Stäng fönster Stockholm kn, ÅRSTA 1:2 ÅRSTA GÅRD
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Årsta gård var genom flera århundraden socknens största egendom och omnämns i skriftliga källor redan på 1300-talet. På medeltiden lär den ha omfattat både norra Brännkyrka och hela Södermalm. Egendomen reducerades efterhand men omfattade fortfarande vid 1900-talets början en stor del av socknens norra del. En genomgripande ombyggnad skedde 1795, men gården vilar på betydligt äldre grund. Anläggningen och dess trädgård skyddades som kulturhistoriskt värdefull miljö redan i stadsdelens första plan. Huvudbyggnaden samt ett magasin är de enda byggnaderna på gården som är bevarade. Gården har blivit bekant för många genom Märta Helena Reenstierna, mer känd som Årstafrun, som genom sin dagböcker mellan åren 1793 och 1839 skildrade sitt liv på gården. Den sista private ägaren till Årsta gård var legationsrådet Fredrik Rappe som medverkade i bildandet av ett fastighetsföretag i syfte att sälja mark i Brännkyrka. Det var detta företag AB Södra Förstaden som sålde Årsta gård till Stockholms stad 1905. Jordbruket arrenderades ut och bedrevs till början av 1950-talet. Från 1930-talet och fram till idag har gården fungerat som vårdhem i olika former med följd att interiören i huvudbyggnadens anpassats efter dessa verksamheter. Från 1930-talet drevs verksamhet av Årsta Försörjningshem och vid slutet av 1950-talet fungerade gården som behandlingshem för psykiskt sjuka. Huvudbyggnaden omdanades då interiört och samtidigt byggdes magasinet om till hobbylokaler. I slutet av 1960-talet uppfördes elev- och personalbostäder på marken framför Årsta gård. 1997 tog Stiftelsen Årsta Gård över byggnaderna för att driva särskoleverksamhet. Texten baseras på en artikel ur Stockholm utanför tullarna- Nittisju stadsdelar i ytterstaden, Söderström, Göran (red.), Stockholm 2004. Kompletterande uppgifter ur: Ahlborn, Kenneth och Arnell, Håkan, Årsta & Johanneshov, En bildsamling,1942-1975, Stockholm 2004, Rydberg, Olle, Från Årsta till Farsta, Stockholm 1979 och Stockholms stadsbyggnadsnämnds arkiv. |
