Stäng fönster Skinnskatteberg kn, PRÄSTGÅRDEN 1:41 M.FL. SKINNSKATTEBERGS HERRGÅRD
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Skinnskattebergs bergslag omtalas för första gången 1366. I ett tidigt skede antas Skinnskatteberg ha legat under Norbergs bergslag. Trakten kännetecknas av alla de naturgeografiska drag som kännetecknar Bergslagen. Till dessa hör en rik förekomst av vattendrag, malmrika berg samt inte minst vidsträckta skogar som var bergs- och järnhanteringens livsnödvändiga bränslekälla. När staten (kronan) började upprätta skattelängder på 1540-talet framstår ”Skinsäcke Bergh” som en etablerad bergslagsbygd med ett 15-tal hyttor. Man får tolka det som att bergsbruket hade pågått länge. Antalet bergsmän uppgick vid denna tid till ett drygt 20-tal. Järnbruket grundläggs Utmed den långsmala Hedströmmen mellan sjöarna Övre och Nedre Vättern fanns på 1730-talet flera stångjärnshammare som ägdes av bergsmän, till ägarna hörde även kyrkan. En kyrkobyggnad har funnits på näset vid Hedströmmen åtminstone sedan 1500-talet, möjligen fanns en kyrka redan i slutet av 1400-talet. Vid sidan av järnhanteringen ska det även ha bedrivits handel i kyrkbyn, vilket är naturligt med tanke på läget på ett näs där färdstråk på land mötte ett vidsträckt sjösystem. Vid mitten av 1700-talet sammanförde hattpolitikern Fredrik Gyllenborg hamrarna till Skinnskattebergs bruk. Gyllenborg anses därför vara grundare till Skinnskattebergs järnbruk som kom att vara i drift fram till sekelskiftet 1900. Gyllenborgs projekt inom bruksnäringen var kostsamma och han hamnade snart i ekonomiskt obestånd varmed Skinnskatteberg togs över 1759 av riksbanken som hade bruket fram till 1771 som säkerhet för de stora skulderna. En herrgård uppförs År 1771 förvärvades Skinnskatteberg av brukspatronen Wilhelm Hising vars släkt redan ägde bruk i trakten. Wilhelm fick verksamheten på fötter och tycks tidigt ha haft planer på en mer organiserad bruksmiljö. I ett synligt läge på näsets krön mellan kyrkan och bruket, och med vidsträckt utsikt över sjön Nedre Vättern, började han anlägga 1775 en herrgårdsanläggning som så småningom skulle komma att bestå av huvudbyggnad, flyglar, park, trädgård och ekonomibyggnader. Läget på ”Skinnskattebergs backe” utnyttjades optimalt, med en medveten placering mellan den andliga och värdsliga världen inramad av sjöar och reglerade vattendrag. I sluttningen nedanför herrgården gestaltades terrängen till en landskapspark som erbjöd utblickar mot vattnet. Det är tydligt att byggnadernas orientering mot vattnet har varit en viktig utgångspunkt. Från huvudbyggnadens förnämsta rum framträder för betraktaren ett storlinjigt landskap tack vare kopplingen till den långsträckta sjön. Av räkenskaperna framgår att ägarna redan i slutet av 1780-talet började anlägga en trädgård och en mjukt utformad engelsk park som utgår från landskapets former. Äldre fotografier visar en park med slingrande gångvägsnät och planteringar. Av parken återstår inte mycket, men äldre lövträd och en grundstruktur med en pelouse-liknande större gräsyta ner mot sjön andas landskapspark. Flera park- och trädgårdsbyggnader omtalas, men de har inte bevarats. Ett stort magasin färdigställdes 1796 enligt ritningar av Anders Sundström, som trots förändringar under högskoleperioden har kvar grunddrag från 1700-talet i sin exteriör. Skinnskattebergs herrgård blir Statens skogsmästarskola Wilhelm Hisinger gick bort 1852. Järnhanteringen gick så småningom tillbaka på orten. År 1880 ersattes den sista stångjärnshammaren i Skinnskatteberg av ett valsverk som drevs till 1909. Två år senare anlades en sågverks- och hyvlerianläggning. Arvingar till familjen Heijkenskjöld bodde kvar i herrgården fram till 1918. Lågkonjunktur efter första världskriget ledde till att sågverket, skogarna och herrgården övergick i Svenska Handelsbankens ägo som i sin tur köptes upp 1934 av Kungliga domänstyrelsen (Domänverket) som byggde ut verksamheten. Skinnskattebergs herrgårds tid som statlig anläggning hade därmed inletts. Möjligen genomförde staten redan på 1930-talet smärre renoveringar av herrgården och 1940-41 installerades centralvärme. Planer fanns att flytta delar av statsförvaltningen till Skinnskattebergs herrgård om landet skulle dras in i kriget. Istället övertog Statens Skogsindustrier, Assi, träindustrin i Skinnskatteberg för att kunna producera bland annat militärbaracker och gengas. Efter kriget utvecklades verksamheten till en framgångsrik träfiberskivsindustri som i slutet av 1960-talet blev en av Europas största. Efterfrågan på prefabricerade byggnadsmaterial var stor i folkhemssveriges bostadsbyggande som alltmer hade övergått till industrialiserade byggmetoder. 1944, när kriget närmade sig sitt slut, beslutade riksdagen att förlägga en högre skogsskola i Skinnskattebergs herrgårdsanläggning. Förutom en grupp byggnader i lämplig storlek fanns här en skogsbygd med långvarig tradition av kolningsverksamhet för bergsbrukets behov. Av betydelse var även närheten till en snabbt växande, modern träindustri. I januari 1945 kom de första studenterna. Skolan fick med sin skogsmästarinriktning en mer tekniskt betonad inriktning än andra skogliga utbildningar vid denna tid. De statliga skogs- och lantbruksutbildningarna kan räkna sina rötter till 1700-talets upplysningsera. Ett skogsinstitut hade grundats på 1820-talet. År 1977 blev skogsmästarskolan en del av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) som hade bildats detta år genom sammanslagning av högskolorna för lantbruk, skog och veterinärmedicin. Omvandlingen av herrgården till en högskola innebar anpassningar av de äldre byggnaderna. Flyglarna byggdes om till personalbostäder och huvudbyggnaden för undervisning med bland annat föreläsningssalar. Magasinet blev elevmäss och studentbostäder. Området kompletterades även med nya byggnader. År 1961 uppfördes i linje med Övre strömflygeln en byggnad inrymmande personalbostäder, laboratorium och värmecentral. Husets lägre bostadsdel har en för 1950-talet typisk fasadutformning med flackt sadeltak och ospröjsade tvåluftsfönster markerade av slätputsade omfattningar. Den tvärställda laboratorie- och värmecentralsdelen har däremot en historicerande framtoning. Gavelröstet mot herrgårdsmiljön är utformat som en regelrätt klassicistisk fronton och takfotslisten har en putsad profilering av klassicistiskt snitt, som även fortsätter på långsidorna. Möjligen anspelar detta parti på tidigare bebyggelse på platsen, men mer troligt på den omgivande gustavianska miljön. Fasadputsen är av hård kalkcement-typ, hållen i putsens naturliga grå färg och med en grov sammansättning. Där putsen har skadats framträder underliggande metallnätning. Den uttrycksfullt rivna putsen låter fasaderna få ett levande uttryck, men i kombination med den grå färgen får den också ett nästan betongliknande utseende. Från samma tid är den större byggnaden närmare kyrkan som uppfördes som elevhem och elevmäss, kallad Tre Kolare. Byggnadens två saxade byggnadskroppar, med en liknande puts som grannhuset, saknar de tydliga historicerande inslagen men har ändå en till miljön väl anpassad och lekfull folkhemsarkitektur. Tre Kolare har sålts och kan därmed inte omfattas av bestämmelserna för det statliga byggnadsminnet. År 1974 förklarades herrgården som byggnadsminnesmärke och 1994 blev den byggnadsminne enligt kulturminneslagen efter att anläggningen hade tagits över av Akademiska hus. Sedan 2010 ägs herrgården återigen av SLU. 1965 års restaurering av huvudbyggnaden Arkitekterna Åke Wirström och Bertil Mattsson, som också projekterade för andra byggnadsprojekt inom skolområdet, upprättade förslag till ombyggnad och restaurering av huvudbyggnaden 1964. Byggnadsarbetena pågick under 1965. De stora förändringarna gällde främst interiören. Flera gamla bostadsrum omvandlades till föreläsningssalar och ytskikt förnyades. Detta berörde främst bottenvåningen, men även här behölls äldre fast inredning såsom putsade innertak med stucklister samt dörrar, foder och sockellister. De mer representativa rummen på övervåningen respekterades i högre grad, till exempel den stora salen med Palmstedts nyklassicistiska praktinredning. Bottenvåningens entréhall med anslutande passage till trapphuset är ett av få utrymmen som fick en mer genomarbetad gestaltning med material och uttryck som andas sparsmakad offentlig lokal från 1960-talet. Starkt bidragande till detta intryck är de släta väggarna och fönsteröppningar utan fönsterfoder samt att golv, fönsterbänkar och sockellister är beklädda med slipad kalksten. Karaktäristiska är de små rundbågiga gluggarna med kalkstensbänkar i väggen mellan trapphus och entréhall. Källa: Beslut om skyddsbestämmelser, Riksantikvarieämbetet, 2022-03-24, dnr RAÄ-2020-1139 |
