Stäng fönster Värnamo kn, DANNÄS 4:1 DANNÄS KYRKA
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Allmän karaktär Dannäs kyrkogård består av en äldre och en yngre del. Den äldre delen har en närmast kvadratisk form med karaktäristiskt rundade hörn. Terrängen sluttar svagt åt söder. Kyrkan är belägen i norr med koret åt öster. Kyrkogården består av tre kvarter, ett stort söder om kyrkan, ett utsträckt väster och norr om kyrkan samt ett mindre öster och direkt söder om kyrkan. Dessa benämns här för enkelhetens skull A, B, C. Söder om den äldre delen är en medelst bevarad mursträckning avskild ny del från 1983. Marken är där uppfylld så att en plan yta uppnåtts. Formen är rektangulär och har rundade hörn som på ett förtjänstfullt sätt knyter an till den äldre delen. På båda delarna av kyrkogården finns flera armaturer i form av ”traditionella” svarta gatlyktor av metall. Omgärdning Kyrkogårdens äldre del omges av en kallmur med jordvall på insidan. Den är ca 1-1.5 meter hög och består av otuktad marksten i skiftande storlekar. På muren växer mossor, ormbunkar och sedum. Längs östra sidan står invid muren två långa träbänkar på stenplintar. Muren är sannolikt anlagd under 1800-talets förra hälft, kanske i samband med kyrkans tillbyggnad 1816. Nya delen av kyrkogården omges av en ca 1 meter hög stödmur av otuktad respektive kilad gråsten. Ingångar Kyrkogårdens äldre del har tre ingångar. Huvudingången är belägen mitt på östra sidan. Den har en smidd pargrind från 1800-talet med bandjärnsslingor. Den sitter mellan kanthuggna och toppiga granitstolpar. I nordost och mitt på västra sidan är var sin enkel smidesgrind, troligen från förra sekelskiftet. Dessa sitter mellan sten- respektive trästolpar. I söder finns två muröppningar mot nya kyrkogården. I dennas norra hörn sitter smidda pargrindar utförda i stil med gamla huvudingången, upphängda på järnstolpar. Vegetation Innanför den gamla kyrkogårdens murar växer, utom i söder, en mer än sekelgammal trädkrans bestående av fem almar, två lönnar och två lindar. Denna är kompletterad med en nyplanterad lind och i söder en rad med nyplanterade rönnar. Inom kyrkogårdens södra kvarter har raderna rygghäckar av måbär och en av oxbär. Utanför västra kyrkogårdsmuren växer ännu en gammal lind. Utanför nya kyrkogårdens södra och västra murar växer var sin rad med unga lindar. Innanför dess östra sida är en lövhäck planterad och i sydöstra hörnet några resliga cypresser. Gångsystem Gamla kyrkogården genomlöps av en rak grusgång mellan västra och östra ingången. Till denna ansluter en öppen trapetsoid, grusad plats framför tornporten och en grusgång som löper längs kyrkogårdens alla sidor, utom den norra. En mindre grusgång ansluter till sakristiporten i norr. Kring kyrkan är en grussträng som dränering. Tidigare fanns gångar mellan gravraderna i södra kvarteret. En bred grusgång löper längs gamla södra kyrkogårdsmuren mellan nya kyrkogårdens två ingångar. Till denna ansluter grusgångar som omger och genomlöper en minneslund. Gravvårdstyper Kyrkogården uppvisar gravkonst från 1600-talet fram till idag. De äldsta är av sandsten och smide samt vittnar om tiden innan den industriella gravstenstillverkningen. Det är annars denna som präglar kyrkogården. Framträdande är de stora gravvårdarna på de enskilda gravarna från förra sekelskiftet och mellankrigstiden. De äldre är resliga och har ibland form av en obelisk eller bautasten. Med bestämmelser om maximihöjder på gravvårdar under mellankrigstiden så blev formerna istället bredare. I båda fallen är de tydliga statusmarkörer, uttryck för sin tids individualism. Vanligaste materialet är svart granit. Som regel var dessa vårdar kopplade till en grusbädd med inramande häck eller stenram i samma material som vården. I och med mellankrigstiden började fler och fler få råd att skaffa sig gravvård, vilket gjorde att en enklare och mindre vårdtyp blev vanlig, den låga rektangulära. Mellan- och den tidiga efterkrigstidens vårdar gavs ofta klassiserande drag som tempelgavel eller kolonner. Under efterkrigstidens senare del blev vårdarna enklare i sina former samt mer och mer uniforma. Titlar användes mer sällan. Däremot bestod bruket att ange ortsnamn. Det begränsade utbudet av tillverkare, vilka ofta nyttjade samma kataloger, gav upphov till en viss schablonmässighet. En annan orsak till det enhetliga utförandet var tidens betoning av kollektivet och likheten inför Gud. Genomgående under hela 1900-talet har granit varit närmast allenarådande som material, under mellankrigstiden och följande decennier gärna den svarta graniten. Överlag har man under större delen av 1900-talet haft grusbädd till gravarna, med en inramande låg häck. Av detta återstår idag ingenting. Av allmänna linjen finns knappt något spår, även om enstaka vårdar kan indikera en allmän grav. I allmänna linjen begravdes som regel det stora flertalet kostnadsfritt, den ene efter den andre allt efter frånfälle. Vårdarna är enkla och små, men anspelar på formerna hos de enskilda gravarnas monument. Inte sällan är de dock bara en liten platta, en s.k. liggare. På nya kyrkogården är enhetliga låga vårdarna från 1980-talet och framåt. En viss ny individualism kan skönjas hos ett par av vår samtids vårdar i främst friare formspråk. Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf. Kvarter A Allmän karaktär Med kvarter A avses här det stora södra kvarteret på gamla kyrkogården. Det består av sju nord-sydliga, dubbla gravrader med rygghäck. Tidigare var de avskilda med grusgångar och som regel hade gravarna grusbädd med inramande låg häck. Gravvårdsbeståndet är blandat. Gravvårdstyper Kvarteret uppvisar gravvårdar från de senaste drygt 150 åren. Till antal dominerar vårdarna från efterkrigstiden, särskilt i västra hälften. Genomgående är en stor andel familjegravar, även om de är få under 1900-talets senare decennier. Ett antal påkostade vårdar markerar sig genom sin storlek och ger ett dynamiskt intryck av kyrkogården. De äldsta vårdarna utgör två gjutjärnskors, det ena från 1848 över makarna Ramberg på Stora Gavlö, det andra från 1851 över majoren och riddaren W M Planting Gyllenbåga på Lilla Gavlö. Några resliga granitvårdar från förra sekelskiftet speglar den tidens ideal. Bl.a. märks en obelisk över Thoréns familjegrav och nio svarta granithällar över hemmansägare och kyrkovärdar. En av sistnämnda bär en referens till Missionsförbundets sångbok (Sv. Mfb.) och minner därigenom om missionsrörelsen i socknen. Särskilt markerar sig två bautastenar med en höjd på närmare två meter, den ena från 1900 över en rättares familjegrav och den andra över Gustaf Jakobssons familjegrav, Stora Gavlö. Den mest storskaliga vården är ändå den kraftiga höga gaveln i ljus granit på Josef Petterssons på Dannäs säteri familjegrav från 1903. Denna bär typisk jugenddekor i form av skulpterade rosor. Låga fl yglar på sidorna visar att vården ursprungligen haft grusbädd med stenram. I den direkta närheten fi nns fl era vårdar över senare ättlingar på säteriet. En bautasten från 1912 är rest över lärarinnan Anna Svahn vid Gyllenbågas kors i den statusladdade västligaste raden. De låga rektangulära vårdarna daterar sig från 1930-talet till seklets slut. Bland de första tre decenniernas vårdar är klassiserande formspråk vanligt, med kolonner och frontoner. Särskilt påkostade exempel utgör de familjegravar som tillhör Wilhelm Josefsson på Dannäs säteri från 1957, August respektive Gunnar Jakobsson på Stora Gavlö och köpman Axel Jonsson. Vanligaste materialet under dessa decennier är grå och svart granit. Under 1960- och 70-talet blev vanligt med stramare vårdar, här ofta accentuerade med bokstäver och årtal av koppar. Polerad röd granit blev ett vanligare material. Några av vårdarna har en mer individuell utformning med exempelvis marmorkors och polerade sockelplintar av svart granit. Två enklare vårdar från 1931 och 1952 berättar om en lärarinna respektive en kantor och folkskollärare. Tre små vårdar från 1930-talet på ensamgravar skulle kunna tolkas som allmänna linjegravar. De befi nner sig i den tredje raden från väster, vilken i övrigt består av vårdar från främst 1960- och 70-talen. Eventuellt kan här ha funnits en allmän linje. Kvarter B Allmän karaktär Med kvarter B avses det sammanhängande kvarteret väster och norr om kyrkan. Detta utgörs av en nord-sydlig gravrad vänd mot västra kyrkogårdsmuren och några spridda gravar längst i öster, riktade mot öster. Ytan norr om långhuset är tom på gravar, vilket kan kopplas samman med traditionella folkliga föreställningar om denna sidas negativa karaktär. Gravvårdstyper Raden längst i väster är mycket enhetlig och består av ett tiotal resta vårdar från 1851-1922 i främst svart granit. Storlekarna är något varierande, men alla är de högre än breda, vilket är kännetecknande för tiden. Den äldsta vården är en obelisk rest över kammareherren friherre G B Fägerskiöld med fru på Dannäs säteri. Över ättlingen, överstelöjtnanten RSO friherre C P P Fägerskiöld står en vård från 1894. Bland vårdar med titlar fi nns en vård från 1899 över en lantbrukare och en från 1922 över småskollärare och kommunalordförande A J Glantz med fru. Öster om raden är några spridda låga vårdar från efterkrigstiden. I öster står några spridda vårdar från förra sekelskiftet fram till ca 1960. Äldst är en vård från 1890 över en Britta Stålhammar. Fyra likartade liggare från 1895-1939 är lagda över tre kvinnliga medlemmar av familjen Lemchen på Dannäs säteri och en trotjänarinna. En obelisk från 1900 är rest över en hemmansägare och en mindre vård från 1953 över en köpman. Kvarter C Allmän karaktär Med kvarter C avses ytan i direkt anslutning till kyrkans södra och östra sida. I söder är två öst-västliga rader vända mot söder, längst i väster står ett antal museivårdar samlade. I öster är en kort nordsydlig rad vänd mot öster. Det rör sig bortsett från museivårdarna om låga 1900-talsvårdar. Gravvårdstyper Gravvårdsbeståndet utgörs av låga, till större delen rektangulära, vårdar från 1930-talet till idag med stor spridning. Ett par stycken av de äldre är något mer påkostade familjegravar med klassiserande drag. Intressant är en liten vård från 1936 över en skräddare i svart granit med tidstypisk dekor. Flera av vårdarna bär ortsnamn. Den yngsta vården visar genom sin form på en större individualitet. De 13 museivårdarna har alla stått på andra platser ursprungligen. Fyra stenar är s.k. parstenar av sandsten från 1688-1734 med stiliserade ansikten inhuggna i krönet. En sjunde av kalksten är den äldsta, från 1644 och rest över en stamfader till Carl von Linné, Jöns Ambjörnsson. Krönet har sprickor, vilka senare förvärrats till följd av en cementlagning från 1970. Två sandstenshällar har profi lerat krön, den ena från 1758 över inspektorn Daniel Eneroth, den andra från 1700. Två av vårdarna är smideskors, det ena daterat till 1775. Vidare finns ett järnkors från 1837 och ett gjutjärnskors från 1843 över makarna Bolin. Längst i väster står två tunna granithällar. Nya kyrkogården Allmän karaktär Nya kyrkogården från 1983 delas i två delar av en minneslund. Väster om denna är fyra raka nord-sydliga gravrader vända mot öster. Minneslunden är symmetriskt uppbyggd och utgörs av en grusyta som innesluter en gräsrundel i norr och rätvinkliga ytor med gatsten i södra hörnen där parkbänkar är placerade. Längs dess raka sidor är lövhäckar. En rak grusgång löper åt norr från rundeln. Öster om minneslunden är en ännu outnyttjad gravyta. Gravvårdstyper Vårdarna utgörs av efterkrigstidens vanliga, låga typer med rektangulär form. Storleken är enhetlig, men variation fi nns i material: röd, grå och svart granit. De daterar sig från 1982 till idag. Titlar förekommer inte, men seden att sätta ut ortsnamn är ännu levande. |
