Stäng fönster Malmö kn, HUSIE 172:280 HUSIE KYRKA
Anläggning - Värdering
| Husie kyrka, HUSIE KYRKA | |
| 5/7/18 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering Husie by ligger inkilad mellan Malmös östra utbyggnadsområden och Husie mosse, på en höjd väl synlig i landskapet. Trots att mark i byns och kyrkans absoluta närhet upplåtits för militära ändamål, idrottsplaner, skolgård och industri (Husie boställe) har den i grunden medeltida bymiljön lyckats bevara sin lummiga och småskaliga karaktär. Kyrkogården är välbevarad och utgörs av ett antal väl avläsbara delar, fint infogade i den kuperade terrängen. Områdena som lades ut fram till början av 1900-talet präglas av 1800-talets stilideal, med grusade, symmetriska kvarter och buxbomskantade grav- platser. Samtliga gångar är grusade, vilket förstärker den enhetliga karaktären. Yngreoch äldre vårdar står blandat; många stenar står kvar på ursprunglig plats, andra t.ex. många gravminnen från tidigt 1800-tal har samlats i ett lapidarium söder om kyrkan. Minnes-, ask- och urnlundarna har varsamt placerats in i den äldre miljön och vissa av de gamla familjegravarna har förtätats. Ingreppen har gett kyrkogården ny aktivitet, och illustrerar tydligt det snabba genomslag kremering och alternativa gravskick fick från 1900-talets andra hälft. Nils Blancks tillägg på 1930-talet har en tydlig klassicistisk karaktär med en allé som ger struktur åt kyrkogården, och ett elegant kapell med stram resning och formelement i tydlig dialog med kyrkan. Husie kyrka uppfördes av den välkände arkitekten Carl Georg Brunius. I sina kyrkor lät han kombinera klassiska rumsprinciper med ett medeltida formspråk. De klassiska principerna - axialsymmetrin, den korsformade planen och den regelbundna fönstersättningen - är tydliga vid en första yttre anblick av kyrkan, däremot är de medeltida dragen delvis nedtonade. Hela kyrkan, även de ursprungligen oputsade tegelytorna i listverk och omfattningar, har varit putsad sedan 1939 och byggnaden har därmed mist något av den visuella lyskraft och hantverksmässighet en Bruniuskyrka normalt har. Andra större förändringar gäller bytet av taktäckning och ytterdörrar. Östdörren, som Brunius oftast lät gå till en sakristia, har satts igen sedan prästutrymmet flyttats till en volym påbyggd till södra korsarmen. Sakristians fasader från 1974/ 2005 tar lojalt upp Brunius formidéer, men signalerar inget av sin tid. De vackra gjutjärnsbågarna från 1870 är intakta, men försågs 1973-74 tyvärr med väl klumpiga extrabågar invändigt. I kyrkan ingår medeltida murverk i tornet. Det stod ursprungligen i norr, och avvek därigenom från det från det gängse mönstret med tornet i öster. En liknande avvikelse märks lokalt även i Oxie kyrka, som har sitt torn kvar på sydsidan. De båda tornen är två av sju bevarade i Skåne, som man vet tillkommit genom påbyggnad av ett vapenhus. Brunius beslut att skona tornet, och lägga sitt nya kyrkorum traditionellt i öster, ledde till att alla öppningar i tornet fick omarbetas. Genom murverksundersökningen 1974 har man bekräftat hur tornet ständigt reparerats; däremot har man inte hittat spår efter medeltida valv eller kalkmålningar, som kunnat förstärka murverkets värde. Kyrkorummets interiör har kvar Bruniuskyrkans överskådlighet, renhet och logik, indelat av hans ofta favoriserade kryssvalv. Inredningen har, liksom i alla hans kyrkor möjligen undantaget Tullstorp, till huvuddelen ersatts av yngre föremål. De största förändringarna kan relateras till ombyggnaden av koret; predikstolen har flyttats och byggts om, altarskranket rivits och altaret bytts ut, frilagts och flyttats inåt i koret; åtgärder som begränsat sikten för åskådarna i korsarmarna. I Brunius T-korsplan, en lösning han själv uppfann, var koret helt avskärmat och altaret stod i tvärskeppet. Golvet höjdes redan 1895, vilket omöjliggör ett skrank bakom altaret om inte ljuset från fönstren ska skymmas, och Brunius altarkors har bytts mot en figurativ, vacker glasmålning av Erik Olsson. Utformningen av koret, och utrymmet framför med lösa stolar kring dopplatsen, är framförallt ett resultat av renoveringen 1973-74, baserad på Eiler Graebes tio år äldre handlingar. Ombyggnaden är tidstypisk med ökat betonande av sakramenten och församlingens delaktighet. Dopfunten, dopfatet och dopljusstaken gjordes av Stig Ryberg till ombyggnaden och bildar en fin helhet. Även färgsättningen bär till stor del 70-talets prägel med väl inpassade ekådrade inventarier, men också olyckligt vävade väggar. Brunius bänkdörrar har på ett positivt sett byggts in i de då insatta bänkarna, men bryter med sin färgsättning mot de i övrigt lackerade partierna. Spåren efter restaureringen 1895 är i stort sett utraderade, medan ombyggnaden 1937 framför allt märks genom tegelgolven i gångar och vapenhus. I kyrkan är uppsatt några sniderier, som tillhört 1600-talets predikstol, dopfuntsbaldakin och altaruppsats. Det finns få spår kvar, som berättar något om kyrkorummets utseende strax efter reformationen, och trädelarna får därigenom betydelse. Vidare finns en välbevarad kalk och paten från 1600-talet, och en storklocka från 1519, föremål som alla kommit till kyrkan som donationer efter branden 1624. Från 1883 är orgelläktaren och -fasaden, som tillsammans utgör ett elegant blickfång på väg ut. Värdena i Husie kyrka kan på vissa sätt ställas i relation till de i Stora Harrie kyrka. Deras byggnadsutveckling är snarlik, med ett medeltida torn som skonats och fått ett nytt korsformat kyrkorum av Brunius. I Stora Harrie har tornet ett medeltida kalkmålat valv, och exteriören har kvar variationen av oputsat tegel och vita partier. Invändigt har båda kyrkorummen utsatts för relativt hård omdaning bl.a. med snarlika ombyggnader av koren. Till Stora Harries förtjänster hör bl.a., att kyrkan där har kvar fler äldre inventarier, till Husies fördelar att interiören bättre bevarar sin symmetri, då sakristian fått en egen volym istället för att inrättas i norra korsarmen. |
