Stäng fönster Karlskrona kn, BONDE 11 TREFALDIGHETSKYRKAN
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Kyrkomiljön Sedan Skåne och Blekinge blivit del av Sverige insåg Karl XI behovet av en flottbas närmare kontinenten för att befästa rikets östersjövälde. Kungen såg framför sig en stad uppkallad efter honom själv, värdig stormakten och enligt barockens rådande stadsbyggnadsideal. Amiralgenerallöjtnant Hans Wachtmeister fick ansvaret över flottans flytt och stadens grundläggning 1679. Huvudansvarig för den storstilade stadsplanen från 1683, som lades ut över några glest bevuxna klippiga öar och ännu betraktas som Sveriges enda fullt utförda barockplan, var fortifikationschefen och sedermera fältmarskalken och greven Erik Dahlberg. Till sin hjälp hade Dahlberg officeren Carl Magnus Stuart men även arkitekten Nicodemus Tessin d.ä. vars bidrag till den rutnätsformade planen lär ha varit strålgatorna, det vill säga de diagonala sträckningarna. Senare kom också den sistnämndes son Nicodemus Tessin d.y. att påverka utformningen av Karlskrona som ansvarig för ett flertal byggnader, däribland både Trefaldighetskyrkan och Fredrikskyrkan vid Stortorget på stadens högsta punkt. Härifrån utgår den huvudaxel som löper rakt genom staden, i söder mot Amiralitetsplatsen där ett planerat palats för Amiralitetskollegiet aldrig kom till utförande. Kullen där Amiralitetsklockstapeln idag tronar var ursprungligen avsedd för den stenkyrka som Amiralitetsförsamlingen ämnade uppföra. Inte heller dessa planer förverkligades och församlingens träkyrka, tänkt som ett provisorium, står ännu kvar cirka 500 meter österut. I norr sträcker sig huvudaxeln över de låglänta partierna vid Hoglands park som anlades på 1820-talet efter ritningar av Fredrik Magnus Piper och omgestaltades i samband med järnvägens tillkomst på 1860-talet. Utöver Trefaldighetskyrkan i söder och Fredrikskyrkan i öster finns idag inga kvarstående byggnader från barockepoken vid Stortorget, främst till följd av omfattande stadsbränder 1790 och 1887. Rådhuset från 1798 som är ombyggt i flera omgångar är emellertid stilmässigt anpassat efter kyrkorna och utgör fond i väster. I övrigt är byggnadsbeståndet av varierande ålder, bland annat bör nämnas Vattenborgen av F.W. Leijonancker i medeltidsinspirerad stil från 1863, Stadshotellet från 1890 av Gustaf Paulsson och P.A. Löfgren, Wolter Gahns funktionalistiska stadsteater från 1939 samt stadsbiblioteket från 1959 av Jan Wallinder. Centralt på torget, som också används som parkeringsplats och för torghandel, står sedan 1897 skulptören John Börjesons staty över stadens grundare Karl XI. Som en av Europas bäst bevarade örlogsstäder med bebyggelse av mycket hög arkitektonisk, konstnärlig och teknisk kvalitet är Karlskrona både utpekat som riksintresse för kulturmiljövården och upptaget på Unescos världsarvslista. Utöver Stortorget som monumental platsbildning, dess båda barockkyrkor samt byggnader och anläggningar kopplade till militära och civila maritima verksamheter nämns bland annat den bibehållna stadsplanen, offentliga byggnader med koppling till stadens funktion som residensstad samt inslagen av låg trähusbebyggelse som uttryck för riksintresset. Kyrkan ligger inom fornlämning L1979:5469 som omfattar Trossös äldre stadslager. Karlskrona är utpekat som riksintresse för kulturmiljövården, där Trefaldighetskyrkan nämns som ett av uttrycken för riksintresset. Kyrkogård Trefaldighetskyrkans kyrkogård, eller tyska kyrkogården, omger kyrkan i väster och söder. Huvuddelen av området tillhörde ursprungligen stadens förste borgmästare Blasius König, men efter att hemfallit till kronan skänktes tomten till Tyska församlingen 1690. En tomtkarta från 1794 visar att kyrkogården strax efter den förödande branden 1790 gick längre ut mot torget i norr än idag och där även sträckte sig förbi nuvarande stadsbiblioteket. Efter tomtbyten 1803 och 1823 kunde kyrkogården utvidgas något åt väster och fick på så vis en mer regelbunden rektangulär form som enligt avbildningar från mitten av 1800-talet omgärdades av en gråstensmur. Kyrkogårdens användning som begravningsplats har historiskt sett varit ytterst begränsad, vilket liksom för stadens övriga kyrkor har sin främsta förklaring i Trossös bergrika markförhållanden. För den mer bemedlade delen av innevånarna var det redan från stadens anläggande vanligt att begravas i Ronneby eller andra kringliggande landsortskyrkor. För denna grupp tillkom i och med stenkyrkornas uppförande gravkammare under kyrkobyggnaderna, men i Trefaldighetskyrkans fall kom dess antal kraftigt att begränsas efter branden 1790. Menigheten begravdes istället i stor utsträckning på den så kallade Gamla kyrkogården på Aspö. Jordbegravningar tycks inte ha skett förrän fältsjukan 1808 drabbade staden och då endast som ersättning för avstådda redan köpta gravplatser under kyrkan och under villkor att ett visst djup på gravarna kunde uppnås. Totalt rörde det sig om 16 gravar som sedermera kom att permanentas som familjegravar. Diskussioner om en ny begravningsplats för stadens alla församlingar fördes sedan 1790-talet men först 1856 kunde Vämö begravningsplats invigas och stadskyrkogårdarna avvecklas. Kyrkogården omgärdas idag av ett smidesstaket samt mot angränsande fastigheter i söder och väster, däribland församlingshemmet, delvis av enklare trästaket. Från Södra Kungsgatan i öster finns en ingång genom en enkelgrind medan huvudentrén från Stortorget i nordväst utgörs av en pargrind i grindstolpar av granit. Direkt öster om denna finns även en enkelgrind som leder till västra korsarmens trappa. Från grindarna utgår slingrande grusade gångsystem genom den i övrigt gräsbevuxna kyrkogården. Vegetationen utgörs av mindre buskar och några solitära lövträd, däribland ett sorgeträd, samt en ofullständig trädkrans av äldre högväxta lövträd, bland annat kastanj, lind och ask. Ett fåtal gravvårdar står utspridda i gräset utan tydlig kvartersstruktur. Här finns representanter för 1800-talets gravvårdsideal, främst lägre hållna gravstenar i kalksten och granit av relativt enkel karaktär som var vanliga under århundradets förra del, men även ett flertal gjutjärnskors i varierande utföranden samt mer monumentala vårdar i form av brutna kolonner med urnor. Tre gravplatser omgärdas av järnstaket. Särskilt personhistoriskt intresse tilldrar sig amiralitetsbildhuggaren Johan Törnströms gravsten. Törnström är känd för sina många galjonsfigurer men är även ansvarig för Trefaldighetskyrkan altare och predikstol samt kupolens imitationsmåleri. Källor och litteratur Trefaldighetskyrkan – Underhållsplan (2007-11-22), Restaurator AB, Malmö. Andersson, T., m.fl. Stortorget: Ett gestaltningsprogram (2010-04-16), Sweco Architects AB, Stockholm. Andersson, W. & Kindström, L-G. Sveriges kyrkor - konsthistoriskt inventarium, Blekinge Band III, Trefaldighetskyrkan eller Tyska kyrkan, Stockholm: Generalstabens Litografiska Anstalts Förlag, 1951. Fendin, T. Trefaldighetskyrkan Karlskrona stadsförsamling – Arkeologisk förundersökning. Blekinge museum, rapport 2012:25. Josephson, R. Tessin: Nicodemus Tessin d. y.– tiden, mannen, verket. Stockholm: Nordstedt, 1931. Persson, T. Trefaldighetskyrkan Karlskrona stadsförsamling – Antikvarisk kontroll av fasadrenovering etapp II. Blekinge museum, rapport 2009:12 Persson, T. Trefaldighetskyrkan Karlskrona stadsförsamling – Antikvarisk kontroll av fasadrenovering etapp II. Blekinge museum, rapport 2010:8. Ullén, M. (red.). Blekinge – Landskapets kyrkor, Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag, 2002. Länsstyrelsen Blekinge. Besöksmål. Världsarvet Karlskrona: https://www.lansstyrelsen.se/blekinge/besoksmal/varldsarvet-karlskrona.html, hämtad 2021-01-19. Svenska kyrkan Karlskrona, Kyrkor. Trefaldighetskyrkan: https://www.svenskakyrkan.se/karlskrona/trefaldighetskyrkan, hämtad 2021-01-21. Platsbesök 2020-10-08. |
