Stäng fönster Stockholm kn, TENSTA 3:8 SPÅNGA KYRKA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| HISTORIK FRÅN STOCKHOLMS STADSMUSEUMS KYRKOKARAKTÄRISERINGSPROJEKT. Spånga kyrka har en lång och komplex byggnadshistoria som börjar vid 1100-talets mitt. Då byggdes troligen tornet och långhuset. Under 1300-talets förra hälft uppfördes sakristian. Vid 1400-talets mitt byggdes vapenhuset i söder liksom det nuvarande koret. På 1670-talet uppfördes det Bondeska gravkoret, troligen med Nicodemus Tessin d ä som arkitekt. År 1953-55 gjordes en tillbyggnad på kyrkans norra sida och en omfattande renovering av interiören, vilken har påverkat kyrkans karaktär. Arkitekt var Erik Lundberg (1895-1969), en av 1900-talets mest tongivande restaureringsarkitekter. Han har, förutom t ex Kungsholms kyrka i Stockholm, renoverat ett stort antal kyrkor i landet och mer eller mindre satt sin egen prägel på dessa. Ovanligt många runstensfynd har gjorts i kyrkans murar och i dess närhet. Fynden tyder på att en träkyrka byggdes på den nuvarande kyrkans plats vid 1000-talets senare del eller omkring 1100. Det torn, som uppfördes i samband med en stenkyrka vid 1100-talets mitt, har murar som talar för att det använts i försvarssammanhang. Under 1300-talets första hälft sattes långhusets ursprungliga fönsteröppningar i söder och norr igen och nya togs upp i söder. Rummet välvdes och troligen tillkom då kalkmålningarna med ornament som bl a fortfarande smyckar valvribborna. Valvkappornas figurativa måleri är uppskattat till att vara från 1440-talet. Valven är av en typ som främst förekommer i stads- och klosterkyrkor. De som ansvarade för kyrkobyggnaden var väl medvetna om rådande kyrkoideal och hade ovanligt stora resurser för en landsbygdskyrka. Vid 1400-talets mitt revs det ursprungliga koret i öster och ett nytt, större uppfördes i samma läge. Samtidigt byggdes vapenhuset i söder. Båda byggnadsdelarnas valv fick dekorativa kalkmålningar, troligen i samband med byggnationen. 1600-talets gravkor är från en period då ätten Bonde på Hässelby slott var den stora markägaren i trakten. Gravkoret uppfördes för riksskattemästaren friherre Gustaf Bonde, som dog 1667. Västtornets nuvarande tornhuven tillkom 1825. Med 1950-talets renovering ville arkitekten Erik Lundberg återställa så mycket som möjligt av den medeltida "arkitektoniken", som han uttryckte det. De medeltida kalkmålningarna, som övermålats 1905, togs fram på nytt. Altaret flyttades något åt väster för att bilda kyrkorummets samlingspunkt, inredningen av trä (bänkar, orgelfasad, altarring, mm) utformades för att ge ett intimt intryck i kontrast till väggar, golv och altarets strama mur- och stenytor. Färgsättningen gjordes med avsikt att framhäva kalkmålningarna. Inredningen skulle ge en verkan av lugn och samling i kontrast till "nutidslivets fartmentalitet" enligt Lundberg. Därför undveks all figurkonst och ljusföringen bearbetades noggrant. Fönstren i långhusets nordvägg murades igen liksom ingången i väster. Spånga bildade med Järfälla ett pastorat t o m 1939. Spånga socken tillhörde Sollentuna härad till 1949 då större delen av Spånga inkorporerades med Stockholms stad. Församlingen fick sin nuvarande omfattning år 1980 då Kista församling bildades ur Spånga. KÄLLFÖRTECKNING ATA Antikvarisk-topografiska arkivet Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet SSM Stockholms stadsmuseums arkiv Källström, M, Kyrkobyggare i Spånga, S:t Eriks årsbok 2002, Stockholm 2002 Lindblom, A och Lundberg, E, Spånga kyrka, Bromma 1971 Nisbeth, Å, Spånga kyrka, utan ort [1998] Stahre, N-G, m fl, Stockholms gatunamn, Stockholm 1992 Söderström, G, m fl, Stockholm utanför tullarna. Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholm 2003 Tuulse, A, Spånga kyrka, Sveriges kyrkor, band VIII häfte 2, Stockholm 1959 Uppgifterna är sammanställda av Stockholms stadsmuseum 2007. Spånga kyrka ligger i gammal rik bondebygd. Här finns gott om runstenar. Mycket tidiga, medeltida lockhällar till gravar tyder på att här funnits en kristen begravningsplats före kyrkan. Kyrkan är uppförd av gråsten och har rektangulärt långhus med västtorn, vapenhus på den södra sidan och sakristia samt skrudhus på den norra. Öster om koret är ett gravkor tillbyggt, vilket med sin karolinska stil bryter av mot övriga medeltida partier. Ingång sker genom vapenhuset i söder. Långhus och torn härstammar från 1100-talets slut. Från denna tid är även ett märkligt relikskrin, nu i Statens historiska museum. Den romanska kyrkan hade ett smalare kor till vilket sakristian tillfogades under 1300-talets första decennier, vid samma tid slogs långhusets tre kryssvalv. På 1440-talet uppfördes vapenhuset. Vid 1400-talets mitt vidgades och förlängdes koret, samtidigt välvdes tornrummet och öppnades mot kyrkorummet. Gravkoret uppfördes för Gustaf Bonde 1667-73, sannolikt ritat av Nicodemus Tessin d.ä. Gravkorets kupol fick sitt nuvarande utseende efter kyrkans brand 1723. 1825 fick tornet sin tornhuv, och kyrkan fick fler och större fönster. Kyrkan genomgick en hård restaurering 1905. 1953-55 restaurerades den på nytt, och denna gång var intentionen att återställa en mer autentisk medeltida karaktär. Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996 |
