
			Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster Mörbylånga kn, TORSLUNDA 4:48 TORSLUNDA KYRKA

Anlaggning - Beskrivning

Beskrivning
Kyrkogården i Torslunda har en gammal och en ny del. Den gamla kyrkogården har en rektangulär form, något längre i nord-sydlig riktning än i öst-västlig. Kyrkan är placerad ungefär mitt på kyrkogården, med en viss förskjutning åt väster. Den nya kyrkogårdsdelen tillkom 1968 och ligger norr om den gamla. Gamla kyrkogården Den gamla kyrkogården är till sin storlek och yttre form mycket gammal, men karaktären har varierat. Hur kyrkogården förändrats genom åren kan, i stora drag, studeras med hjälp av äldre kartor, teckningar och fotografier. På 1797 års karta över prästgårdens ägor redovisas kyrkogårdens utbredning. Kyrkogården hade samma yttermått som idag, ungefär 70 gånger 95 meter. Kyrkan redovisas schematiskt med det utförande den fick efter ombyggnaden 1776, utan torn och med en enkel rektangulär planform. Kyrkogården hade ingångar från öster, söder och väster. Just innanför den östra ingången stod en klockstapel. Kartans klockstapel var byggd 1773. Den revs 1819, när kyrkans torn byggdes. I kyrkogårdens sydöstra hörn finns på kartan en liten byggnad. Vad byggnaden använts till och hur gammal den var är inte känt. Den finns inte redovisad på någon av de övriga gamla avbildningar som finns av kyrkan. Det skulle kunna ha varit ett gravkor eller ett benhus. Den äldsta teckning av Torslunda kyrka som även visar kyrkogården är från 1749, utförd av Petrus Frigelius (1708-1791). Kyrkogården är här avbildad både från norr och söder. Teckningen är enkel och proportionerna är felaktiga, men den ger ändå värdefull information. Klockstapeln, som var en föregångare till den som byggdes 1773, är placerad i kyrkogårdens sydöstra hörn. Kyrkogårdens hägnad är tydligt avbildad som en mur. Liksom på kartan från 1797 har kyrkogården ingångar från öster, söder och väster. Ingångarna är redovisade som överbyggda portförsedda s.k. stigluckor av trä. Detta utförande, med mur av kalksten och stigluckor av trä, var mycket vanligt på Öland. I boken Kyrkogårdens hägn i det medeltida Sverige berättas att samtliga 34 sockenkyrkor på Öland i äldre tid var omgivna av stenmurar, s.k. bogårdsmurar. Samma källa anger också att ett 20-tal av kyrkorna har eller har haft stigluckor byggda av trä. De enda träd som syns på teckningen från 1749 växer på norrsidan, intill långhusväggen väster om sakristian. Torslunda kyrkas utförande både just före och just efter tillbyggnaden av tornet 1819 visas på en teckning utförd av Nils Isak Löfgren (1797-1881). På den del av teckningen som redovisar kyrkan före tillbyggnaden syns också delar av kyrkogården. Det växte då fortfarande träd intill långhusets norrvägg, i innerhörnet vid sakristian. Vid denna tid tycks också kyrkogården ha fått sin trädkrans. Vid den del omkring kyrkogårdens ingång från öster som redovisas på teckningen växte det tre relativ stora lövträd på murens insida. På teckningen ser man också att det funnits en trappa, en s.k. klivstätta, över den östra kyrkogårdsmuren just norr om stigluckan. På de ovan beskrivna teckningarna från 1749 och omkring 1819 visas inga gravstenar. Att döma av de fotografier som finns från början av 1900-talet tycks det heller inte ha funnits så många gravstenar. På det fotografi som visar kyrkan och kyrkogården från sydost går det att urskilja fem stående gravstenar, samt två liggande hällar. I övrigt är gravarna endast markerade som små kullar. Kullarna är beväxta, troligen med murgröna. Kyrkogården ger ett mycket oordnat intryck. Av ett fotografi från samma tid taget från söder framgår att det funnits en grusgång mellan kyrkogårdens södra ingång och kyrkans sydportal. Troligen fanns det även gångar från kyrkogårdens båda övriga entréer. I övrigt var alltså kyrkogården till större delen täckt av små gravkullar. Mellan kullarna ser det på fotografiet ut att ha varit sandig jord. Den oordnade karaktären vid förra sekelskiftet hade kyrkogården troligen haft ända sedan medeltiden. Kyrkogårdar hade under medeltiden inte alls samma välordnade utseende som vi idag är vana vid. I boken Kyrkogårdens gröna kulturarv berättas att man bäst kan föreställa sig den medeltida kyrkogården som en vild osammanhängande gräsmatta eller äng där de eventuella gravminnen som fanns efter besuttna – sarkofager, tumbor, hällar och stenkors, var tämligen oregelbundet placerade. Det fanns inga träd på kyrkogårdarna, än mindre någon indelning av kvarter med häckar och gångar. Gångar antas bara ha förekommit fram till kyrkans portar. De nya estetiska ideal för kyrkogårdens planering som utvecklades under 1700-talet, med anläggning av gångsystem, kvarter och planteringar, hade fram till mitten av 1800-talet endast undantagsvis tillämpats utanför städerna. Antalet landsortskyrkogårdar med trädkransar före 1850 antas ha varit få. I vissa fall dröjde det ända in på 1900-talet innan de nya idéerna för kyrkogårdsgestaltning kom att genomföras. Torslunda kyrkogård kan enligt Löfgrens teckning från omkring 1819 ha fått en trädkrans under tidigt 1800-tal, men i övrigt fanns den medeltida karaktären kvar i början av 1900-talet. Hanteringen av frågan om gamla kyrkogårdens ordnande under 1900-talet har gått att följa i handlingar bevarade i Torslunda församlings arkiv. År 1928 tillsatte kyrkostämman en kyrkogårdsnämnd för att handlägga kyrkogårdens iordningställande. Från samma år finns ett ritningsförslag till indelning av kyrkogården, upprättat av Sigurd Ohlsson. Ritningen kom inte att efterlevas och diskussionen fortsatte. Enligt kyrkostämmans och kyrkogårdsnämndens protokoll upprättades nya ritningsförslag 1934, 1936 och 1941. Dessa ritningar finns dock inte bevarade. 1943 upprättades slutligen den gravkarta som varit gällande fram tills nu, då den revideras i samband med upprättandet av vård- och underhållsplan. Gravkartan från 1943 är signerad av Per Olsson. Vid utformningen av 1943 års gravkarta har Per Olsson försökt ge kyrkogården ett system av gångar och kvarter. Av kartan framgår hur de då befintliga gravarna var placerade. Vid upprättandet av kartans nya indelning har relativt stor hänsyn tagits till de befintliga förhållandena. Äldre rader av gravar har hjälpligt kunnat inordnas i det nya systemet. Av ett flygfoto från 1935 framgår att man redan vid denna tid ägnat stor möda åt att åtgärda de tidigare förhållandena. Kyrkogården har på flygfotot en helt annan och mer välordnad karaktär än den som syns på bilderna från seklets början. 1935 fanns det fler gravstenar, ändå var det fortfarande ganska glest mellan stenarna. Minst utnyttjad var kyrkogårdens sydvästra del. Många gravar var ännu markerade som små murgrönebeväxta gravkulla, men det fanns även ett antal gravar som omgärdats med välklippta häckar. Kyrkogården hade centralt placerade grusgångar i både nord-sydlig och öst-västlig riktning Det går också att skymta en mindre grusgång intill gravarna vid den nordöstra delen av kyrkogårdsmuren. De större gångarna utgick i väster, söder och öster från kyrkogårdens ingångar. Den centralt placerade gången mot norr ledde fram till apotekare Strömstedts grav från 1883. Denna grav hade efter ett ritningsförslag 1915 försetts med häckar och planteringar. Häckarna både vid denna grav och vid den intilliggande höga gravstenen från 1930 efter Beronius togs bort 1947. Den numrering av gravar som fastslogs med 1943 års gravkarta har därefter följts. Däremot har delar av den äldre oregelbundna strukturen bevarats, trots att många gravar grävts om. Tidigare avvikelser från gravkartan har upprepats. Man har endast delvis följt planens intentioner. Som besökare på kyrkogården idag har man till stora delar svårt att uppfatta den tänkta indelningen från 1943. Mest konsekvent har den nya indelningen efterlevts i området närmast kyrkans södra långhusvägg. Här är enda stället där planens mönster med större gravar i kvarterens ytterkanter tydligt följts. Raden med större gravar skiljer sig också från kvarterets inre genom att stenarna är vända nittio grader, så att inskriptionerna kan läsas från gången som löper intill kyrkans södervägg. Avgränsningen av kyrkogården Den gamla kyrkogården avgränsas på alla sidor av en kalkstensmur. Muren är kallmurad, d.v.s. lagd utan bruk. Den är bredare vid basen än högre upp. Tjockleken trappas av inåt i ett eller flera steg, beroende på murens höjd. De översta två skiften skjuter ut något över murlivet på murens utsida. Muren har samma utförande runt om hela kyrkogården. Den är lagd i jämna fina skift. Södra sidan är i bäst skick. Den östra muren lutar kraftigt utåt just norr om kyrkogårdens ingång från öster. Skadan har uppkommit där det tidigare stått ett stort träd intill muren. En liknande skada finns även i den västra muren, ungefär mitt emellan ingången från väster och det nordvästra hörnet. I den norra murens östra del finns en mindre förskjutning. Kyrkogården har troligen omgärdats av en stenmur sedan medeltiden. När den nuvarande muren är lagd är dock inte känt. Den enda upplysning som ges om muren i tidigare beskrivningar av kyrkans historia är att den sågs över och reparerades 1749. I nordost, sydost och sydväst möts kyrkogårdens murar i skarpa hörn. Mot nordväst möts murarna i en mjuk radie. Rundningen tillkom troligen omkring 1968, då den nya kyrkogården byggdes mot norr. Marknivån ligger generellt högre innanför än utanför murarna. Muren har fyra ingångar, en i varje väderstreck. Ingången från norr tillkom omkring 1968. Övriga ingångar är ursprungliga, eller finns i alla fall dokumenterade från 1700-talet. De tre gamla ingångarna har grindstolpar av kalksten och grindar av klarlackat trä. Till skillnad från muren i övrigt är stolparnas stenar lagda i bruk. På teckningar från 1700- och 1800-talet har ingångarna stigluckor av trä. När stigluckorna byttes ut mot de nuvarande stolparna är inte känt. Den nya kyrkogårdsingången mot norr har samma typ av trägrind som de äldre ingångarna, men saknar grindstolpar. Just innanför murarna har kyrkogården en krans av lövträd. Trädkransen har i olika omgångar förnyats sedan tidigt 1800-tal. De äldsta träden är idag mellan 60 och 70 år gamla, vilket betyder att de planterats ungefär vid den tid då den tidigare gravkartan fastställdes 1943. Mot öster, väster och norr blandas nya och gamla träd. De flesta äldre träden är askar. Yngre träd är lönn, bok och ask. Här varierar både avstånden mellan träden och placeringen i förhållande till muren. I dessa väderstreck är de äldre träden hårt beskurna. Mot söder växer en hög och enhetlig trädrad av i första hand lind, med inslag av lönn. Dessa träd bildar en allé tillsammans med jämnstora träd av samma slag på andra sidan av den lilla vägen söder om kyrkogården. Gångarna Den gamla kyrkogården har gångar från de fyra entréerna i muren. Gången från öster löper intill kyrkans södervägg, där gången mot kyrkogårdens södra entré ansluter i rät vinkel. Gångarna från väster, öster och söder har till sin placering troligen funnits lika länge som öppningarna i muren. De är idag belagda med kalksten, men har tidigare varit av grus. Kalkstensgången mellan kyrkogårdsingången från väster och kyrkans huvudentré är av grå kalksten. Övriga gångar är lagda med röd kalksten. Den grå stenläggningen är tydligt av äldre datum än den röda, men vilka årtal man övergick från grus till sten på de olika gångarna har inte undersökts. Höjdskillnaden vid kyrkogårdens östra ingång tas upp av en trappa. Trappan är lagd med kalksten. Trappans båda plansteg består till största delen av tre gamla gravhällar. Stenarna saknar datering. Alla tre har huggna spår intill ytterkanterna. På den största stenen finns även enkla inskriptioner och tecken. Gravvårdar Som tidigare beskrivits fanns det för ungefär 100 år sedan, i början av 1900-talet, mycket få gravstenar på kyrkogården. Den helt dominerande formen av gravvård bestod då, att döma av de fotografier som finns från tiden, av små kullar beväxta med murgröna. Från tiden före 1900 finns idag bara omkring 15 gravstenar bevarade. Fyra av dessa är liggande hällar från 1600- och 1700-talet, placerade nära den västra kyrkogårdsmuren på kyrkogården södra sida. Intill västra muren på den norra delen av kyrkogården återfinns flera gamla stenar från 1880-talet efter präster. Även i övrigt återfinns de flesta bevarade äldre stenar, från slutet av 1800- talet, intill eller relativt nära kyrkogårdsmurarna. Kyrkogårdens enda gjutjärnskors är rest efter lantbrukaren Pehr Zakrisson, död 1877. Denna gravvård är därtill den äldsta som bevarats från 1800-talet. Av de tidigare så vanliga gravkullarna återstår idag 12 stycken. Två ligger framför gravvården efter ”SKOLLÄRAREN A. ANDERSONS ÄLSK. MAKA BR. ST. JONSSON”, död 1882. En grupp om fem kullar är samlad i grav nummer 34. Inom graven finns även två liggande stenar, där den ena är från 1924 och den andra från 1973. Övriga gravkullar saknar anknytning till stenar. Från 1910-talet finns relativt många bevarade gravvårdar, vilket kan tyda på att det från denna tid blev vanligare att låta markera graven med en sten. Alla följande decennier finns representerade genom bevarade gravstenar. Användningen av den gamla kyrkogården har fortsatt även efter 1969, då den nya kyrkogården tillkom. Det finns en något större koncentration av äldre stenar i kyrkogårdens ytterkanter. Kyrkogårdens tydligaste karaktärsdrag är annars den blandning av gamla och nya gravstenar som förekommer över hela kyrkogården. Nya kyrkogården Torslunda nya kyrkogård anlades 1968, efter ritningar av arkitekt Sven Boysen vid Kommunernas konsultbyrå, K-konsult. Arbetet utfördes av Skånska Cementgjuteriet i Kalmar. Underentreprenör med ansvar för planteringar var trädgårdsmästare B. Ekstrand. Kyrkoherde vid den tid då arbetena planerades och genomfördes var Nils Lindell. Den nya kyrkogården ligger norr om den gamla. De båda kyrkogårdarna är tydligt åtskilda genom den väg som löper runt gamla kyrkogården. Från landsvägen som löper genom Torslunda sträcker sig den nya kyrkogården 130-140 meter mot väster. Ungefär samma maximala mått har kyrkogården även i nord-sydlig riktning. Den är emellertid inte kvadratisk till formen, då det nordöstra hörnet ”sparats ur” för en intilliggande bostadsfastighet. Den nya kyrkogården utformades som en parkkyrkogård. I Sverige hade det redan under 1940-talet utvecklats en ny syn på hur en begravningsplats bäst skulle formges. Den nya stilen vann på allvar insteg under 1950-talet. Förändringen innebar generellt att det krattade gruset och de regelbundna gångarna fick ge vika för böljande gräsytor och slingrande gångvägar. Urnlundar skapades i dungar av ljusa lövträd. Medan urngravplatserna gavs ofta ett oregelbundet mönster fick de mer utrymmeskrävande kistgravfälten av platsekonomiska skäl vanligen en mer regelbunden disposition. För att ändå luckra upp kistgravfältens form lades kistgravfälten i korta rader som försköts något i förhållande till varandra. Genom att plantera träd och buskar i informella grupper skapades rumslighet och omväxling i gravkvarteren. Parallellt med att kyrkogårdar till sin yttre form fick en friare gestaltning blev emellertid kraven på samordning av de enskilda gravvårdarna större. De äldre kyrkogårdarnas strikta helhetsmönster tålde en ganska stor variation i varje liten enhets utsmyckning och skötsel. När häckar och ramar kring gravar i allt större utsträckning togs bort och nya gravkvarter lades i öppna gräsytor blev den enskilda gravplatsens utformning viktigare för helhetsintrycket. Avgränsningen av kyrkogården Mot landsvägen i öster och den mindre gatan i söder avgränsas den nya kyrkogården med en låg kalkstensmur. Det översta skiftet kragar ut något över murlivet både på murens ut- och insida. Det översta skiftet är lagt i bruk, medan resten av muren är kallmurad. Mot bostadsfastigheten i det nordöstra hörnet avgränsas kyrkogården av två olika sorters häckar. Längs fastighetens södra gräns växer en oxelhäck och mot den västra gränsen en berberishäck. Kyrkogårdens avgränsning längst åt norr består av en stenmur huvudsakligen lagd av otuktad gråsten. Av de ritningar som låg till grund för arbetets genomförande framgår att denna mur var befintlig. Mot öster avgränsas kyrkogården av en lång oxelhäck. I söder, bakom församlingshemmet, finns två avgränsningar. Längst åt söder en kalkstenmur och strax norr om denna en nyplanterad låg häck. Häcken utgår från församlingshemmets nordvästra hörn. Kalkstensmuren är av samma typ som i kyrkogårdens sydöstra del. Av K-konsults arbetsritningar från 1967 framgår att det innanför kyrkogårdens yttre avgränsning skulle ha planterats ett mellan 10 och 15 meter brett bälte av häckar, bestående av bl.a. oxbär, häckberberis, havtorn, krypande tall och krypande en. Intill muren mot öster finns idag några grupper av havtornsbuskar som ser ut att vara planterade enligt ritningen. Under senare tid har man tagit bort ett område med buskar intill gråstensmuren i kyrkogårdens nordöstra del. I övrigt har de breda häckområdena utelämnats eller tagits bort strax efter planteringen. Besökare når den nya kyrkogården från söder, via en ingång strax öster om bårhuset. Ingången har grindstolpar av röd kalksten och grindar av klarlackat trä. Stolparnas stenar är lagda i bruk. Trägrindarna har enligt anvisning på arkitekt Sven Boysens ritning utförts som kopior av den gamla kyrkogårdens grindar. Gångarna Från ingången i söder leder en gång mot norr fram till en plats med en ett kors och ett vattenkar. (Bild 118. Korset och vattenkaret beskrivs nedan). Gången och platsen är belagda med rektangulära kalkstensplattor. I övrigt skall det enligt ritningar och övriga handlingar från 1967 finnas gångar av ”hårdgjort gräs” till och inom de olika gravkvarteren. Dessa gångar skulle utföras av matjordsblandat grus och ligga 1 dm över omkringliggande gräsplaner. Det går idag inte att uppfatta några förhöjda gångar i gräsytorna. Från bårhusets nordöstra hörn ansluter en kalkstensgång mot öster till den ursprungliga gången mellan ingången och platsen vid korset och karet. Den nya gången är lagd i samband med att bårhuset byggdes till mot norr år 2000. Kors och vattenkar Centralt på nya kyrkogården, som utsmyckning och blickfång, har man enligt arkitekten Boysens ritningar placerat ett stort kors av trä och ett vattenkar av kalksten. Såväl karet som korset har en tidstypiskt stram och sparsmakad utformning. Korset är tillverkat av AB Limträverken i Västervik. Det målades ursprungligen med svart ”3-spar impregneringsmedel”. Vattenkaret och korsets fundament byggdes av Skånska Cementgjuteriet. Gravvårdar Den nya kyrkogården har fem kvarter med kistgravar och ett kvarter urngravar. Kistgravskvarteren är placerade på kyrkogårdens västra sida och urngravarna på den östra. Urngravskvarteret kallas enligt den aktuella gravkartan för kvarter 1. Kistgravskvarteret bakom bårhuset är nummer 2, kvarteret längst i sydväst nummer 3 och kvarteret i mitten av kyrkogården nummer 4. Det kvarter som är beläget i innerhörnet väster om den angränsande bostadsfastigheten har nummer 5 och det sista kvarteret, i kyrkogårdens nordvästra hörn, nummer 6. Enligt ritningarna från 1967 planerade man för 500 kistgravar och 233 urngravar. Kistgravkvarteren utformades enligt de tidigare beskrivna nya idéerna för kyrkogårdar med korta rader och förskjutningar, för att skapa variation. Vid en senare utförd omarbetning av gravkartan har man dock förlängt de korta raderna, så att kvarteren kan utnyttjas till fullo. Kvarteret med urngravar gavs redan från början en sammanhållen rektangulär yttre form, men med ett varierat mönster i det inre. Första kvarterets urngravar har liggande gravstenar placerade inom låga stenramar. Gravarna är planterade med blommor och låga buskar. I några fall har marken inom ramen belagts med små stenar -strandstenar eller makadam. Gravstenarna är vanligen utförda i grå eller röd granit. Även kalksten förekommer. Kvarteret har tagits i bruk från söder mot norr. Den äldsta urngraven är från 1970. Stilutvecklingen av gravstenar har gått från enkla rektangulära stenar under 1970-talet till allt mer varierade former under senare tid. Från slutet av 1990-talet och framåt finns endast ett fåtal rektangulära stenar. Vad gäller inskriptioner anges i de allra flesta fall endast namn, födelse- och dödsdatum. Ortsnamn förekommer, men titel eller andra uppgifter är mycket sällsynta. Kistgravskvarteren har tagits i bruk i den ordning de är numrerade, från kvarter 2 till 6. De äldsta kistgravarna, från 1969, återfinns i andra kvarterets sydöstra hörn. Som nämnts ovan har de av kvarterens rader som från början var korta under senare tid förlängts, så att det i de tidigaste kvarteren mot söder (2 och 3) även förekommer nyare gravvårdar. I kvarter 4, mitt på kyrkogården, återfinns huvudsakligen gravar från 1980-talet. I kvarter 5 finns gravar från 1980- och 90- tal. Kvarter 6, som hittills endast består av två rader, har gravar från sent 90-tal och framåt. Den stilutveckling som ovan beskrivits för urngravarnas stenar, med en gradvis ökad variation i utförandet, gäller också för kistgravarna. De allra flesta stenarna, både nya och gamla, är stående. Många av 1970-talets stenar har en enkel rektangulär form, där bredden är större än höjden. Nyare stenar har oftare oregelbundna eller runda former. Även variationen av stensorter ökar. Det förekommer fler gravstenar i kalksten bland de nyare gravarna. I de tre sist ianspråktagna kvarteren finns också ett flertal gravvårdar med kors av trä. Vad gäller gravstenarnas inskriptioner anges mycket sällan titel. På stenar från 1970-talet är det relativt vanligt med bynamn. Ett problem som upptäckts i samband med de uppmätningar som gjorts inför upprättandet av vård- och underhållsplanen är att gravarna i kvarter 4, mitt på kyrkogården, inte placerats exakt enligt ritningarna från 1967. Förskjutningen har bland annat medfört att ett dräneringsrör som enligt ritningarna skulle löpt fritt mellan raderna istället delvis inkräktar på de tänkta gravplatserna. Träd Planteringen av träd inom kyrkogården följer väl de idéer som fanns vid tiden för dess anläggande. Inom och mellan kistgravkvarteren finns små grupper av lövträd – bok, ek och björk. I urnlunden växer japanskt körsbär. Minneslund 1982 anlades en minneslund på nya kyrkogården, i det skyddade innerhörnet väster om bårhuset. Minneslunden är liksom resten av nya kyrkogården gräsbeväxt. Den har givits en tydlig avgränsning genom planteringar av träd och buskar, bl. a. bergtall och tuja. I mitten av platsen finns en fontän i form av en natursten. Stenen ligger i en liten rund damm som omsluts av en kvadratisk plantering med blommor. I planteringens fyra hörn finns fasta vaser för blombuketter. I arrangemanget ingår också en hållare för ljus. Hållaren är utförd som en öppningsbar lykta. Fontänens pump har dolts i en liten låda utformad som en röd stuga med vita knutar.

Beskrivning

Kyrkogården i Torslunda har en gammal och en ny del. Den gamla kyrkogården har en rektangulär form, något längre i nord-sydlig riktning än i öst-västlig. Kyrkan är placerad ungefär mitt på kyrkogården, med en viss förskjutning åt väster. Den nya kyrkogårdsdelen tillkom 1968 och ligger norr om den gamla.

Gamla kyrkogården
Den gamla kyrkogården är till sin storlek och yttre form mycket gammal, men karaktären har varierat. Hur kyrkogården förändrats genom åren kan, i stora drag, studeras med hjälp av äldre kartor, teckningar och fotografier. På 1797 års karta över prästgårdens ägor redovisas kyrkogårdens utbredning. Kyrkogården hade samma yttermått som idag, ungefär 70 gånger 95 meter. Kyrkan redovisas schematiskt med det utförande den fick efter ombyggnaden 1776, utan torn och med en enkel rektangulär
planform. Kyrkogården hade ingångar från öster, söder och väster. Just innanför den östra ingången stod en klockstapel. Kartans klockstapel var byggd 1773. Den revs 1819, när kyrkans torn byggdes. I kyrkogårdens sydöstra hörn finns på kartan en liten byggnad. Vad byggnaden använts till och hur gammal den var är inte känt. Den finns inte redovisad på någon av de övriga gamla avbildningar som finns av kyrkan. Det skulle kunna ha varit ett gravkor eller ett benhus.

Den äldsta teckning av Torslunda kyrka som även visar kyrkogården är från 1749, utförd av Petrus Frigelius (1708-1791). Kyrkogården är här avbildad både från norr och söder. Teckningen är enkel och proportionerna är felaktiga, men den ger ändå värdefull information. Klockstapeln, som var en föregångare till den som byggdes 1773, är placerad i kyrkogårdens sydöstra hörn. Kyrkogårdens hägnad är tydligt avbildad som en mur. Liksom på kartan från 1797 har kyrkogården ingångar från öster, söder och väster. Ingångarna är redovisade som överbyggda portförsedda s.k. stigluckor av trä. Detta utförande, med mur av kalksten och stigluckor av trä, var mycket vanligt på Öland. I boken Kyrkogårdens hägn i det medeltida Sverige berättas att samtliga 34 sockenkyrkor på Öland i äldre tid var omgivna av stenmurar, s.k. bogårdsmurar. Samma källa anger också att ett 20-tal av kyrkorna har eller har haft stigluckor byggda av trä. De enda träd som syns på teckningen från 1749 växer på norrsidan, intill långhusväggen väster om sakristian.

Torslunda kyrkas utförande både just före och just efter tillbyggnaden av tornet 1819 visas på en teckning utförd av Nils Isak Löfgren (1797-1881). På den del av teckningen som redovisar kyrkan före tillbyggnaden syns också delar av kyrkogården. Det växte då fortfarande träd intill långhusets norrvägg, i innerhörnet vid sakristian. Vid denna tid tycks också kyrkogården ha fått sin trädkrans. Vid den del omkring kyrkogårdens ingång från öster som redovisas på teckningen växte det tre relativ stora lövträd på murens insida. På teckningen ser man också att det funnits en trappa, en s.k. klivstätta, över den östra kyrkogårdsmuren just norr om stigluckan.

På de ovan beskrivna teckningarna från 1749 och omkring 1819 visas inga gravstenar. Att döma av de fotografier som finns från början av 1900-talet tycks det heller inte ha funnits så många gravstenar. På det fotografi som visar kyrkan och kyrkogården från sydost går det att urskilja fem stående gravstenar, samt två liggande hällar. I övrigt är gravarna endast markerade som små kullar. Kullarna är beväxta, troligen med murgröna. Kyrkogården ger ett mycket oordnat intryck. Av ett fotografi från samma tid taget från söder framgår att det funnits en grusgång mellan kyrkogårdens södra ingång och kyrkans sydportal. Troligen fanns det även gångar från kyrkogårdens båda övriga entréer. I övrigt var alltså kyrkogården till större delen täckt av små gravkullar. Mellan kullarna ser det på fotografiet ut att ha varit sandig jord. Den oordnade karaktären vid förra sekelskiftet hade kyrkogården troligen haft ända sedan medeltiden.

Kyrkogårdar hade under medeltiden inte alls samma välordnade utseende som vi idag är vana vid. I boken Kyrkogårdens gröna kulturarv berättas att man bäst kan föreställa sig den medeltida kyrkogården som en vild osammanhängande gräsmatta eller äng där de eventuella gravminnen som fanns efter besuttna – sarkofager, tumbor, hällar och stenkors, var tämligen oregelbundet placerade. Det fanns inga träd på kyrkogårdarna, än mindre någon indelning av kvarter med häckar och gångar. Gångar antas bara ha förekommit fram till kyrkans portar.

De nya estetiska ideal för kyrkogårdens planering som utvecklades under 1700-talet, med anläggning av gångsystem, kvarter och planteringar, hade fram till mitten av 1800-talet endast undantagsvis tillämpats utanför städerna. Antalet landsortskyrkogårdar med trädkransar före 1850 antas ha varit få. I vissa fall dröjde det ända in på 1900-talet innan de nya idéerna för kyrkogårdsgestaltning kom att genomföras.

Torslunda kyrkogård kan enligt Löfgrens teckning från omkring 1819 ha fått en trädkrans under tidigt 1800-tal, men i övrigt fanns den medeltida karaktären kvar i början av 1900-talet.

Hanteringen av frågan om gamla kyrkogårdens ordnande under 1900-talet har gått att följa i handlingar bevarade i Torslunda församlings arkiv. År 1928 tillsatte kyrkostämman en kyrkogårdsnämnd för att handlägga kyrkogårdens iordningställande. Från samma år finns ett ritningsförslag till indelning av kyrkogården, upprättat av Sigurd Ohlsson. Ritningen kom inte att efterlevas och diskussionen fortsatte. Enligt kyrkostämmans och kyrkogårdsnämndens protokoll upprättades nya ritningsförslag 1934, 1936 och 1941. Dessa ritningar finns dock inte bevarade. 1943 upprättades slutligen den gravkarta som varit gällande fram tills nu, då den revideras i samband med upprättandet av vård- och underhållsplan. Gravkartan från 1943 är signerad av Per Olsson.

Vid utformningen av 1943 års gravkarta har Per Olsson försökt ge kyrkogården ett system av gångar och kvarter. Av kartan framgår hur de då befintliga gravarna var placerade. Vid upprättandet av kartans nya indelning har relativt stor hänsyn tagits till de befintliga förhållandena. Äldre rader av gravar har hjälpligt kunnat inordnas i det nya systemet.

Av ett flygfoto från 1935 framgår att man redan vid denna tid ägnat stor möda åt att åtgärda de tidigare förhållandena. Kyrkogården har på flygfotot en helt annan och mer välordnad karaktär än den som syns på bilderna från seklets början. 1935 fanns det fler gravstenar, ändå var det fortfarande ganska glest mellan stenarna. Minst utnyttjad var kyrkogårdens sydvästra del. Många gravar var ännu markerade som små murgrönebeväxta gravkulla, men det fanns även ett antal gravar som omgärdats med välklippta häckar. Kyrkogården hade centralt placerade grusgångar i både nord-sydlig och öst-västlig riktning Det går också att skymta en mindre grusgång intill gravarna vid den nordöstra delen av kyrkogårdsmuren. De större gångarna utgick i väster, söder och öster från kyrkogårdens ingångar. Den centralt placerade gången mot norr ledde fram till apotekare Strömstedts grav från 1883. Denna grav hade efter ett ritningsförslag 1915 försetts med häckar och planteringar. Häckarna både vid denna grav och vid den intilliggande höga gravstenen från 1930 efter Beronius togs bort 1947.

Den numrering av gravar som fastslogs med 1943 års gravkarta har därefter följts. Däremot har delar av den äldre oregelbundna strukturen bevarats, trots att många gravar grävts om. Tidigare avvikelser från gravkartan har upprepats. Man har endast delvis följt planens intentioner. Som besökare på kyrkogården idag har man till stora delar svårt att uppfatta den tänkta indelningen från 1943. Mest konsekvent har den nya indelningen efterlevts i området närmast kyrkans södra långhusvägg. Här är enda stället där planens mönster med större gravar i kvarterens ytterkanter tydligt följts. Raden med större gravar skiljer sig också från kvarterets inre genom att stenarna är vända nittio grader, så att inskriptionerna kan läsas från gången som löper intill kyrkans södervägg.

Avgränsningen av kyrkogården
Den gamla kyrkogården avgränsas på alla sidor av en kalkstensmur. Muren är kallmurad, d.v.s. lagd utan bruk. Den är bredare vid basen än högre upp. Tjockleken trappas av inåt i ett eller flera steg, beroende på murens höjd. De översta två skiften skjuter ut något över murlivet på murens utsida. Muren har samma utförande runt om hela kyrkogården. Den är lagd i jämna fina skift. Södra sidan är i bäst skick. Den östra muren lutar kraftigt utåt just norr om kyrkogårdens ingång från öster. Skadan har uppkommit där det tidigare stått ett stort träd intill muren. En liknande skada finns även i den västra muren, ungefär mitt emellan ingången från väster och det nordvästra hörnet. I den norra murens östra del finns en mindre förskjutning.

Kyrkogården har troligen omgärdats av en stenmur sedan medeltiden. När den nuvarande muren är lagd är dock inte känt. Den enda upplysning som ges om muren i tidigare beskrivningar av kyrkans historia är att den sågs över och reparerades 1749.

I nordost, sydost och sydväst möts kyrkogårdens murar i skarpa hörn. Mot nordväst möts murarna i en mjuk radie. Rundningen tillkom troligen omkring 1968, då den nya kyrkogården byggdes mot norr.

Marknivån ligger generellt högre innanför än utanför murarna.
Muren har fyra ingångar, en i varje väderstreck. Ingången från norr tillkom omkring 1968. Övriga ingångar är ursprungliga, eller finns i alla fall dokumenterade från 1700-talet. De tre gamla ingångarna har grindstolpar av kalksten och grindar av klarlackat trä. Till skillnad från muren i övrigt är stolparnas stenar lagda i bruk. På teckningar från 1700- och 1800-talet har ingångarna stigluckor av trä. När stigluckorna byttes ut mot de nuvarande stolparna är inte känt. Den nya kyrkogårdsingången mot norr har samma typ av trägrind som de äldre ingångarna, men saknar grindstolpar.

Just innanför murarna har kyrkogården en krans av lövträd. Trädkransen har i olika omgångar förnyats sedan tidigt 1800-tal. De äldsta träden är idag mellan 60 och 70 år gamla, vilket betyder att de planterats ungefär vid den tid då den tidigare gravkartan fastställdes 1943. Mot öster, väster och norr blandas nya och gamla träd. De flesta äldre träden är askar. Yngre träd är lönn, bok och ask. Här varierar både avstånden mellan träden och placeringen i förhållande till muren. I dessa väderstreck är de äldre träden hårt beskurna. Mot söder växer en hög och enhetlig trädrad av i första hand lind, med inslag av lönn. Dessa träd bildar en allé tillsammans med jämnstora träd av samma slag på andra sidan av den lilla vägen söder om kyrkogården.

Gångarna
Den gamla kyrkogården har gångar från de fyra entréerna i muren. Gången från öster löper intill kyrkans södervägg, där gången mot kyrkogårdens södra entré ansluter i rät vinkel. Gångarna från väster, öster och söder har till sin placering troligen funnits lika länge som öppningarna i muren. De är idag belagda med kalksten, men har tidigare varit av grus. Kalkstensgången mellan kyrkogårdsingången från väster och kyrkans huvudentré är av grå kalksten. Övriga gångar är lagda med röd kalksten. Den grå stenläggningen är tydligt av äldre datum än den röda, men vilka årtal man övergick från grus till sten på de olika gångarna har inte undersökts.

Höjdskillnaden vid kyrkogårdens östra ingång tas upp av en trappa. Trappan är lagd med kalksten. Trappans båda plansteg består till största delen av tre gamla gravhällar. Stenarna saknar datering. Alla tre har huggna spår intill ytterkanterna. På den största stenen finns även enkla inskriptioner och tecken.

Gravvårdar
Som tidigare beskrivits fanns det för ungefär 100 år sedan, i början av 1900-talet, mycket få gravstenar på kyrkogården. Den helt dominerande formen av gravvård bestod då, att döma av de fotografier som finns från tiden, av små kullar beväxta med murgröna. Från tiden före 1900 finns idag bara omkring 15 gravstenar bevarade. Fyra av dessa är liggande hällar från 1600- och 1700-talet, placerade nära den västra kyrkogårdsmuren på kyrkogården södra sida. Intill västra muren på den norra delen av kyrkogården återfinns flera gamla stenar från 1880-talet efter präster. Även i övrigt återfinns de flesta bevarade äldre stenar, från slutet av 1800- talet, intill eller relativt nära kyrkogårdsmurarna. Kyrkogårdens enda gjutjärnskors är rest efter lantbrukaren Pehr Zakrisson, död 1877. Denna gravvård är därtill den äldsta som bevarats från 1800-talet. Av de tidigare så vanliga gravkullarna återstår idag 12 stycken. Två ligger framför gravvården efter ”SKOLLÄRAREN A. ANDERSONS ÄLSK. MAKA BR. ST. JONSSON”, död 1882. En grupp om fem kullar är samlad i grav nummer 34. Inom graven finns även två liggande stenar, där den ena är från 1924 och den andra från 1973. Övriga gravkullar saknar anknytning till stenar.

Från 1910-talet finns relativt många bevarade gravvårdar, vilket kan tyda på att det från denna tid blev vanligare att låta markera graven med en sten. Alla följande decennier finns representerade genom bevarade gravstenar. Användningen av den gamla kyrkogården har fortsatt även efter 1969, då den nya kyrkogården tillkom. Det finns en något större koncentration av äldre stenar i kyrkogårdens ytterkanter. Kyrkogårdens tydligaste karaktärsdrag är annars den blandning av gamla och nya gravstenar som förekommer över hela kyrkogården.

Nya kyrkogården
Torslunda nya kyrkogård anlades 1968, efter ritningar av arkitekt Sven Boysen vid Kommunernas konsultbyrå, K-konsult. Arbetet utfördes av Skånska Cementgjuteriet i Kalmar. Underentreprenör med ansvar för planteringar var trädgårdsmästare B. Ekstrand. Kyrkoherde vid den tid då arbetena planerades och genomfördes var Nils Lindell.

Den nya kyrkogården ligger norr om den gamla. De båda kyrkogårdarna är tydligt åtskilda genom den väg som löper runt gamla kyrkogården. Från landsvägen som löper genom Torslunda sträcker sig den nya kyrkogården 130-140 meter mot väster. Ungefär samma maximala mått har kyrkogården även i nord-sydlig riktning. Den är emellertid inte kvadratisk till formen, då det nordöstra hörnet ”sparats ur” för en intilliggande bostadsfastighet.

Den nya kyrkogården utformades som en parkkyrkogård. I Sverige hade det redan under 1940-talet utvecklats en ny syn på hur en begravningsplats bäst skulle formges. Den nya stilen vann på allvar insteg under 1950-talet. Förändringen innebar generellt att det krattade gruset och de regelbundna gångarna fick ge vika för böljande gräsytor och slingrande gångvägar. Urnlundar skapades i dungar av ljusa lövträd. Medan urngravplatserna gavs ofta ett oregelbundet mönster fick de mer utrymmeskrävande kistgravfälten av platsekonomiska skäl vanligen en mer regelbunden disposition. För att ändå luckra upp kistgravfältens form lades kistgravfälten i korta rader som försköts något i förhållande till varandra.

Genom att plantera träd och buskar i informella grupper skapades rumslighet och omväxling i gravkvarteren. Parallellt med att kyrkogårdar till sin yttre form fick en friare gestaltning blev emellertid kraven på samordning av de enskilda gravvårdarna större. De äldre kyrkogårdarnas strikta helhetsmönster tålde en ganska stor variation i varje liten enhets utsmyckning och skötsel. När häckar och ramar kring gravar i allt större utsträckning togs bort och nya gravkvarter lades i öppna gräsytor blev den enskilda gravplatsens utformning viktigare för helhetsintrycket.

Avgränsningen av kyrkogården
Mot landsvägen i öster och den mindre gatan i söder avgränsas den nya kyrkogården med en låg kalkstensmur. Det översta skiftet kragar ut något över murlivet både på murens ut- och insida. Det översta skiftet är lagt i bruk, medan resten av muren är kallmurad.

Mot bostadsfastigheten i det nordöstra hörnet avgränsas kyrkogården av två olika sorters häckar. Längs fastighetens södra gräns växer en oxelhäck och mot den västra gränsen en berberishäck. Kyrkogårdens avgränsning längst åt norr består av en stenmur huvudsakligen lagd av otuktad gråsten. Av de ritningar som låg till grund för arbetets genomförande framgår att denna mur var befintlig. Mot öster avgränsas kyrkogården av en lång oxelhäck. I söder, bakom församlingshemmet, finns två avgränsningar. Längst åt söder en kalkstenmur och strax norr om denna en nyplanterad låg häck. Häcken utgår från församlingshemmets nordvästra hörn. Kalkstensmuren är av samma typ som i kyrkogårdens sydöstra del.

Av K-konsults arbetsritningar från 1967 framgår att det innanför kyrkogårdens yttre avgränsning skulle ha planterats ett mellan 10 och 15 meter brett bälte av häckar, bestående av bl.a. oxbär, häckberberis, havtorn, krypande tall och krypande en. Intill muren mot öster finns idag några grupper av havtornsbuskar som ser ut att vara planterade enligt ritningen. Under senare tid har man tagit bort ett område med buskar intill gråstensmuren i kyrkogårdens nordöstra del. I övrigt har de breda häckområdena utelämnats eller tagits bort strax efter planteringen.

Besökare når den nya kyrkogården från söder, via en ingång strax öster om bårhuset. Ingången har grindstolpar av röd kalksten och grindar av klarlackat trä. Stolparnas stenar är lagda i bruk. Trägrindarna har enligt anvisning på arkitekt Sven Boysens ritning utförts som kopior av den gamla kyrkogårdens grindar.

Gångarna
Från ingången i söder leder en gång mot norr fram till en plats med en ett kors och ett vattenkar. (Bild 118. Korset och vattenkaret beskrivs nedan). Gången och platsen är belagda med rektangulära kalkstensplattor. I övrigt skall det enligt ritningar och övriga handlingar från 1967 finnas gångar av ”hårdgjort gräs” till och inom de olika gravkvarteren. Dessa gångar skulle utföras av matjordsblandat grus och ligga 1 dm över omkringliggande gräsplaner. Det går idag inte att uppfatta några förhöjda gångar i gräsytorna.

Från bårhusets nordöstra hörn ansluter en kalkstensgång mot öster till den ursprungliga gången mellan ingången och platsen vid korset och karet. Den nya gången är lagd i samband med att bårhuset byggdes till mot norr år 2000.

Kors och vattenkar
Centralt på nya kyrkogården, som utsmyckning och blickfång, har man enligt arkitekten Boysens ritningar placerat ett stort kors av trä och ett vattenkar av kalksten. Såväl karet som korset har en tidstypiskt stram och sparsmakad utformning. Korset är tillverkat av AB Limträverken i Västervik. Det målades ursprungligen med svart ”3-spar impregneringsmedel”. Vattenkaret och korsets fundament byggdes av Skånska Cementgjuteriet.

Gravvårdar
Den nya kyrkogården har fem kvarter med kistgravar och ett kvarter urngravar. Kistgravskvarteren är placerade på kyrkogårdens västra sida och urngravarna på den östra. Urngravskvarteret kallas enligt den aktuella gravkartan för kvarter 1. Kistgravskvarteret bakom bårhuset är nummer 2, kvarteret längst i sydväst nummer 3 och kvarteret i mitten av kyrkogården nummer 4. Det kvarter som är beläget i innerhörnet väster om den angränsande bostadsfastigheten har nummer 5 och det sista kvarteret, i kyrkogårdens nordvästra hörn, nummer 6.

Enligt ritningarna från 1967 planerade man för 500 kistgravar och 233 urngravar. Kistgravkvarteren utformades enligt de tidigare beskrivna nya idéerna för kyrkogårdar med korta rader och förskjutningar, för att skapa variation. Vid en senare utförd omarbetning av gravkartan har man dock förlängt de korta raderna, så att kvarteren kan utnyttjas till fullo. Kvarteret med urngravar gavs redan från början en sammanhållen rektangulär yttre form, men med ett varierat mönster i det inre.

Första kvarterets urngravar har liggande gravstenar placerade inom låga stenramar. Gravarna är planterade med blommor och låga buskar. I några fall har marken inom ramen belagts med små stenar -strandstenar eller makadam. Gravstenarna är vanligen utförda i grå eller röd granit. Även kalksten förekommer. Kvarteret har tagits i bruk från söder mot norr. Den äldsta urngraven är från 1970. Stilutvecklingen av gravstenar har gått från enkla rektangulära stenar under 1970-talet till allt mer varierade former under senare tid. Från slutet av 1990-talet och framåt finns endast ett fåtal rektangulära stenar. Vad gäller inskriptioner anges i de allra flesta fall endast namn, födelse- och dödsdatum. Ortsnamn förekommer, men titel eller andra uppgifter är mycket sällsynta.

Kistgravskvarteren har tagits i bruk i den ordning de är numrerade, från kvarter 2 till 6. De äldsta kistgravarna, från 1969, återfinns i andra kvarterets sydöstra hörn. Som nämnts ovan har de av kvarterens rader som från början var korta under senare tid förlängts, så att det i de tidigaste kvarteren mot söder (2 och 3) även förekommer nyare gravvårdar. I kvarter 4, mitt på kyrkogården, återfinns huvudsakligen gravar från 1980-talet. I kvarter 5 finns gravar från 1980- och 90- tal. Kvarter 6, som hittills endast består av två rader, har gravar från sent 90-tal och framåt.

Den stilutveckling som ovan beskrivits för urngravarnas stenar, med en gradvis ökad variation i utförandet, gäller också för kistgravarna. De allra flesta stenarna, både nya och gamla, är stående. Många av 1970-talets stenar har en enkel rektangulär form, där bredden är större än höjden. Nyare stenar har oftare oregelbundna eller runda former. Även variationen av stensorter ökar. Det förekommer fler gravstenar i kalksten bland de nyare gravarna. I de tre sist ianspråktagna kvarteren finns också ett flertal gravvårdar med kors av trä. Vad gäller gravstenarnas inskriptioner anges mycket sällan titel. På stenar från 1970-talet är det relativt vanligt med bynamn.

Ett problem som upptäckts i samband med de uppmätningar som gjorts inför upprättandet av vård- och underhållsplanen är att gravarna i kvarter 4, mitt på kyrkogården, inte placerats exakt enligt ritningarna från 1967. Förskjutningen har bland annat medfört att ett dräneringsrör som enligt ritningarna skulle löpt fritt mellan raderna istället delvis inkräktar på de tänkta gravplatserna.

Träd
Planteringen av träd inom kyrkogården följer väl de idéer som fanns vid tiden för dess anläggande. Inom och mellan kistgravkvarteren finns små grupper av lövträd – bok, ek och björk. I urnlunden växer japanskt körsbär.

Minneslund
1982 anlades en minneslund på nya kyrkogården, i det skyddade innerhörnet väster om bårhuset. Minneslunden är liksom resten av nya kyrkogården gräsbeväxt. Den har givits en tydlig avgränsning genom planteringar av träd och buskar, bl. a. bergtall och tuja. I mitten av platsen finns en fontän i form av en natursten. Stenen ligger i en liten rund damm som omsluts av en kvadratisk plantering med blommor. I planteringens fyra hörn finns fasta vaser för blombuketter. I arrangemanget ingår också en hållare för ljus. Hållaren är utförd som en öppningsbar lykta. Fontänens pump har dolts i en liten låda utformad som en röd stuga med vita knutar.

Allt textmaterial i BeBR är licensierat enligt Creative Commons Zero om inget annat anges. | Tillgänglighetsredogörelse
Postadress: Riksantikvarieämbetet, Informationsavdelningen, Bebyggelseregistret, Box 1114, 621 22 Visby.
Kundservice: bebyggelseregistret@raa.se webbplats: www.raa.se

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster Mörbylånga kn, TORSLUNDA 4:48 TORSLUNDA KYRKA