Stäng fönster Gnosjö kn, KÄLLERYD 3:1 KÄLLERYDS KYRKA
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Allmän karaktär Källeryds kyrkogård består av en äldre och en yngre del. Gamla kyrkogården utgör en väl sammanhållen enhet av rektangulär form, sydöstra hörnet avskuret av landsvägen. Kyrkan är belägen på kyrkogårdens norra hälft, med koret mot öster. Hela ytan norr om kyrkan upptages av den Löfvenskiöldska graven. Gravkvarteren är numrerade I-VII. I-III utgör tre rektangulära kvarter längst i söder och IV ett triangulärt i sydost. Längs kyrkans södra sida sträcker sig kvarter V. Väster om kyrkan är VI och öster om koret VII. Nya kyrkogården ligger något lägre än den gamla och utbreder sig vid dennas sydvästra och västra sidor. Dess form är rätvinklig. Omgärdning Gamla kyrkogården omgärdas av en kallmur av marksten 0,5-1,5 meter hög och 1 meter bred, i väster, söder och sydost som stödmur. Muren är senast omlagd 1963. På dess krön i nordväst ligger ca 30 stycken granithällar, varav tio stycken är gravvårdar från sent 1600-tal och tidigt 1700-tal. Vidare ligger där ett brottstycke från en 1600-tals portalomfattning i sandsten. Några borttagna vårdar står även lutade mot muren, bl.a. en nyklassicistisk kalkstensvård från 1803 över Samuel Löfvenskiöld och fyra 1700-talsvårdar. Nya kyrkogården omges av en kallmurad skalmur från 1962, 1 meter hög och bred, av kanthuggen granit. I väster och norr har den vall på insidan. Ingångar Gamla kyrkogårdens ingång är i öster i linje med gången längs kyrkans södra långsida. Det smidda grindparet är från 1700-talet med konstfulla bandjärnsrosetter. Grinden hänger på slätputsade och beigt avfärgade tegelstolpar från 1840 med kopparplåtshuvar och sandstensklot. Norra ingången från 1962, placerad mellan gamla och nya delen, har ett överensstämmande utförande och smidd pargrind med korsdekor. Samma grindtyp hänger i ingången till nya kyrkogården i sydost. Portstolparna är där av granitkvader och har toppigt krön. Vegetation Någon sammanhängande trädkrans finns ej. Norr om Löfvenskiöldska graven växer en åldrig ask som kan vara rest av en tidigare krans. Fyra äldre björkar växer i sydost och väster. En grupp av äldre och nyplanterade björkar växer på nya kyrkogårdens norra del. I övrigt finns några cypresser i anslutning till den sydöstra ingången och ett par rönnar. Gångsystem Gamla kyrkogården binds samman av ett rätvinkligt grusgångsnät som genom ett par punkter anknyter till gångarna på nya delen. I linje med tornet är i söder en kalkstenstrappa med smidesräcke mellan gamla och nya kyrkogården. På nya kyrkogårdens sydöstra del kringgärdas de båda kvarteren av gångar belagda med råbruten röd kalksten. I övrigt är det ett par rätvinkliga grusgångar. Från norra ingången fram till kyrkoporten ligger i grusgången plattor av betong. Gravvårdstyper Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från 1600-talet fram till idag. De äldsta är – ursprungligen resta – sandstenshällar med enkel profi l och inskription, uttryck för den lokala gravkonsten innan dess försvinnande i och med industrialiseringen. Några exempel fi nns på den tidiga industrialismens gjutjärnsvårdar från 1800-talet. Framträdande är de resliga gravvårdarna från förra sekelskiftet. Dessa är vanligen i form av en obelisk eller bautasten, tydliga statusmarkörer, uttryck för sin tids individualism. Vanligaste materialet är polerad svart granit. Med mellankrigstidens bestämmelser om maximihöjd på vårdar fick dessa en annan form, låg och rektangulär. Ofta gavs de klassiserande drag som tempelgavel eller kolonner. Endast ett fåtal gravar har bevarat den fram till 1950-talet nästan allenarådande grusbädden. Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina former samt mer och mer uniforma. Titlar användes mer sällan. En orsak till enhetligheten var det begränsade utbudet av tillverkare, vilka ofta nyttjade samma kataloger. En annan orsak var tidens betoning av kollektivet och likheten inför Gud. Genomgående under hela 1900-talet har granit varit närmast allenarådande som material, ofta svart eller grå. De senaste tio åren har nya stensorter dykt upp, vilket är ett tecken på ökad individualism. Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf. Kvarter I-IV Allmän karaktär Kvarter I-IV utgör kyrkogårdens södra sida. I-III har en rektangulär form (I numera sammanslaget med västra änden av V sedan borttagandet av en sträcka grusgång) medan IV är triangulär med en separat gravrad längs kyrkogårdsmuren. Gravarna är lagda i nordsydliga, jämna rader, vända mot öster. Gravvårdstyper Gravvårdsbeståndet är blandat och spänner i tid från 1899 till idag. Särskilt i de båda västra kvarteren, I och II, är inslaget av högresta äldre vårdar stort och dominerar intrycket. Vanligaste materialet bland dessa är svart granit. I de östra kvarteren, III och IV, rör det sig nästan uteslutande om låga efterkrigstida vårdar av främst ljus granit. En stor del av framför allt de äldre gravarna har haft grusbädd, av detta en gång vanliga förhållande återstår idag bara en dylik. Bland titlarna på de äldre vårdarna fi nns kyrkovärdar, hemmansägare, lantbrukare, hammarsmeder och skogsinspektor. Två gravar tillhör den gamla vallonsläkten Th oursie. I en handfull fall förekommer referenser till Missionsförbundets sångbok (Sv Mfb) eller Ahnfelts sångbok, uttryck för väckelsen i bygden. Ovanlig är referensen till Söndagsskolans sångbok på en barngrav från 1928. Kvarter V Allmän karaktär Kvarter V utgör en lång gräsremsa längs kyrkans södra sida. Gravarna ligger i korta nord-sydliga rader, vända mot öster. Den västligaste delen hänger idag samman med kvarter I. Gravvårdstyper Gravvårdsbeståndet är tämligen homogent, med övervägande högresta vårdar från förra sekelskiftet. Äldst är en bautasten från 1882. Huvudsakligen rör det sig om obelisker och bautastenar av polerad, svart granit. Från 1891 respektive 1914 fi nns gjutjärnskors. Av de grusbäddar som en gång präglade kvarteret kvarstår två. Den ena är från 1955 vid kyrkogårdsentrén i öster. Den andra tillhör en kommunalnämndsordförandes grav från 1931 och omgärdas av ett smidesstaket. Hälften av vårdarna bär titel. Hemmansägare och lantbrukare är vanligast, men där finns även kyrkovärdar, nämndeman, arrendator, häradsdomare, lärare och rättare. En av vårdarna refererar till Missionsförbundets sångbok. Kvarter VI Allmän karaktär Kvarter VI utgörs av två rektangulära gräsytor väster om tornet. I dessa är tre nord-sydliga gravrader vända mot öster. Gravvårdstyper Kvarteret har ett litet antal gravar, med blandat vårdbestånd, från 1922 till 1977. Bland de äldre gravarna märks tre med bevarade grusbäddar. Den mest påkostade graven är från 1930 över en målaremästare med bautasten, pollare och kätting. Den äldsta vården är rest 1922 över hammarsmeden J Th oursie. Andra titlar som fi nns är kyrkovärd, maskinist, banvakt och skogvaktare. Kvarter VII Allmän karaktär Kvarter VII utgörs av ett rektangulärt gräskvarter öster om koret med två nord-sydliga gravrader vända mot öster. Ännu en rad är längs korgaveln. Gravvårdstyper Gravvårdsbeståndet är sammansatt och spänner från 1857 till 1963. Stora familjegravar och äldre vårdar dominerar intrycket, med rik variation i form och material. Bland de äldsta vårdarna är sex gjutjärnskors från 1800-talets andra hälft längs korgaveln. Ett av dessa är av en typ som tillverkades vid Häryds bruk. Ett av korsen är rest över ”Kyrkoherde Strömboms sex barn”, ett annat bär en referens till Ahnfelts sångbok. En sjunde gjutjärnsvård står mitt i kvarteret, den daterar sig från 1871 och har ett karaktäristiskt nygotiskt utförande. Högresta vårdar av polerad svart och grå granit respresenterar decennierna kring det förra sekelskiftet. Bland dessa återfi nns en vård över folkskolläraren , organisten och kantorn A J Bolin. Vården på bruksägaren G Lords familjegrav från 1955 har efterkrigstidens lägre profi l, men är likafullt påkostad och med en klassiserande framtoning. Denna har liksom fl ertalet gravar haft grusbädd. En grav från 1946 har kvar sin stenram och kan därmed ånyo läggas i grus. Löfvenskiöldska graven Den Löfvenskiöldska graven upptager en långsmal gräsyta längs kyrkans norra sida. Graven kantas i sydost av en fogad stödmur av kilad granit med trappa av stenhällar upp till den ena av de båda ingångarna. Kring graven sitter ett smidesstaket med grindar. Anläggningen omfattar sju gravhögar i rät linje. Inuti dessa ryms stenkammare. Högarna är 14 meter i omkrets och 0,7 meter höga. På varje hög står en rest vård vänd mot söder. Äldst är fyra nyklassicistiska marmorvårdar med identiskt utförande. De härrör från 1803-55. Mellan två högar står en liten vård på en barngrav från 1861. De resterande tre högarna har enhetliga resliga vårdar av polerad svart granit från 1888-92. Löfvenskiöldska graven speglar Nissafors järnbruk och en betydande epok i socknens historia. Utformningen med små gravhögar är ett uttryck för det nyvaknade intresset för Sveriges forntid kring 1800. Denna grav är ett av de mest utpräglade exemplen i länet på hur detta intresse infl uerade den adliga gravseden, vilken vid denna tid tvingades söka sig utanför själva kyrkobyggnaden. Nya kyrkogården Allmän karaktär Nya kyrkogården sträcker sig längs gamla kyrkogårdens västra och södra sida. Endast kvarteren söder om gamla kyrkogården är tagna i bruk. Detta med nord-sydliga gravrader vända mot öster. Kvarteren avgränsas åt väster med hagtornshäckar. Västra delen är outnyttjad. I norr finns några friväxande äldre björkar samt några nyplanterade. Denna del tjänar som minneslund med ett fåtal oregelbundet placerade urngravar. Gravvårdstyper Gravvårdsbeståndet är tämligen homogent i form och storlek med efterkrigstidens vanliga låga profi l. Det sydöstra kvarteret har mycket enhetliga vårdar av grå granit från 1964-98 med tyngdpunkt på 1960- och 70-talen. Formspråket är stramt. Titlar och familjegravar förekommer i princip inte. I kvarteren väster därom fi nns en något större variation i material och mått. Där är vårdarna från 1964 till idag. I minneslunden fi nns fyra små urngravvårdar från 2000-talet. |
