Stäng fönster Mora kn, STRANDEN 41:1 MORA KYRKA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Kyrkobyggnaden i Mora har dominerat högslättslandskapet vid Siljans nordvästra strand under omkring 700 år. Den stod länge fritt på det smala näs som skiljde Österdalälven från Saxvken. Kring kyrkan växte så småningom Morastrands köping. Mora socken omfattade inledningsvis ett mycket stort område. Genom koloniseringen av de avlägsna skogsbygderna inom socknen bildades nya kapellförsamlingar, som stärkte moderkyrkans ställning. Detta förklarar kyrkans ansenliga dimensioner och påkostade utförande trots byns blygsamma storlek. Med tiden frigjorde sig de flesta kapellförsamlingarna från moderkyrkan. Redan 1586 bildade Älvdalen egen församling, därefter följde Venjan, Sollerö och slutligen 1868 Våmhus. Länge var byn, som främjades av kommunikationerna över och förbi Siljan, en utpost mot de vida skogsområdena i norr och väster. Vid Mora förenades också Österdalälven, Ore älv, Or-sasjön och Siljan. Ännu på 1880-talet var dock Mora endast en större bondby med traditionella timmerbyggnader och lergator, kring sin monumentala stenkyrka. Stor betydelse för Mora vidare utveckling fick Mora-Vänerns Jernväg som nådde byn 1892, och sedan utbyggdes vidare till Orsa med flera platser. Troligen vid 1200-talets slut eller omkring 1300 uppfördes en första kyrka av gråsten. Den bestod av ett rektangulärt långhus med ingång i södra långsidan. Vid tidpunkten omfattade socknen hela övre Dalarna, med undantag för Orsa. Av första byggnaden återstår större delen av norra långväggen, vilken numera ingår i mellersta delen av långhusets norra murverk. Kyrkan tillbyggdes mot slutet av 1300-talet; på längden mot väster samt på höjden. Den behölls dock sin form, med rektangulärt enskeppigt långhus under ett sadeltak med hög resning, och sin portal på södra sidan. I väster fick gaveln en tidstypisk tegelornamentik. På 1480-talet genomfördes en omfattande ombyggnad som kom att bilda stommen till nuvarande kyrka. I samband med detta revs större del av gamla byggnaden. Den nya kyrkan fick väldiga dimensioner; utvidgningen skedde mot öster, mot söder samt på höjden. Sakristian i norr behölls men kort därefter tillfördes ett vapenhus i söder. Långhuset blev treskeppigt och välvdes medan västra gaveln fick en ny påkostad tegelornamentik. På 1580-talet uppfördes det mäktiga tornet mot långhusets västra gavel, och tegelornamentiken doldes till största del. År 1671 eldhärjades kyrkan; tornspiran och alla tak skadades, men valven höll. Återuppbyggnadsarbeten inleddes genast och redan i oktober samma år var det nya taket uppfört. År 1673 reste timmermannen Anders Olofsson den nya tornspiran, ritad av den framstående arkitekten Jean de la Vallée och bekostad av Karl XI. Under tiden hade man dock uppfört den väldiga klockstapeln som ännu står öster om kyrkan. Kyrkobyggnaden kom därefter att genomgå ytterligare några förändringar. På 1720-talet utvidgades sakristian mot norr, den fick då sina nuvarande dimensioner. Utbyggnaden med det tresidiga koret slutfördes 1754 och benkammaren mot tornets norra sida tillkom 1756. Kyrkan hade då fått sin slutliga form och storlek. Ett antal efterföljande åtgärder kom att inverka på byggnadens karaktär. Spritputsen infördes på 1870-talet och de nygotiska fönstren med masverk på 1890-talet, samtidigt som en ombyggnad genomfördes invändigt. Redan på 1820-talet påbörjades omläggningen av långhusets tak med kopparplåt och på 1930-talet ombyggdes takets överdel, bl.a. ändrades takfallets vinkel. Vid samma tillfälle fick tornet sina urtavlor av glas, med elupplysning bakifrån. För mer historik se kyrkan samt bifogad PDF-fil |
