Stäng fönster Gotland kn, FÅRÖ BUTLEKS 1:22 FÅRÖ FYRPLATS
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Fårö fyrplats anlades på 1840-talet och fyren har sedan dess varnat för de förrädiska Salvoreven utanför Holmudden. Fyrtornet i sten ritades av löjtnant Johan Thomas Byström (1810-1870) och konstruktör Carl Sandell (1820-1874), bägge anställda vid Lotsverkets Fyringenjörskontor. Lotsverket skrev ett byggnadskontrakt med byggmästaren Jonas Jonasson som var flitigt anlitad av verket, och fick de flesta kontrakten för att uppföra nya fyrar runt om i Sverige på 1840-talet. Fyrplatsen anlades under åren 1846-1847 och fyren tändes första gången den 21 oktober 1847. De som arbetade med byggnationen av fyren kom huvudsakligen från Fårö och det man då kallade Storlandet, dvs Gotland. Samtidigt som fyren uppfördes ett bostadshus för fyrmästaren och fyrvaktaren samt en bodlänga med latrin. Övriga byggnader på fyrplatsen har tillkommit löpande allt eftersom behoven ändrats och ökat. Flertalet byggnader uppfördes under 1800-talets andra hälft och den sista uppfördes så sent som 1948. Förutom att en länga med avträden har rivits, är dagens fyrmiljö komplett. Fyrtornet är uppfört av kalksten med synlig bearbetad kalkstenssockel, markerad stengesims och vitkalkat torn, vilket kröns av den karaktäristiska kopparlanterninen. Även fönsteromfattningar är utförda i kalksten liksom de dekorativa stenkonsoler som bär upp fyraltanen. Hela det vindlande trapphuset upp genom tornet är också utfört av kalksten. Samtliga av dessa egenskaper är karaktäristiska för de monumentala stenfyrar som uppfördes i Sverige kring 1840-talet, men få av landets stenfyrar fick en lika högrest utformning som fyrarna på Fårö och Ölands norra udde. Fårö fyr klassificeras som en spegelfyr vars ljus syntes 3,5 mil. Tornet kröns av en lanternin som ursprungligen inrymde en omgående spegelapparat med 12 paraboliska speglar som alla var försedda med en rovoljelampa. På vardera sida om en kvadratisk järnställning fanns 3 lampor monterade. Apparaten drevs mekaniskt av ett urverk med lod och hade en omloppstid på 8 minuter, vilket gav fyra lika starka sken med cirka 30 sekunders varaktighet och 1,5 minuts mörka mellantider. Samma fyrapparat monterades även i fyren på Hoburg (förr kallad Gotlands södra udde). År 1882 byttes de ursprungliga rovoljelamporna ut mot fotogenlampor med veke. Det fanns då 12 envekiga fotogenlampor för konstant nivå (s.k. nivålampor). Bytet av bränsle innebar ett starkare sken. Fotogenbränslet medförde dock en betydande eldfara, vilket gjorde att det år 1891 uppfördes en särskild fotogenbod på fyrplatsen. I regel placerades bodarna på erforderligt avstånd från den övriga fyrbebyggelsen men på Fårö gjöts byggnaden i betong och fick därmed en mer brandsäker utformning. När den ursprungliga spegelapparaten skulle bytas ut 1891 mot en ny linsapparat av 1a ordningen (1840 mm i diameter) var man tvungen att höja fyren eftersom den stora linsen inte rymdes inom befintligt utrymme. Förändringen innebar att bröstmuren höjdes och lanterninen byggdes om. Linsapparaten tillverkades av den franska firman F Barbier & Cie, belägen i Paris. Linsapparaten hade en dioptrisk planlins med bulls-eye och inslipade ringar, 12 fack á 30°, roterande på 4 koniska stålhjul, urverk med lod samt en femvekig fotogenlampa för konstant nivå. Fyrapparaten vägde flera ton och för att minimera friktionen roterade den tunga linsapparaten i en behållare fylld med kvicksilver. Inuti linsen fick det plats sex personer så det är lätt att föreställa sig hur gigantisk fyrapparaten var. Fyrapparaten utgjordes av ett kugghjulsmaskineri som drevs av ett lod, vilket löpte i en lodtrumma som gick ända ner till botten av fyrtornet. Lodet var mekaniskt och var fjärde timma var fyrpersonalen tvungen att dra upp det för hand. Linsapparaten moderniserades 1907 då det installerades en så kallad luxbrännare, vilket innebar att 10 (11) fotogenlampan ersattes med en glödstrumpa för förgasad fotogen. Luxbrännaren bestod av en självverkande regulator som kombinerades med gasackumulatorer. Principen innebar att med hjälp av tryckluft pumpades fotogenet upp till brännaren där det förgasades och förbrann kring ett glödnät, vilket resulterade i ett mycket starkt ljussken. Ljusstyrkan på Fårö ökade i och med detta från 58.000 till 138.000 Hefnerljus (gammal enhet för att mäta ljusstyrka). Elektriskt ljus kom till fyrplatsen på 1940-talet. År 1957 monterades en cirkulär radiofyr på Fårö. År 1976 automatiserades fyren och den stora linsen av 1:a ordningen byttes ut mot en mindre linsapparat av 4:e ordningen (500 mm diameter) med dioptrisk trumlins 320°. Det är denna fyrapparat som finns kvar än idag. År 1977, avbemannades fyrplatsen. Radiofyrens sändningar stängdes ned år 1992 i samband med att 25 av Sveriges 38 radiofyrar lades ned. Med anledning av radiofyren och fyrplatsens strategiska läge har fyrplatsen även använts för militära ändamål. Ett av utrymmena i bodlängan gjordes under krigsåren om till skyddsrum med bl.a. en ståldörr vilket visar på platsens betydelse under andra världskriget. Vid dimma hade fyrpersonalens i uppgift att varna sjöfarande som riskerade att komma för nära land. Den ursprungliga mistsignaleringen på Fårö var en gongong. Dessa hängde ofta i en träställning. När fartygen signalerade i dimman besvarade fyrpersonalen deras ljudsignaler genom att slå i gongongen. Ljudet hördes i regel inte tillräckligt långt så 1886 fick fyrplatsen en mistsignalkanon (mynningsladdare) av kommendör Engströms konstruktion, vilken placerades på gårdsplan. Samma år byggdes även ett kruthus (Hus K) och eventuell var det även nu som det byggdes ett kanonhus (Hus L). Det nya signalsystemet fungerade på samma sätt som det föregående - fartygen signalerade och fyrtjänstemännen svarade med kanonskott. Den första mistsignalkanonen kompletterades år 1907 med ytterligare en Engströmskanon som flyttats från fyrplatsen på Ölands södra udde. En av kanonerna utbyttes 1927 mot en mistsignalkanon som kom från 11 (11) Utklippans fyrplats. Än idag står fortfarande en av Engströmkanonerna kvar på gårdsplan och minner om den tid när kanonskotten ljöd över farvattnen för att vägleda fartygen i dimma och dålig sikt. Kanonerna användes fram till 1934 då fyrplatsen istället fick sin första knallsignalapparat. Avfyrningen skedde från Knallsignaleringshuset (F.d. Kanonhuset, Hus L). Patronerna hängdes upp på en tjock järnplåt som monterades i en järnstång vilken man drog fram och tillbaks när det skulle laddas om för nya knallskott. I byggnaden fanns luckor ut mot havet genom vilka laddningarna sköts ut. Området direkt utanför byggnaden har varit inhägnat. Knallsignaleringen pågick fram till 1948-49 då det byggdes ett speciellt mistsignaleringshus (Hus N) in till fyren som inrymde en tyfonanläggning. Att slippa knallsignaleringen, som kunde pågå i veckor när dimman låg tung över farvattnen, blev ofta en stor lättnad för såväl fyrfolket som för närboende. Även tyfonen gav dock ifrån sig ett högt ljud och gick under namnet ”skrikan”. Tyfonen signalerade 3 signaler var 120 e sekund. Den drevs av tryckluft via en råoljemotor med kompressor som stod i mistmaskinhuset. Själva tratten satt placerad uppe i fyrtornet och det gick ett luftrör mellan huset och tyfonen. I samband med elektrifieringen byttes tyfonen ut mot en ny som användes fram till avbemanningen år 1977. |
