Stäng fönster Stockholm kn, SKANSEN 20 RIKSBANKEN
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Bakgrunden till uppförandet av Riksbanken var den idétävling om kvarteren söder om Sergels Torg som utlystes av Stockholms stad och Riksbanken 1965. Peter Celsings förslag med Riksbank, Kulturhus och Stadsteater vann. Bebyggelsen utformades som en integrerad helhet, där de tre byggnaderna gavs varsin särpräglad karaktär. Redan i arkitektens tidigaste skisser stod helhetskonceptet klart. Medan Kulturhuset präglades av flexibilitet och allmängiltighet skulle Riksbanken till hela sin konception uttrycka soliditet, styrka, oföränderlighet. Celsing strävade även efter att skapa en kontrast mellan Sergels Torgs/Kulturhusets starkt modernistiska och organiska planform och den mer traditionella kvartersstrukturen kring Brunkebergstorg. Riksbanken utformades som friliggande och imposant fondbyggnad vid platsbildningens norra sida. Parallellerna var tydliga till det sätt som Tessins Riksbankshus från 1600-talet dominerar Järntorget i Gamla Stan. Den smala gränden mellan Riksbanken och Kulturhuset var mycket viktig ur stadsbildssynpunkt för Celsing - även här hämtades inspirationen från Gamla Stan, närmare bestämt från den trånga Mårten Trotzigs gränd. Celsing och dennes medarbetare började att på allvar arbeta med projektet 1968. Arbetsgruppen gjorde flera studieresor till centralbanker i Danmark, Holland och Tyskland, och arkitekten studerade själv flera affärsbanker i USA. Vid arbetet var man tvungen att ta hänsyn till olika stadsbyggnadskrav, vilket ledde till långa diskussioner med Stockholms Stad. Att Klaratunneln drogs under huset tog bort stora delar av källarvåningarna. Bilgatorna Beridarebansgatan och Malmskillnadsgatan tvingade fram sneda utskärningar i byggnadens hörn. Det fanns krav på att byggnadens höjd skulle anpassas till Stockholms Slotts balustradhöjd, dvs. +43 meter. Att Riksbankens personalutrymmen placerades i en glasad "kupolvåning" på taket löste detta problem; den egentliga byggnadens höjd kunde minskas och man kunde i eller bakom kupolen även placera hissmaskinrum och andra tekniska installationer. För att lösa problem med solvärme och vattenavrinning veckades kupolen, och utfördes både i glas och i koppar. Den yttre och inre gestaltningen ägnades ett intensivt arbete. Kraven var stora på den yttersta kvalitet i både helhet och detaljer. Celsing avsåg att Riksbanken inte skulle bli en opersonlig kontorsbyggnad, utan att huset istället snarare skulle kunna jämföras med Florentinska renässanspalats. I tävlingsförslaget var fasaderna utformade i gjutjärn, vilket stegvis ändrades till den färdiga byggnadens natursten. Ett skäl till denna ändring var att Riksbankens ledning ville ha ett så gediget och beständigt fasadmaterial som möjligt. Man valde att ta sin sten från ett av de få brotten med svart granit som fanns i världen, Gylsbodabrottet i norra Skåne. Den slutliga stenfasaden, med sina rustika klovytor, utarbetades av arkitekten i samarbete med tekniker och stenarbetare från Gylsboda. Som en medveten kontrast formades gårdsfasaderna i stål och glas, som ett "vattenfall" ned från takkupolens linjer. Hela huset byggdes upp kring det inre valvet, som under ritprocessen kallades för "kaban". Som en kontrast till byggnadens massiva och mörka yttre gestalt blev interiörerna ljusa och lätta. All inredning ritades av Celsings kontor. Golven lades ofta med romerskt gula mattor mellan stenfriser i samma mörka granit som fasaderna. Björk användes i väggar och i inredning, precis som i det intilliggande provisoriska riksdagshuset. Det var ett sätt att påvisa byggnadernas släktskap, att Riksbanken var Riksdagens bank. Flera kända konstnärer samarbetade med Celsing i arbetet. Till exempel utsmyckades många väggar med stucco lustro-måningar av konstnären professor Olle Nyman. Andra väggar behängdes med gobelänger, den i banksalen utfördes av Lennart Rodhe. Matsalsvåningen och kupolvåningen med sina personalutrymmen ägnades kanske mest arbete. Caféet, motionsrummet och badet skissades tillsammans med skulptören Sivert Lindholm och målaren Ulrik Samuelson, vilka även utformade kakelbeklädnaden i de översta våningsplanen. Hela byggnadens växtlighet, både på den blomstrande gården och i de olika lokalerna, utformades för att bilda en sammanhållen helhet. Peter Celsing övertalade en av världens mest kända trädgårdsarkitekter, dansken Carl Theodor Sörensen, att ta på sig ansvaret för Riksbankens växtlighet. Under 1968 arbetades det intensivt med att evakuera och riva den befintliga bebyggelsen söder om Sergels torg. Grundläggningsarbetena för Riksbanken inleddes 1970, och själva byggandet inleddes 1972. Efter en tids sjukdom avled Peter Celsing i mars 1974. Nu fick arkitekten Jan Henriksson huvudansvaret. Celsings skisser förverkligades, och där det behövdes kompletterades de i hans anda. Byggnaden invigdes 1976. Riksbanken emottogs i översvallande ordalag av sin samtid. Till exempel skriver Bengt O H Johansson i tidskriften Arkitektur att byggnaden är "långt mer fulländad än Östbergs stadshus". Enligt Johansson är Riksbanken dessutom fullständigt nödvändig för att rädda stadsbilden invid Brunkebergstorg. Placeringen i stadsrummet, och byggnadens volymer, ger självklara associationer till Michelangelos Capitolium i Rom. Skribenten kommenterar husets inre med att Celsing hela tiden, på ett obesvärat sätt, lånat ur historien, från 1700-talets Svenska herrgårdar, från nyantika interiörer och så vidare. Kupolvåningen betecknas som husets självklara höjdpunkt, och även som höjdpunkten i hela den svenska efterkrigstidens rumsgestaltning. "Själv vet jag inget vackrare rum än detta" säger Johansson. Skönheten blir dock nästan allt för påfallande. Skribenten upplever kontrasten mellan Riksbankens inre och t.ex. lagerarbetarnas och trafikvakternas miljöer i city som påfallande, nästan obehaglig. "Får skillnader i arbetsmiljöer vara så stora" frågar Johansson retoriskt. Eva Eriksson var mer kritisk i sin anmälan i Arkitektur. För henne hade Riksbanken ett stort problem; dess slutenhet. När det nu äntligen byggts ett riktigt vackert hus i Sverige, så var det stängt, plomberat. Ytterst få människor skulle någonsin få tillfälle att se annat än de mörka stenfasaderna, som Eriksson upplevde som skrämmande, nästan otäcka, i sin demonstration av makt. Det inre, som Eriksson ansåg andades ljus och vänlig kvalitet i varje detalj, blev till en exklusivitet för några få utvalda. Källor: Arkitektur 9 1976 Arkitektur 9 1989 Stockholms Stadsbyggnadsnämnds Arkiv |
