Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster Värmdö kn, PRÄSTGÅRDEN 2:1 VÄRMDÖ TINGSHUS

 Anlaggning - Historik

Historik
TINGS- OCH RÅDHUSINVENTERINGEN, ANLÄGGNINGSHISTORIK OCH BESKRIVNING - I slutet av 1700-talet ansåg sig Värmdö skeppslag behöva ett rymligare tingshus för att kunna härbärgera både domare och kronobetjäning. Sockenstämman tog beslut om nybyggnad och det nya tingshuset, uppfört omkring 1774, kom att inrymma sal och två kammare. Det gamla huset bibehölls som lokal för kronobetjänten och nämnden. Redan år 1805 var det nya tingshuset obrukbart och under perioden 1810-1815 hölls tingen på Vaxholm. År 1818 beslutades att tingshuset skulle repareras och byggas till och Överintendentämbetet hade då synpunkter på vad huset skulle rymma. Enligt ritningar från ÖIÄ skulle det på bottenvåningen finnas sal och två kammare på var sida, samt på övervåningen matsal, kammare och arrestlokal. Troligen efterföljdes dessa idéer eftersom Nya Lagberedningens utredning visar att tingshuset omkring 1875 innehöll ”i nedra våningen, förstuga, sal och tre rum med kök, samt i den öfra tre rum.”. Övervåningen uthyrdes vid denna tid som bostad åt traktens folkskolelärare.

I samband med att tingshuset övertogs av kommunen genomgick det en grundlig reparation. På övervåningen inreddes två lägenheter för distriktssköterska och vaktmästare och på byggnadens norra sida tillkom en frontespis. År 1974 köpte Värmdö församling huset och restaurerade det år 1980-81. Restaureringen genomfördes under ledning av byggnadsingenjör Lennart Ingmo som också hade restaurerat kyrkan. Arkitektfirman Bengt Viberg mätte upp huset eftersom det saknades ritningar. Den dåvarande kyrkvärden Erik Timén fotodokumenterade hela arbetet.

KÄLLA: Tings- och rådhusinventeringen 1999-04-28, samt Stjernberg, Britta ”Kyrkans mark och boställen på norra Värmdö” i Värmdö skeppslags fornminnesförenings årsskrift 1994, s39 och s 43., Alberg, Nils ”Från tingshus till sockenstuga” i Värmdö skeppslags fornminnesförenings årsskrift 1984, s 29-ff.