Stäng fönster Varberg kn, KYRKAN 1 VARBERGS KYRKA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| FÖRSAMLING 1995 - VARBERG BEFOLKNINGSTAL - 1805: 1428, 1900: 6019, 1995: 22203 FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida stadsförsamling. LÄGE OCH OMGIVNING - Varbergs stad har en komplicerad historia. Strax norr om det nuvarande stadsområdet utvecklades under 1200-talet en stad, Getakärr eller Gamla Varberg. Av den därtill hörande kyrkan återstår ruiner (GETAKÄRRS KYRKORUIN). Getakärr upphörde som stad 1584 (eller 1578) men fortsatte att existera som by fram till 1666. Under senmedeltiden tillkom några kilometer nordost härom en ny stad, Ny Varberg, med egen kyrka (NY VARBERGS KYRKPLATS). De båda städerna fungerade sida vid sida fram till år 1578, då Gamla Varbergs stadsprevilegier drogs in. Efter flera krigshärjningar under 1500-talet och tidigt 1600-tal beslöts att Ny Varberg skulle flyttas närmare slottet. I början av 1600-talet flyttades staden till "Platsarna" i nära anslutning till Varbergs fästning, där en ny kyrka uppfördes (KYRKPLATSEN PÅ PLATSARNA). Kyrkan var belägen i den nuvarande Societetsparken, där en ruinkulle ännu är synlig. Såväl kyrka som stad förstördes i en brand 1666, varefter stadsbildningen flyttades till platsen för nuvarande Varberg. Den 1685 påbörjade kyrkan låg där den befintliga kyrkan alltjämt ligger. Kyrkan ligger nu centralt i Varberg, vid Stora Torget. Pastorsexpedition och församlingshem återfinns vid kyrkogården, öster om den slutna bebyggelsen i innerstaden. Varberg bildar riksintresse med medeltida slott och fästning där bevarade delar finns från både dansk och svensk tid. Till miljön hör även Platsarna, det tidiga 1600-talets stadsområde, numera med enkel trähusbebyggelse från 1800-talet. Intressant är också innerstadens rutnätsplan från 1660-talet, småskalig trähusbebyggelse från 1700- och 1800-talen samt den monumentala stenhusbebyggelsen från ca 1860-1910. Socknens utbredning sammanfaller i stort sett med stadsområdet. RASERAD KYRKA / RUIN - I: belägen på annan plats (GETAKÄRRS KYRKORUIN). Utgrävdes 1937-38, under ledning av Albert Sandklef. Kyrkan, som av Sandklef daterades till omkring 1300, var murad av sten och bestod av ett enskeppigt långhus med ett torn i väster. Senare på 1300-talet utvidgades kyrkans långhus i öster och fick ett tresidigt avslutat korparti samt sakristia och sidokapell tillfogades i söder. I ett senare skede fick kyrkan också en större tillbyggnad (av Sandklef tolkad som ett helgeandshus) på den norra sidan. Kyrkan var försedd med valv. Gamla Varberg förlorade sina stadsrättigheter under 1500-talets senare hälft, varefter kyrkan så småningom lämnades att förfalla och ny uppfördes på annan plats. II: belägen på annan plats (NY VARBERGS KYRKPLATS). Utgrävdes 1936, under ledning av Albert Sandklef. Kyrkan var uppförd i tegel, sannolikt i början av 1400-talet. Byggnaden var välvd i tre skepp och hade ett tresidigt avslutat kor. Kyrkan har senare minskats till en tvåskeppig anläggning genom att en ny sydmur uppförts, sannolikt till följd av förstörelse i samband med nordiska sjuårskriget på 1560-talet. Raserad i samband med att ny kyrka uppfördes på annan plats. III: belägen på annan plats (KYRKPLATSEN PÅ PLATSARNA). Troligen uppförd i korsvirke med början 1615 eller snart därefter. En timmerman vid namn Hans Engelmand från Helsingör anges som byggmästare. Kyrkan var troligen färdigbyggd och inredd omkring 1620. På en karta från 1645 är kyrkan markerad som en salkyrka med rundat korparti och västtorn. Kyrkan, liksom staden i övrigt, förstördes vid en hälftig eldsvåda 1666, varefter stadsbildningen flyttades till nuvarande Varbergs plats och ny kyrka uppfördes. Någon undersökning av ruinen på Platsarna, som delvis bortschaktades i samband med byggandet av västkustbanan på 1880-talet, har inte skett. Raserad i samband med att ny kyrka uppfördes på annan plats. IV: Den första kyrkan på den nuvarandes plats, kallad CAROLIKYRKAN, uppfördes i tegel 1685-87 efter ritning av byggmästare Christoffer Brack och under ledning av murmästare Hans Schmidt. Ett kopparstick i Jacob Richardsons Hallandia antiqua et hodierna visar kyrkan omkring 1750. Kyrkan avbildas då med polygonalt avslutat korparti och västtorn. Interiörnen var enligt uppgift smyckad med figurativa målningar, tillkomna 1694. Byggnaden förstördes i en stadsbrand 1767, varefter den nuvarande kyrkan uppfördes. DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - V: Den nuvarande kyrkan består av ett rektangulärt långhus med femsidig koravslutning i öster, sakristia i norr och torn i väster. Den murade gråstenskyrkan uppfördes 1769-72 efter ritningar av Friedrich August Rex. Kyrkan hade ursprungligen små vapenhus framför långhusets ingångar i norr och söder, vilka revs 1813. År 1961 tillbyggdes en sakristia framför långhusets norra ingång. EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Kyrkan är utvändigt vitputsad och fasaderna artikuleras med pilastrar. Fönsteröppningarna är rundbågiga. Långhuset täcks av brutet yttertak, valmat över koravslutningen, och tornet har en karnissvängd huv med lanternin. Huvudingångar genom tornets bottenvåning i väster samt mitt på långhusets södra sida. Kyrkorummet har sedan en restaurering 1965-66 en ljus färgsättning i vita och ljusgrå nyanser. Kyrkans murar artikuleras invändigt med lisener, och övergången till det trepassformade trätunnvalvet markeras genom en profilerad gesims. I koret dämpas det infallande ljuset av fyra glasmålningar utförda 1960 av konstnären Johan Thomas Skovgaard. Kyrkan har en dopfunt av ek från 1600-talets förra hälft. Altaruppsatsen tillkom omkring 1816 (utförd av snickaren Johan Berg i Varberg efter ritning av Axel Almfeldt), och den nuvarande predikstolen uppsattes vid en restaurering 1890-91. ÖVRIGA UPPLYSNINGAR - Ursprungligen kors med törnekrona i altaruppställningen, sedan 1932 ersatt med ett krucifix skuret av J Björck. På altaruppsatsens baksida en på duk målad altartavla från 1716. Orgelfasaden ombyggd med sparsammare utsmyckning. Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2001. |
