Stäng fönster Ulricehamn kn, VING 10:97 M.FL. SÖDRA VINGS KYRKA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Forts. på byggnadshistorik för kyrka. 1829 noterades vid en inventering att koret saknade altarprydnad. Predikstol och bänkar var ljusblå. Två läktare fanns, varav endast Hökerumsläktarens läge angavs. 1837-38 byggdes västra vapenhuset om och fick en lunett över dörren. En sådan gjordes även över sydportalen för att få mer ljus i nedre delen av kyrkan. Alla de stora fönstren i långhuset vidgades till fem alnars höjd. Väggarna putsades om helt så målningarna doldes. Yttertaket hade spånbeläggning till 1854 då tegel lades. Från gravar i kyrkan flyttades kvarlevor ut till kyrkogården och begravningsvapen lades på kyrkvinden. 1857 skänkte familjen Oxehufvud en altarprydnad. 1877 överlämnades dopfunten till Statens Historiska Museum och omkring denna tid överkalkades takmålningarna . 1895 beslutades i kyrkostämman om reparation av kyrkan. Renoveringen skulle starta i mitten av maj 1897. Bokhandlare S. M. Kjöllerström i Ulricehamn skrev till Kungl. Överintendentsämbetet åtta dagar innan renoveringens början och önskade att någon skulle besöka och bedöma kyrkan dessförinnan. Han påtalade herrgårdsstolarna från 1619, norrläktaren, sandstensbildhuggeriet och antog att gamla målningar fanns under putsen. Han beklagade att "vandalerna" på herrgårdarna Hökerum och Säby "helt obekymrade" hade beslutat att smeta över sandstensornamenten ytterligare. Kjöllerström fick snabbt svar där reparationsförbud meddelades. Först i september dock granskades ritningarna av ämbetets arkitekt Helgo Zettervall. Men eftersom allt utom orgeln redan fullbordats eller påbörjats, så kunde han bara godkänna åtgärderna men sakristians sidofönster behölls i befintligt skick och ämbetet gjorde en ny ritning till orgelfasaden. Kyrkoherden hade intygat att det inte fanns några målningar eller minnesmärken som berördes av reparationen, samt att inga förändringar till form eller stil skulle ske. Herrskapsbänken i koret avlägsnades trots det och flyttades till Borås museum. Sakristian byggdes till åt väster med ett arkiv av granit. Tornet höjdes något, en ny trappuppgång till orgelläktaren anordnades, fönstret vid altaret sänktes, sakristians gavelfönster vidgades och dörröppningen mellan sakristia och kyrka höjdes. På altaret sattes ett kors och såväl bänkar som fönsterinredning byttes. Östfönstret fick en glasmålning med apostlar. Under arbetet tillvaratogs 24 mynt, bland annat två brakteater från 1200-talets mitt. 1898 planerades en varmluftsvärmeledning så man bröt upp sakristians golv och hittade skelett och kistrester i södra delen, vilka grävdes ner på kyrkogården. Det var två alnars mellanrum mellan sakristigolvet och jordlagret. Under kor- och kyrkgolv fanns rester av fler begravda men det skyfflades in i mellanrummet. 1898 installerades en orgel byggd av S. A. Svensson, som då var församlingsbo, med tredelad fasad. 1919 gjorde arkitekt Anders Roland en beskrivning av kyrkan och förslag till renovering. Putsen hade släppt, särskilt runt triumfbågen, så äldre bemålning syntes. Valvribborna i koret hade sicksackmönster i svart färg. Altarets puts var oljemålad liksom murverket nedtill i koret, under fönstren, i vapenhuset och vid predikstolen. Fönsterbänkarna var cementerade och försedda med vattenrännor med behållare. De öppna bänkarna ansågs vara "banala för interiören, störande liksom östfönstret med hårda färger och schablonmässiga figurer, främmande för stämningen i denna kyrka". Hökerumsläktarens färger hade "förvanskats" vid senaste renoveringen. Dopfunt saknades. Thorvaldsens Jesus utgjorde altarprydnaden. Två kaminer stod i koret. Ett jordskalv hade orsakat sprickor i södra väggen. "Kyrkans inredning borde återgivas en form som överensstämde med kyrkans ålderdomliga inre utan att något efterskänktes av bekvämlighet och kyrkans användbarhet för sitt ändamål" slog Roland fast. Sydportalen skulle tvättas ren från kalkfärg. En rad andra åtgärder föreslogs men kom inte till stånd förrän senare. Roland ville ta bort all inre puts och konservera dekoreringen, rengöra även valvribborna och triumfbågen. 1932 var korvalvet på väg att störta in då sprickor orsakats av skorstensmurarnas tryck på korvalvet. 1934 var den segslitna värmefrågan löst då lågtrycksånga installerades. Först tänkte man ha använt gravkoret som värmekammare vilket släkten Drakenberg uppmärksammade, varpå Riksantikvarieämbetet förordade ett utvändigt pannrum. Ett sådant förlades under jord väster om sakristian. 1935 gjordes ett förslag till framtagnings- och konserveringsarbeten av 1400-talsmålningarna i ett av valven. 1937 gjordes ett nytt renoveringsförslag av antikvarie Erik Lundberg. Bänkar, orgelbarriär och koranordningar benämndes som "föga lyckliga". Det nya värmeledningssystemet hade vanprydande utluftningsrör i fönstren. Väggar och valv borde befrias från den "störande" målningen i panelhöjd. Östfönstret bländade och även igenmurning av fönstret över sydportalen vore välgörande. Lundberg ansåg att det vore av största betydelse ur konstnärlig synpunkt att en sluten bänktyp valdes motiverat med att hela linjer och ytor "ger enhetlighet och lugn värdighet som utmärker interiören i övrigt". Men det var inte förrän 1943-44 en omfattande renovering slutligen vidtogs, ledd av arkitekt Axel Forssén. Putsen togs bort på hörnen utvändigt. I korets södra vägg upptäcktes en invändig västlig fönstersmyg av släthuggna sandstensblock, bredd och höjd som östfönstret, och utvändigt en medeltida dörröppning av enkel form med hörnstenarna skadade av eld. Det tredelade 1200-talsfönstret i öster hade kvar smygar av huggna sandstensblock med medeltida målningsrester och 2/3 av fönsterbänken. Man beslutade att rekonstruera fönstret med nya delar och innerglas av patinerat antikglas med kristna emblem. Jugendbänkarna byggdes om kraftigt och glesades. Två korbänkar fanns kvar i norr men de byggdes om eller ersattes med nya. 300 sittplatser återstod. Pärlspåntstaket över orgelläktaren ersattes med en svag valvform av kryssfaner och ny taklist. Västläktarens bröstning gjordes om för bättre samklang med den sirliga herrskapsläktaren. Altaret flyttades för ett element, murades om och den gamla stenskivan liksom predellan byttes. Ett nytt altarkrucifix tillverkades av konstnär Erling Walldeby, Partille, en modifierad kopia av ett gotiskt krucifix som arkitekt Forssén tillhandahöll. Originalfiguren ansågs vara för våldsam i rörelsen. Altarringens grindar togs bort och nummertavlorna på stativ på altarringens östra ändar sattes på svängbara krokar. Flera dörrar kläddes med fyllningar. Glasmålningen från 1890-talet såldes till Kölingareds kyrka. Några äldre föremål som stått på Borås museum togs tillbaka: en brudstol från 1700-talet, en madonnabild, ett fragment av det gamla altarskåpet. Det stora momentet i renoveringen var blottläggandet av de gamla målningarna. "1800-talets vandalism och smakförsämring överlimmade målningarna" menade somliga, medan många i församlingen trodde de skulle bestå av djävulsbilder och var därför inte så angelägna om att ta fram dem först, men gav sedan vika. Under putsen från 1897 fanns flera vita kalkfärgslager och därunder en tunn vit limfärg direkt på murmålningarna. I valven kring fönstren fanns rester av limfärgsmålade draperier i svart rött och gult med rosetter. Kring södra dörren var en troligen samtida limfärgsmålad rustik. Första övermålningen av medeltidsdekoren bedömdes ha skett i slutet av 1700-talet. När långhusets valvmålningar blottats framträdde stora figurer mot en lugn, enkel bakgrund med långa språkband, rosor och andra blommor strödda, olika strömönster i varje travé, helt utan groteska figurer. Valvhjässorna markerades av stora rosor, valvbågarna med bladornament. Andra västgötakyrkomålningar myllrar av liv och figurer. Det här var enastående målningar som knappast hade sin like i Sverige menade en expert på medeltida målningar (Rune Norberg). Man trodde att mästaren själv gjort domsänglarnas ansikten medan gesällerna gjort resten. Utifrån sättet att framställa yttersta domen utan hänsyn till valvets och triumfbågens form antog man att mästaren var van att röra sig över stora ytor, kanske tunnvalv eller platta trätak, som var vanligast i det medeltida Västergötland. Kormålningarnas tre lager var fragmentariska; ett tidigmedeltida, ett från 1400-talet och ett i limfärg med barockmotiv. Det äldsta hade romanskt tecknade figurer. 1400-talsmålningarna var samtida med och lika dem i långhuset. Barockdekoren uppvisade strömönster med stiliserade blomsterrankor uppdelade genom färgband lika på väggar och tak. Väggarna var nedtill röda. Kring korfönstret i öster fanns ett mer sentida draperimåleri. Norra väggen hade ett målat draperi i gråsvart limfärg, utfört kring ett begravningsvapen eller dylikt. Forts. under historik för husnr 9001. |
