Stäng fönster Malmö kn, SALLERUP 180:42 SÖDRA SALLERUPS KYRKA
Anläggning - Värdering
Södra Sallerups kyrka, SÖDRA SALLERUPS KYRKA | |
10/3/17 |
Motivering |
---|
Kulturhistorisk karaktärisering Södra Sallerup är en välbevarad by med historiens vingslag påtagligt närvarande. Den väl sammanhållna bykärnan präglas i påtaglig grad av kyrkans byggnader, där både kyrkan, prästgården, klockargården och församlingshemmet finns kvar, även om de två sistnämnda övergått i privat ägo. Marken kring byn har en lantlig prägel, som förefaller i stort sett opåverkad av tidens tand, liksom av närheten till Malmö. Kyrkogårdens gestaltning är typisk för den traditionella, skånska landsbygdskyrkogården, präglad av strama grusgångar, buxbomshäckar och trädrader, som ger miljön tydlig struktur. Till värdena hör också den kraftfulla kyrkogårdsmuren, vars äldsta delar är allra minst från 1600-talet, med sina enhetliga grindar i sen 1800-talsstil. Det förhållandevis fattiga lantbrukarlivet i byn under förra seklet avspeglar sig i många enkla gravstenar utan speciella titlar eller överdådiga dekorer. Flera av gravplatserna, i synnerhet i östra delen av kyrkogården, är vakantsatta och vissa ytor har grästäckts, vilket vittnar om hur befolkningen minskat och skötseln rationaliserats. Kyrkans äldsta delar, d.v.s. långhuset och delar av tornet, har medeltida anor. Den romanska byggnadskonstens avancerade hantverk märks i rundbågefrisen längs taket, och i spåren man funnit av fönsterkolonetter och portalomfattningar. Långhuset är byggt i gråsten och tornet i tegel, vilket stärker byggnadsdelarnas datering till 1100- resp. 1200-tal. Ytterligare tecken för tornets datering är den lilla kvadratiska planen, som lär ha varit vanlig under 1100-talets andra hälft och 1200-talets början för att successivt konkurreras ut av storkvadratiska grundplaner. Tornet har i etapper byggts på både mot väster, öster och norr, påbyggen som sannolikt syftat till att stötta det i grunden svaga murverket men inte kunnat förhindra en fortsatt synlig sprickbildning. Tornets ombyggnadshistorik har bara delvis kunnat tidsbestämmas; en större undersökning av murverk och träbjälklag skulle ge möjligheten att närmre studera en sannolikt mycket intressant byggnadskronologi. I vapenhuset finns ett kolonnettvalv av helstenstyp, ett exempel på den äldsta typen av ribbvalv och av högt byggnadshistoriskt värde. Möjligen kan valvet varit påtänkt redan då tornet planerades. Av stor betydelse för värdet, liksom för upplevelsen av vapenhuset, är valvets tidstypiskt ornamentala kalkmålningar och väggarnas konsekrationskors. Av pedagogisk vikt är att den gamla invändiga öppningen till torntrappan och de romanska fönsteröppningarna markerats med ritsning i putsen. De nuvarande långhusfönstren är värdefulla med typisk 1700- talsindelning, i hög grad bevarad beslagning från denna tid och äldre munblåst glas. Kyrkan som helhet präglas exteriört av Brunius ombyggnad 1863-64, då koret och korsarmarna tillkom. Den främsta ändringen sedan dess är, att hela kyrkan vitputsats, vilket gjort att den typiska Bruniusbalansen mellan vita och färgade eller oputsade ytor gått förlorad. Den enhetliga karaktären har istället fördelen att kyrkans olika tillskott samspelar utan att förhäva varandra. Brunius medeltidsinspirerade arkitektur, med takfrisen som imiterar långhusets gesims, dekorativa strävpelare och rundbågiga fönster med avdelande poster, är på samma gång egensinnig som historicerande. Kyrkorummet karakteriseras av ett flertal tidsskikt, som balanserar varandra på ett utmärkt sett. De mest markanta tilläggen härrör från Nils Blancks renovering, då både koret och orgelläktaren omgestaltades. Samtidigt flyttade sakristian in under läktaren, korgolvet höjdes, ett frilagt altare murades och dekorerades - åtgärder som ökat korets dignitet. Hugo Gehlins verk, altartriptyken och glasmålningarna, är av hög kvalitet och skänker välgörande glimmer åt kyrkorummet. Brunius ande märks främst i det välproportionerade - men förvånande mörka - kyrkorummet, hans förhärligade kryssvalv och i bänkinredningen, som är i stort sett intakt. Gångarnas viktoriaplattor är en rest från det gotiskt präglade kyrkorummet 1898-99 och typiska för denna tid. Dopfunten är en av runt 30 skånska bevarade 1600-talsfunter, som med något enstaka undantag är utförda i trä. Den äger, genom sin ålder och sitt hantverk, ett kulturhistoriskt värde vid sidan om Jakob Krembergs stilbildande dopfunt i Gårdstånga kyrka. Av samma ålder är storklockan, vars manteltext tar oss tillbaka till tiden när klockan gjöts, kalken och vinkannan. Bland de yngsta föremålen är den vackra altarmattan värd att nämnas. Den är vävd 1918 inom ett syföreningsprojekt utifrån ett lokalt mönster, och har således en mycket tydlig koppling till församlingen och trakten. |