Stäng fönster Motala kn, VÄSTRA STENBY KYRKA 1:1 VÄSTRA STENBY KYRKA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Kyrkogårdens historik Uppgifter om kyrkogårdens historik har i huvudsak hämtats från Östergötlands länsmuseums topografiska arkiv och bibliotek. Uppgifter om äldre lantmäterikartor är hämtade från Lantmäteriets websida. Stens ödekyrkogård Av den gamla kyrkomiljön i Sten finns idag prästgården (rött hus till vänster) samt själva kyrkogården med intakt kyrkogårdsmur och trädkrans (till höger). Mycket lite av kyrkan återstår, här syns främst en ruinhög. På kyrkogården står en enda gravsten kvar, en för det östgötska 1600-talet typisk kölbågesten. Stenen restes 1699 över bonden Olof Arwidson och hans bägge hustrur. Kyrkogården i Sten låg i vad som förefaller ha varit ett bebyggelsecentrum under yngre järnålder och tidig medeltid. För detta talar flera stora gravfält och fynd av bland annat en guld- och en silverskatt alldeles i närheten. Kyrkogården kan alltså ha varit en direkt efterföljare till gravfälten och i bruk sedan slutet av vikingatiden och fram till början av 1800-talet. 1834 fattades beslut att kyrkogården åter skulle tas i bruk för offer för den annalkande koleraepidemin. Denna drabbade dock aldrig Västra Stenby och några koleragravar behövdes aldrig. Kälvesten –Västra Stenby Det kan antas att kyrkogården i Kälvesten sedan medeltiden vuxit fram runt den medeltida kyrkan. Mycket lite uppgifter om hur denna sett ut finns dock idag. Det äldsta minnesmärket på kyrkogården är dock äldre än så. Alldeles innanför huvudgrinden står en runsten, den så kallade Kälvestenen, vilken antas ha gett byn och därmed den första kyrkan sitt namn. Stenen var tidigare inmurad i kyrkan, flyttades till den nya kyrkan 1811 och ställdes slutligen upp på sin nuvarande plats 1939. Stenen är unik på många sätt. Den tillhör den enstaka procentandel runstenar som är resta före år 1000 och brukar dateras till 800-talet. Eftersom den omnämner en vikingafärd i österled är den det äldsta dokumentet som finns bevarat på en sådan färd i hela landet. På stenen förekommer också ordet viking, dock som personnamn. Texten lyder stygwur gärthi kumbl thau aft öyvind sunn sinn så fiall öustr mit ejvisl uiking risti auk krimulfr. Styggur1 gorde detta kummel (eller minnesmärke) efter Öjvind, sin son. Han föll österut med Ejvisle. Viking ristade(runorna) och Grimulf. Inskriften omnämner alltså ett kummel, vikingatidens egen beteckning för en gravkulle, enligt Brate kan det dock vara stenen i sig själv som avses (minnesmärke). Vid Kälvesten finns inget gravfält längre bevarat. Det går därför inte att avgöra om kyrkogården vid Kälvesten på samma sätt som Sten kan anses vara fortsättningen på en äldre begravningsplats så som antagligen är fallet i Sten. Sannolikt är kyrkogården äldre än stenkyrkan i Kälvesten, bland inventarierna som förvaras i tornets vapenhus finns ett skadat lock till en så kallad eskilstunakista, ett gravmonument från den allra tidigaste kristna tiden. Stenen har ornamentbågar i runstensstil men den runslinga som bör ha löpt vid kistlockets kanter är borthuggen i samband med stenens inpassning i kyrkobyggnaden. Tyvärr är det inte känt från vilken av de två medeltidskyrkorna som stenen kommer. Den kan ha forslats med annat återanvänt byggnadsmaterial från kyrkoruinen i Sten lika gärna som den kan ha tagits ur rivningsmaterialet i Kälvesten. Om inga uppgifter finns om kyrkogårdens utveckling under medeltiden så finns istället material i form av bevarade sockenstämmeprotokoll från sent 1500-tal och framåt. 1 Styggur, betyder i detta fall ful eller gräslig, ett något märkligt personnamn. Också namnet Grimulf kan översättas på liknande sätt, den fule eller elake vargen. Materialet har använts i Margareta Johanssons omfattande redogörelse för Västra Stenby kyrka och dess föregångare från 1969 (Johansson 1969). Det framgår i arbetet inte direkt vilka källor som använts, men uppenbarligen ligger omfattande genomgångar av både sockenstämmoprotokoll och annat kyrkligt arkivmaterial, material i landsarkivet liksom ortnamnsarkivet med mera bakom hennes arbete. Ett mycket värdefullt dokument som finns bevarat är den kyrkbok som påbörjades av kyrkoherden Matthias Olai Dingtuniensis2 vid sitt tillträde som kyrkoherde 1579. I det äldsta sockenstämmematerialet från Kälvesten avhandlas ofta frågor om kyrkomuren, som tydligen var av både timmer och kalksten och försedd med en huv. Möjligen var den indelad i olika underhållsområden, där det stod den underhållsansvarige bonden själv fritt att välja material. En sådan indelning är bland annat känd från Skeppsås kyrkogård. Muren var försedd med luckor och portar med spån och trädetaljer, vilka det ålåg klockaren att underhålla, samt att hålla dem ordentligt stängda så att svin och små barn inte skulle kunna ta sig in. Ett flertal av de för 16- och 1700-talen typiska kalkstensvårdarna har funnits på kyrkogården. Vid byggnationen av den nya kyrkan kom de att användas i kyrkbygget. Ett flertal ligger som tröskelstenar vid södra portalen och ytterligare en ligger som tröskel mellan tornet och långhuset. I tornet förvaras små fragment av ytterligare tre. I kyrkans golv finns ett stort antal äldre gravar, 28 st. De flesta från 16- och 1700-tal. De härstammar från både Sten och Kälvesten. Bland dessa finns bland annat vårdar över kyrkoherdarna Matthias Olai (kyrkoherde 1579-1608) och Nicholaus Henrici Vadsteniensis (kyrkoherde 1610-44). Kyrkogårdsunderhållet skedde under 1700-talet på vad som förmodligen var det sedvanliga viset och som idag ter sig något märkligt, nämligen genom ängsbruk. Det vill säga genom kreatursbete och höskörd. Detta vet man genom att tvist utbröt mellan komministern i Kälvesten, Wickman och organisten i samma socken, Elof Johansson 1712. Wickman fick behålla rätten till höskörden men fick lova att låta Johansson släppa in sin kalv på bete, sedan skörden på kyrkogården bärgats. 1781 görs en indelning av ”ättehagarna” mellan bönderna, så att ingen skulle bli lidande. Uppenbarligen blev då gravplatserna fördelade gårdsvis. Redan år 1787 bestämdes att man skulle införa linjebegravning, Begravningarna skulle ske i ”viss ordning och rät linea utan avseende på person”. Det gick tydligen inte helt att genomföra, för samma år fick några bönder böta för att de använt de gamla gravställena. Av Kochs bild (ovan) från ca 1800, framgår att kyrkan mot söder hade en kraftig kyrkogårdsmur, vilken sannolikt är identisk med den som idag ligger mellan gamla och nya kyrkogården. 1816 planterades träd på kyrkogården och 1838 blev det förbjudet att plantera syrener på gravarna, men mindre buskar utan alltför stora rotsystem tilläts. Från 1820 finns en lantmäterikarta där den nuvarande kyrkan är avritad. Kyrkogården har samma vinklade mur som idag. Huvudgrinden i nordväst finns liksom en grind i öster och den av Ihrfors avbildade i söder och en i väster. På kartan finns bebyggelse omedelbart norr om kyrkan som kan vara sedan länge rivna kyrkstallar. 14 1858-59 genomfördes en större upprustning av kyrkogården då nya grusgångar anlades och nya portar införskaffades. Sannolikt är det denna nyordning som syns på Ihrfors teckning, se ovan. 1868 planterades nya träd. På den häradsekonomiska kartan från 1870-talet har denna trädkrans markerats. Kyrkogården har då samma utsträckning som den hade fram till utvidgningen på 1970-talet. Till skillnad från idag då den södra utgången slutar blint ut mot åkern fanns en körväg från denna riktning fram till grinden. 1887 lades kyrkogården återigen om efter ritningar av trädgårdsmästare Lindén. På kyrkogården står 15 gravvårdar från 1800-talet kvar på sina ursprungliga platser. Hela 12 av dessa står i den västra delen av kvarter M. Bland de undanställda vårdarna finns ytterligare 3 som är medtagna i exempellistan. Ytterligare exempel förekommer, då det kan förmodas att ett stort antal av de idag oläsliga vårdarna kommer från denna tid. Äldst av alla gravvårdar på plats är två röda kalkstensmonument dels över ”framlidna enkan” Anna Maria Durberg död 1821 dels över Ulla Helena Spångberg i Lårstad död 1822. Sannolikt förgiftad och mördad3. Övriga vårdar är från de sista årtiondena av 1800-talet med några enstaka undantag. Dateringarna sammanfaller väl med omläggningen av kyrkogården 1858-59 och 1887. Den långa raden av höga smala gravvårdar från 1800-talet i västra delen av kvarter M är resta över hemmansägare och storbönder från 1859-1897 och representerar sannolikt de första gravvårdarna som ställdes upp här. Karaktären av köpegrav och ståndsmarkering i kvarter M är ännu tydlig och 1800-talsvårdarna kompletteras med liknande vårdar från 1900-talets första sekel. I kvarter N har den allmänna linjen bevarats. Den består huvudsakligen av vita träkors resta mellan ca 1925 och 1950. Bland dem finns också enstaka små gravstenar av uttalad linjetyp från samma tid. Gravkorsen vårdas, målas, restaureras och vid behov byts ut löpande i ett samarbete mellan föresamlingen och hembygdsföreningen. På databasen Östgötabild finns 3 äldre bilder över kyrkogården. Bårhuset tillkom 1963. 1967 tillkom nya häckar och gräsmattor. I början av 1970-talet tillkom utvidgningen av den nya kyrkogården, vilken ännu mycket lite tagits i bruk. I västra delen av denna tillkom efter en ritning från 1989 minneslunden. |
