Stäng fönster Gnosjö kn, KÄVSJÖ 15:1 KÄVSJÖ KYRKA
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Allmän karaktär Kävsjö kyrkogård består av tre delar med olika karaktär. Den rektangulära, från vägen något indragna, gamla kyrkogården är belägen i norr. Söder om denna är en stor trapetsformig utvidgning från 1918 (norra delen) och 1956 (södra delen). Längs hela östra sidan på denna södra kyrkogård breder den senaste utvidgningen från 1993 ut sig. Kyrkan är placerad i nordvästra delen av gamla kyrkogården med koret mot öster. Gamla kyrkogården består av tre rätvinkliga kvarter: längs kyrkogårdsmurarna (A), söder om kyrkan (B) och öster om kyrkan (C). Kvartersbeteckningen är författarens egen. Omgärdning Gamla kyrkogården omgärdas av en ca en meter bred och hög kallmur av marksten, till stor del block och hällar. I öster och delvis i söder är den närmast en stödmur. Muren lades 1843, med undantag för den östligaste delen som tillkom 1883. I de båda östra hörnen är stentrappor i muren, den södra med ett stålrörsräcke. På stenarna växer rikligt med mossor och sedum. Mot kyrkobacken och landsvägen i väster begränsas södra kyrkogården av en drygt en meter hög och bred kallmur av kilad, kanthuggen granit i två skift, till sin norra hälft lagd 1918-19 och till sin södra 1955. Murkrönet är beväxt med sedum. En i sen tid troligen omlagd kallmur av marksten löper längs södra och östra sidorna. Östra utvidgningen omges av lövhäckar längs ett Gunnebostaket. Ingångar Gamla kyrkogårdens ingång är mitt för kyrkporten. Den består av en smidd pargrind med årtalet 1852, upphängd på två kanthuggna granitstolpar från samma tid med fasade krön. Södra kyrkogården har från kyrkobacken i norr en ingång med påkostad smidd pargrind från 1918-19 mellan granitstolpar liknande ovannämnda. I söder är en ingång från 1956 med pargrind av svartmålade stålstänger mellan stolpar av kallmurad tuktad granit, avtäckta med huvar av svartplåt. I anslutningarna mellan södra kyrkogården och den senaste utvidgningen sitter i norr och söder två pargrindar av samma typ som den nämnda från 1956. Dessa sitter mellan toppiga granitstolpar av sekelskiftestyp. Vegetation Innanför gamla kyrkogårdens murar växer en till stor del sekelgammal trädkrans av lönn. Utanför södra kyrkogårdens västmur växer en rad med lindar från dess anläggningstid. Av en trädrad vid den östra sidan återstår en stor gammal lind och fyra askar. Övrig växtlighet behandlas nedan. Gångsystem Kyrkogårdens alla tre delar genomlöps av raka grusgångar som bildar till stor del rätvinkliga gravkvarter. Ytan kring kyrkan är helt grusad och framför porten öppnar sig en mindre plan med njurformig gräsplätt i norr. Gångsystemet är i stort sett oförändrat sedan sitt anläggande. Gravvårdstyper Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från 1600-talet fram till idag. De äldsta är resta sandstenshällar med inskription i relief, uttryck för den lokala gravkonsten innan dess försvinnande i och med industrialiseringen. Flera exempel finns på den tidiga industrialismens gjutjärnsvårdar från 1800-talet. Framträdande är de resliga gravvårdarna på de enskilda gravarna från förra sekelskiftet. Dessa är vanligen i form av en obelisk eller bautasten, tydliga statusmarkörer, uttryck för sin tids individualism. Vanligaste materialet är polerad svart granit. Med mellankrigstidens bestämmelser om maximihöjd på vårdar fick dessa en annan form, låg och rektangulär. Ofta gavs de klassiserande drag som tempelgavel eller kolonner. Endast en grav har bevarat den fram till 1950-talet nästan allenarådande grusbädden. Från allmänna linjen återstår idag bara ett fåtal av de typiskt småskaliga vårdarna. Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina former samt mer och mer uniforma. Titlar användes mer sällan. En orsak till enhetligheten var det begränsade utbudet av tillverkare, vilka ofta nyttjade samma kataloger. En annan orsak var tidens betoning av kollektivet och likheten inför Gud. Genomgående under hela 1900-talet har granit varit närmast allenarådande som material, ofta med polerad yta. Svart och grå granit har dominerat, men under främst de senaste tio åren har nya stensorter dykt upp, vilket är ett tecken på ökad individualism. På fl era barngravar står enhetliga små marmorkors från 1900-talet. Ortsnamn och bibelord har varit vanliga på vårdarna under 1800- och 1900-talen men förekommer idag mer sällan. Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf. Kvarter A Allmän karaktär Kvarter A utgörs av gravraderna längs kyrkogårdsmuren. Dessa upptogs sedan 1906 helt av enskilda gravar med grus- eller singelbelagd yta och häckinramning. Idag är det gräsyta i hela kvarteret. Vårdarna står med ryggen mot muren. Gravvårdstyper Gravvårdsbeståndet är blandat, yngre låga stenar är insprängda mellan de gamla familjegravarna. Vårdarna spänner i tid från 1891 till idag. Bland de äldre finns högresta bautastenar och obeliskformer i svart granit. Titlar är vanligast förekommande på dessa. Hemmansägare och lantbrukare utgör merparten men där finns även ett par nämndemän. Granitkorset från 1927 över predikanten Emil Andersson berättar om det sena 1800-talets stora väckelse i bygden, liksom fl era vårdar med referens till Missionsförbundets sångbok (Sv. Mfb.). Även bland de låga efterkrigstida vårdarna finns några intressanta titlar: grenadjär, industriidkare, komminister och missionär, kyrkovärd, banbiträde. I det sydöstra hörnet har 13 borttagna granitvårdar samlats. Dessa är från 1884-1950 och uppvisar bl.a. titlarna kommunalnämndsordförande och handlande. Kvarter B Allmän karaktär Kvarter B är beläget söder om kyrkan och till detta räknas här även den lilla gräsplätt med äldre vårdar som ligger norr om entréplanen. Vårdarna står i nord-sydliga rader, vända mot öster och väster. I mitten är det glest med vårdar, med stor sannolikhet ytan för den gamla allmänna linjen. Alla gravar längs med gångarna och i östra hälften har tidigare haft grusbädd och häckinramning. Idag är kvarteret en enda sammanhängande gräsyta. Gravvårdstyper Gravvårdsbeståndet är mycket varierat och spänner i tid från 1672 till 2000. Äldst är åtta stycken resta sandstenshällar från 1672-1781. Fem av dessa och en reslig granithäll från 1646 står norr om tornet och invid sakristiväggen. Dessa vårdar vittnar liksom ett smideskors från 1768 över en rusthållare (återuppsatt på ursprunglig plats 1879 efter flytt 1843) om den hantverksmässiga framställningen av gravkonst innan industrialismen. Sex stycken gjutjärnsvårdar är från tiden 1871-1906. Fyra stycken av dem bär nygotiska drag, varav tre i korsform. Två identiska vårdar är av en typ som tillverkades vid Häryds bruk, den ena är rest över socknens klockare och skol- lärare. På några hemmansägares familjegravar fi nns högresta vårdar av svart granit från 1900-talets början. Ett par plattor och en liten rest vård från 1920-talet i kvarterets till synes glest utnyttjade mitt kan tolkas som rester av allmänna linjen. I övrigt rör det sig om låga efterkrigstida vårdar av vanliga typer. Kvarter C Allmän karaktär Kvarter C utgör en rektangulär gräsyta öster om kyrkan. Liksom i B var det tidigare familjegravar med grusbäddar mot gångarna och invändigt en smal gräsyta som kan ha varit allmänning. Gravarna ligger i nord-sydliga rader vända mot gångarna i väster och öster. Ännu är det glest i mitten. Gravvårdstyper Hälften av vårdarna är äldre högresta från 1865 till 1920-talet. Den andra hälften är låga, rektangulära vårdar från 1930-talet till idag, av vanliga typer. Svart och grå granit är det förhärskande materialet. De äldsta vårdarna utgör en rad med gjutjärnskors från 1865-79 över kyrkoherde A F Ling med familj och sjömannen Hjalmar Ling. I gjutjärn fi nns även en på Häryds bruk tillverkad vård från 1880 över en hemmansägare, ett gjutjärnskors från 1895 över en nämndeman och en liten nygotisk vård av samma typ som också fi nns i B. Direkt öster om koret är kyrkogårdens enda bevarade grusgrav, tillhörig folkskolläraren och organisten Slettengren med familj. Graven som anlades 1902 har en låg vård och omramas av en stenram med pollare och stålrör. Invid denna är en komministergrav från 1957. Nya kyrkogården Allmän karaktär Nya kyrkogården har en trapetsoid form och kan grovt indelas i en nordlig och en sydlig hälft. Norra delen är något äldre (1919) och består av öst-västliga dubbla gravrader inom rektangulära gräskvarter som inramas av grusgångar. Gravraderna har rygghäckar av måbär med små utlöpare som markerar varje gravplats. Längs muren i väster är en rad utan häck, vänd mot öster. En öst-västlig allé av hamlade almar markerar en nu igenlagd gång. Vitoxlar bildar en trädrad i en av områdets södra gravrader. Kyrkogårdens södra halva (1956) har dubbla nord-sydliga gravrader med rygghäckar av måbär i två östvästligt utsträckta gräskvarter utan gångar mellan raderna. Mellan de båda kvarteren är rester av en vitoxelallé. Längs muren i väster står vårdarna i korta öst-västliga rader med rygghäck. I öster finns en öppen gräsyta som på sen tid tagits i bruk för gravsättningar. Gravvårdstyper På södra kyrkogården rör det sig nästan uteslutande om de låga vårdtyper som blev vanliga från och med 1930-talet. Ett fåtal av de äldre gravarna har mer högresta vårdar. Vårdarna i den norra hälften är från 1921 till idag med tyngdpunkt på 1930-, 40- och 50-talen. En av de äldsta gravarna vid norra muren framhävs av två karaktärsskapande hängalmar, s.k. sorgeträd. Samtliga gravar har ursprungligen haft sandad yta inhägnad av häck. Detta är särskilt tydligt på några få äldre vårdar, vars proportioner är förryckta sedan inramningens borttagande. Vårdarna är annars av likartad storlek med viss variation i dekor och val av granit. Många uppvisar klassiska element som kolonner och tempelgavlar. Ett fåtal har en rent individuell utformning. På en vård fi nns exempelvis emaljerade porträttfotografi er. I fl era fall rör det sig om familjegravar. Titlar förekommer på åtskilliga vårdar: hemmansägare, snickaremästare, fabrikör, byggmästare, lantbrukare, folkskollärare, lärarinna, furir, skomakaremästare, åkeriägare, grävmaskinist, gjutmästare, kyrkovaktmästare. Ett par vårdar bär referens till Missionsförbundets sångbok och en obelisk är rest 1921 över väckelsepredikanten Magnus Pettersson. Den södra hälftens vårdar är från 1950-talet till idag. Dessa har samma låga proportioner och enklare former. Ortsnamn är mindre vanligt förekommande medan bibelord fi nns på åtskilliga vårdar. Användandet av titlar är mer sparsamt: målaremästare, hemmansägare, banvakt, lantbrukare, omnibussägare, direktör, pastor, kapten och svärdsman, montör, fabrikör, byggmästare. På både norra och södra hälften fi nns några strama små kors och plattor av marmor på barngravar från 1950- och 60-talen.Vid östra muren fi nns två grupper av 15 borttagna vårdar av svart granit från 1929-61. De har som regel stått på familjegravar och de få titlarna minner om hemmansägare, trafi kbiträde och industriidkare. En av vårdarna refererar till Missionsförbundets sångbok. Östra utvidgningen Allmän karaktär Kyrkogårdens nyaste del (1993) består av en liten nordlig och stor sydlig rektangel, vinklade mot varann med en minneslund i mitten. Mot vägen som löper längs gamla kyrkogårdsmuren är en lövhäck och korta sträckor av kallmurar. De båda gravkvarteren utgörs av stora rektangulära gräsytor med rygghäck i mitten, inramade av grusgångar. Minneslunden är en av prydnadshäckar inhägnad gräsyta med stensatt plats i sydost, mot söder och öster avgränsad med stående granithällar. Platsen rymmer en stram vattenlek i granit, parkbänk och smideshållare för blommor. Gravvårdsbestånd Endast enstaka gravsättningar har utförts på nya utvidgningen. |
