket mer eller mindre klassiserande, d.v.s. med tempelgavel eller kolonner. Ett litet antal vårdar representerar det tidiga 1900- talets resliga vårdtyper, bautastenar och dylikt. Vanligaste materialet bland begravningsplatsens vårdar är svart och grå granit. Den svarta graniten var mest populär under 1900-talets förra hälft för att mot seklets slut i princip försvinna till förmån för den röda graniten. Ytan är ofta polerad. Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersuppdelning, se pdf. Kvarter A Allmän karaktär Kvarter A består av nord-sydliga dubbla gravrader med rygghäckar av måbär och korsande tvärgångar. I östra hälften saknas tvärgångar. Liksom i övriga kvarter reser sig friväxande tallar. Gravvårdarna utmärks av låga former, typiska för mellan- och efterkrigstiden. Gravvårdstyper De äldre vårdarna fi nns i kvarterets västra hälft, men har blandats upp något med sentida nytillskott. I den östra hälften är det nästan endast efterkrigstida vårdar. Några enstaka mellankrigstida därstädes indikerar ett äldre skede, kanske en allmän linje så som det var tänkt i ritningarna. Endast ett ringa antal vårdar kan räknas till det tidiga 1900-talets resliga statusmarkörer. Begravningsplatsens kanske största vård, bautastenen i röd Tranåsgranit över den Th ulinska familjegraven, är en solitär. Vanligare är 20-, 30- och 40-talens utbredda former med fl yglar. Dessa har som regel hört samman med en grusbädd och stenram. Dessas slopande har gett fl era av dem ett stympat uttryck. Endast en har bevarat sin grusbädd, den Ljungbladhska familjegraven. Formspråket är som regel anspråksfullt. Som en kontrast står de betydligt talrikare låga rektangulära vårdarna från 1930-talet och framåt. De är av rektangulär form och har fram till omkring 1950 vanligen klassiserande drag. Under efterkrigstiden blir de mer och mer uniforma och enkla. Så ser vi dem i den öst- ligaste delen där 50-, 60 och 70-talen dominerar. Vid sidan av de låga vårdarna gjordes kring 1930 försök till ett nyskapande inom gravkonsten, med inspiration hämtad från gångna tiders vårdar. Ett gott exempel på detta är den tidstypiska vården över handlanden K D Johansson från 1927. Mindre vanligt förekommande i kvarteret är de liggande hällarna, vilka kan vara såväl stora och påkostade som små och enkla, närmast av linjegravskaraktär. På vårdar fram till omkring 1950 är titlar vanligt förekommande och ger en god bild av samhällets sammansättning. Förvaltare, fabrikör, smedmästare, ingenjör, maskinist, svarvare, färgerifabrikör speglar industriens betydelse. Löjtnant, fanjunkare, styckjunkare, musikfanjunkare vittnar om militären. Stationsinspektor och stationskarl minner om stationssamhället. Om andra näringsfång talar urmakarmästare, hovfotograf, skräddarmästare, skomakarmästare, målarmästare, parkettläggare, bokhandlare. Övriga titlar är distriktsföreståndare, häradsdomare, kronojägare, kyrkvärd, köpman, kommunalordförande, förrådsvaktmästare, tillsyningslärare, hemmansägare, trädgårdsmästare, nämndeman. Kvarter B Allmän karaktär Kvarter B har i stort samma karaktär som A med raka rygghäckar och grusgångar. I den västra hälften är gravvårdsbeståndet blandat. I den östra hälften fi nns ett tvärställt mindre kvarter från 1953. Detta har öst-västliga rader med katalogvårdar vända mot norr och indelas i fyra mindre rum medelst öst-västliga måbärshäckar. Gravvårdstyper I den västra hälften fi nns såväl det tidiga 1900-talets mer resliga vårdtyper som mellan- och efterkrigstidens lägre former. Bland de äldre finns en viss formrikedom. Genomgående vanligaste materialen är svart och grå granit, ibland nyttjade i en och samma vård. Fram till omkring 1950 fi nns en stor andel familjegravar, varav flera ursprungligen haft grusbädd. Några av de äldsta vårdarna utgör fyra bautastenar av skiftande storlek i de västligaste raderna. Av mellankrigstidens låga, breda familjegravar märks framför allt den kraftfullt dimensionerade vården över Oscar Magnussons familjegrav. Detta är också kvarterets största vård. Det reducerade formspråket med stiliserade reliefer är tidstypiskt. Unik i sitt slag är vården över konstnären N J Cederbergs familjegrav, ett smideskors med kopparplåt i form av en palett. De låga rektangulära vårdarna daterar sig från 1930-talet fram till idag. De äldre är vanligen av svart granit och fram till omkring 1950 fi nns ofta klassiserande detaljer. Ett litet antal vårdar utgörs av små enkla liggare. Titlar på vårdarna är vanligt förekommande fram till omkring 1960. Bland vårdarna finns frisörmästare, köpman, målaremästare, åkare, smedmästare, urmakare, korpral, grundläggare, fabrikör, länsskogvaktare, fanjunkare, trävaruhandlare, handlande, maskinist, bildhuggare, byggmästare. Den enkla vården över hammarsmeden Carl Ousbäck från 1939 minner direkt om järntillverkningen vid Götaströms bruk och de vallonska smedsläkterna i bygden. Det tvärställda kvarteret från 1953 har en enhetlig prägel med enkla vårdar från 1957-91 (med tyngdpunkt på 50- och 60-talen). Dessa vårdar är likartade till storlek och material, grå granit. Bruket av titlar är snarast att se som undantag (folkskollärare, byggmästare, distriktssköterska, lärarinna, mjölnare, skräddarmästare), liksom på de låga efterkrigstida vårdar som även upptar kvarter B:s östligaste rader. Sistnämnda har dock en större variation i form och material. Ett fåtal äldre vårdar från 1920- och 30-tal bland dessa kan eventuellt indikera en allmän linje. Kvarter C och D Allmän karaktär De här benämnda kvarter C och D upptar de rektangulära ytorna i norr och söder av begravningsplatsens nyttjade hälft. Den norra planlades och togs i bruk omkring 1970, den södra 1982. Båda är uppbyggda med dubbla gravrader med rygghäck av måbär, lagda i tre stora kors. I skärningen av varje kors är en rund rabatt. Inom kvarteren fi nns liksom på övriga begravningsplatsen friväxande tallar. Gravvårdarna står för ett uniformt uttryck. Gravvårdstyper Genomgående i kvarteren är en låg maximihöjd på vårdarna. I den äldsta västra delen av C är uniformiteten påtaglig. Vårdarna är alla av en rektangulär form och av samma mått. I den östra delen av samma kvarter fi nns en större frihet i formspråket och speglar vår tids uppluckring av de efterkrigstida idealen. Samtidigt är dock enhetligheten påtaglig i D med vårdar från 1982 till idag. Vanligaste materialen är grå och röd granit, ofta polerad. Titlar förekommer som regel inte, ej heller familjegravar. Minneslunden Minneslunden från 1986 utgörs av en njurformad gräsyta, insprängd i ”naturen” och omgiven av en stensatt gång. Sistnämnda buktar ut i öster och rymmer där en vilplats med rygg i form av kallmur med bakre vall och rabatt (rhododendron och ölandstok). Här står parkbänkar kring en rund kopparklädd vattenspegel under en idegran. Invid detta står även en smideslykta. Lundens norra hälft är ”orörd” natur. Byggnader Klockstapel och Gravkapell presenteras på respektive byggnad. Likbod och redskapsbod De båda bodarna från 1922 har en kvadratisk planform, spritputsade fasader avfärgade med gulbruten kalkfärg samt tälttak med täckning av svarta betongpannor. De ursprungliga bräddörrarna har rikt utformade gångjärnsband i smide. Likboden har åt söder en pardörr. I övriga sidor är var sitt kvadratiskt litet fönster med råglas i ursprungliga vitmålade träbågar. Likboden används numera som förråd och redskapsboden som rymt toalett, förråd och personalrum är nu tagen ur bruk. Personalbyggnad Personalbyggnaden är en utsträckt låg byggnad från 1997 med villakaraktär. Fasaderna är klädda med gråblå locklistpanel. Det valmade sadeltaket täcks av svarta betongpannor. |
