Stäng fönster Stockholm kn, SKANSEN 23 KULTURHUSET OCH STADSTEATERN/FD. PROVISORISKA RIKSDAGSHUSET
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Bakgrunden till uppförandet av Kulturhuset och Stadsteaterhuset var den idétävling om kvarteren söder om Sergels Torg som utlystes av Stockholms stad och Riksbanken 1965. Peter Celsings förslag med Kulturhus, Stadsteater och Riksbank vann. Genom att i centrala Stockholm uppföra specialritade byggnader för ett kulturcentrum ville man mildra citys i övrigt starkt kommersiella karaktär. Idén bottnar i 1960-talets diskussioner om ett vidgat kulturbegrepp. Här skulle en ny sorts institutionsbyggnad skapas, där många olika slag av "finkulturella" och folkliga uttryckssätt samlades på en och samma plats, samtidigt som det också fanns plats för samhällsdebatt och diskussioner, liksom ren avkoppling I stadsplanen från 1968 beskrivs att man direkt söder om Sergels torg skulle uppföra en sammanhängande byggnad för "allmänna kulturella ändamål". Söder om detta kulturhus var bebyggelsen avsedd för teaterändamål och ett stort hotell. Hela projektet lanserades av staden på ett taktiskt skickligt sätt. För att säkerställa att byggnaderna uppfördes föreslogs att husen i ett inledande skede skulle disponeras av Sveriges Riksdag. Bakgrunden till detta var omläggningen från tvåkammarriksdag till enkammarriksdag, vilket medförde att det gamla riksdagshuset på Helgeandsholmen måste utrymmas och byggas om. Under 1968 arbetades det intensivt med att evakuera och riva den befintliga bebyggelsen söder om Sergels torg. I januari 1969 kunde man påbörja arbetet med grundläggning. Stadsteatern/provisoriska riksdagshuset och Kulturhusets västra halva uppfördes under åren 1969-71. Kulturhusets östra halva stod färdigt 1974. Kulturhusets västra del, och större delen av nuvarande Stadsteaterbyggnaden, kom att från 1971 och drygt tio år framåt fungera som ett provisoriskt riksdagshus. Kulturhusets övre våningar i den västra halvan disponerades som kontor för Riksdagens utskott. I en särskild utbyggnad mot söder inrymdes en restaurang, som Peter Celsing gav en starkt avvikande utformning från resten av huset. Vid Sergels Torgs nedre plan inrymdes en filial till Stadsbiblioteket, tänkt som en direkt fortsättning på det yttre torget och bara skiljt från detta med en klimatavgränsande glasskärm. I denna lokal fanns många olika verksamheter; en nyhetszon med tidningar, radio och TV, en studieavdelning, en läsesalong, ett sagorum, en cafeteria med estrad för teaterförställningar och mycket mer. De underjordiska lokalerna under Beridarebanan och Beridarebansgatan inrymde bland annat flera stora teaterlokaler, med entré från Kulturhusets östra del vid Sergelarkaden. I Kulturhusets östra halva placerades byggnadens centrala, spektakulärt utformade, trapphus samt flera stora person- och transporthissar. De övre våningsplanen i den östra halvan disponerades som utställningslokaler av olika slag. Här fanns även möteslokaler för staden och allmänheten samt en hörsal och olika administrationslokaler. Från den östra halvan kunde man redan från början ta sig ut på Kulturhusets takterrass, som blev uppdelad i flera mindre gårdsrum för t.ex. utställningar, teaterföreställningar, serveringar osv. I Stadsteaterhuset/Provisoriska Riksdagshuset uppfördes kontor för riksdagsledamöterna och en stor plenisal. Byggnaden inrymde redan från början butiker mot Beridarebanan och Drottninggatan. Nuvarande hotell Plaza i kv. Skansen 18 disponerades som hotell för riksdagsmännen och -kvinnorna. Bebyggelsen söder om Segels Torg; Kulturhuset, Stadsteatern och Riksbanken, utformades av Peter Celsing som en integrerad helhet, där de tre byggnaderna hade varsin särpräglad arkitektonisk karaktär. Redan i arkitektens tidigaste skisser stod helhetskonceptet klart när det gäller stadsplan, byggnadsvolymer och arkitektur. Kulturhuset och Stadsteatern var avsedda att präglas av flexibilitet och allmängiltighet, med stora möjligheter till förändringar av utnyttjandet. Grundtankarna var enligt Celsing samband, kommunikation, försörjning. Ur denna synvinkel kan Kulturhusets stora och öppna våningsplan bakom glasfasaden ses som en fortsättning på Sergels Torgs nedre och övre plan. Byggnadens bakre slutna vägg kan ur denna synvinkel ses om en mur som sluter Sergels Torg mot söder. Till denna bakre del i byggnaden koncentrerades alla vertikala kommunikationer och tekniska installationer. När det gäller Stadsteaterhuset/Provisoriska Riksdagshuset uppfördes den med en statisk, stabiliserande, yttre zon med hissar, trappor, toaletter, VVS-installationer mm. som omslöt en inre stor och öppen volym för den stora teaterlokalen/plenisalen. Utanför den statiska zonen uppfördes en krans av kontorsrum i 8 våningar. Byggnadernas olika särpräglade fasadmaterial, Kulturhusets glas och Stadsteaterns blanka plåt, var avsedda att immaterialisera och avdramatisera fasaderna - göra dessa mindre påträngande i stadsrummet. I tidskriften Arkitektur nr 6 1971 framhålls bebyggelsen längs Sergels Torgs södra sida som flaggskeppet i den kommunala stadsförnyelsen. Man beskriver att resultatet "som till sist åstadkommits med så stor skicklighet och med så uppenbara arkitektoniska kvaliteter att ingen svensk byggnad sedan Stockholms stadshus tillkomst fått ett så entusiastiskt mottagande av press och allmänhet". Även husens flexibilitet och generositet hyllades. I DN skriver man; "Nu kan man gå på krogen och på riksdagsplenum, och lyssna på Beethoven och läsa Pelle Svanslös. Och sen kan man ta tunnelbanan hem igen. Här i Sverige har vi det fint ordnat." Enstaka kritiska röster förekom, som framförallt riktade in sig på Stadsteaterns/Riksdagshusets bunkerliknande och slutna volym med så mycket intern kommunikation att riksdagsledamöterna egentligen inte behövde lämna anläggningen för att leva sitt liv. I tidens anda kritiserades även det som man betraktade som det lyxiga och sobra utförandet, vilket bidrog till att skilja Riksdagsmännen från den bullriga verkligheten utanför. Kulturhuset och Stadsteaterns byggnad är på det stora hela än idag välbevarade utvändigt. I Kulturhusets två nedre våningsplan mot Sergels Torg och Sergelgången har de glasade fasaderna på flera ställen flyttats ut. De flesta av husets entréer har förändrats till sin utformning och i flera fall till sitt läge. Oftast har dessa förändringar skett med hänsyn till byggnadens ursprungliga utformning; de nya glaspartierna har generellt sett samma indelning som förut och är utförda i originalmaterialet koppar. I Stadsteaterhusets bottenvåning har butikernas skyltfönster i stor utsträckning ändrats. Byggnadernas inre är mer förändrade. När funktionen som Riksdagshus försvann i början av 1980-talet skedde stora ändringar av interiörernas ytskikt och planlösningar. I Stadsteaterhuset byggdes bland annat plenisalen om till teater. I Kulturhuset berördes de flesta våningsplan. Bland annat flyttades stadsbibliotekets uppåt i huset och den gamla lokalen byggdes om till foajé för Stadsteatern. Flera nya restauranger tillkom. Senare har en rad butiker tillkommit i tidigare allmänna lokaler vid Sergelgången. I slutet av 1990-talet skedde en genomgripande förändring av Kulturhuset, föranstaltad av de problem med de vertikala kommunikationerna som personal och besökare upplevt. Foajén nere vid Sergels torg byggdes om ännu en gång. En serie stora rulltrappor uppfördes för att föra besökare uppåt i byggnaden, liksom ett helt nytt hisspaket i husets västra del. Källor: Arkitektur 6 1971 Stockholms Stadsbyggnadsnämnds Arkiv |
