Stäng fönster Oskarshamn kn, KYRKBACKEN 1 DÖDERHULTS KYRKA
Anläggning - Värdering
| Döderhults kyrka, DÖDERHULTS KYRKA | |
| 1/1/05 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk bedömning för Gamla kyrkogården (Gamla A) På kyrkogården kring Döderhults kyrka har människor begravts sedan kyrkan uppfördes på 1770-talet. Innan dess fanns också kyrkogård på ungefär samma plats. Platsen har således en mycket lång kontinuitet. På kyrkogården finns ovanligt många äldre gravvårdar bevarade. Det är i flera fall oklart huruvida de står på ursprunglig plats eller inte. Samtliga vårdar från 1800-talets mitt eller tidigare bör föras in på församlingens inventarieförteckning och vårdas såsom kyrkliga inventarier. Det är dock inte bara ålder som avgör en gravvårds kulturhistoriska värde. Bland gravvårdarna finns också många ovanliga typer. Det gäller exempelvis de nygotiska gjutjärnsvårdarna. Vårdar av gjutjärn är i dag ovanliga på våra kyrkogårdar. Alla vårdar av gjutjärn bör därför bevaras på plats och föras in på inventarieförteckningen. Det gäller även gravstaketet av järn kring Cederbaumska – Hultenheimska graven. Bland övriga gravvårdar finns många intressanta och ålderdomliga typer. Många rymmer också lokal- eller personhistoriska värden, där den avlidne på olika sätt satt spår i sockenbornas minnen. Många av socknens prominenta familjer har sin familjegravpalts på gamla kyrkogården. Kyrkogårdens karaktär är beroende av den stora variation av vårdar som finns där. Karaktärsskapande är också de många höga granitvårdarna från 1900-talets början. Ett stort antal av vårdarna är mycket påkostade. Röd granit, sk Våneviksgranit, förekommer i flera fall i äldre typer av vårdar som vanligen är gjorda av svart granit. Här har närheten till stenbrottet i Vånevik påverkat valet av stenmaterial. Under en lång period fanns grusgravar, sannolikt över hela kyrkogården. De var omgärdade av låga häckar och / eller stenramar. De enstaka grusgravar som finns kvar bör även fortsättningsvis vara belagda med grus. Bland kyrkogårdens äldsta gravvårdar finns flera som är i behov av vårdinsatser. Många gravplatser har brukats av samma familj under lång tid. I framtiden kan man tänka sig att äldre gravstenar kan återanvändas, av familjemedlemmar eller andra, genom att man vänder på stenen och gör en ny inskription. Det är ett sätt att hålla kyrkogården levande. Nya gravstenar bör anpassas i utförande och material till områdets karaktär. Döderhults gamla kyrkogård rymmer sammantaget höga kulturhistoriska värden och utgör tillsammans med kyrka, gravkor, materialbod och de båda senare tillkomna kyrkogårdarna en värdefull kulturmiljö. Kulturhistorisk bedömning för kvarter 3 och del av kvarter 4 Kvarter 3 och den allra västligaste delen av kvarter 4 var det första området som togs i bruk för begravning då den gamla kyrkogården (Gamla A) blivit för trång. Detta var på 1840-talet. De äldsta bevarade gravstenarna är idag från 1870-talet. Merparten av ytan anlades sannolikt med grusgravar och med påkostade, stora gravstenar. Här köpte flera av Döderhults välbärgade familjer sina familjegravplatser. Flera av dem har använts under lång tid. Under senare delen av 1900-talet har grusgravar och gångar såtts igen vilket starkt förändrat områdets karaktär. I kvarteret finns många kulturhistoriskt värdefulla gravstenar; ovanliga typer eller lokalhistoriskt intressanta. Till den första gruppen hör exempelvis sandstensvårdarna och flera av de påkostade stora gravstenarna. Till den senare gruppen hör bland andra gravplatsen där Axel Petersson, ”Döderhultaren” är begraven. Karaktärsskapande i kvarteret är de många äldre, höga och kraftiga gravstenarna. Kors av gjutjärn och smide samt staketet av gjutjärns bör föras in på församlingens inventarieförteckning. De få grusgravarna bör långsiktigt bevaras såsom spår efter hur kyrkogården en gång såg ut. Kulturhistorisk bedömning för kvarter 4-5 Kvarter 4 togs i bruk under 1910-20-talet och kvarter 5 under 1930-talet. Områdena anlades med en tydlig och tidstypisk uppdelning mellan köpta familjegravar och allmänna gravar. Denna uppdelning kan ännu skönjas både genom vårdarnas placering och deras karaktär. I det fortsatta bruket av området bör den övergripande strukturen bevaras. Uppdelningen mellan köpta och allmänna gravar har ett socialhistoriskt värde och berättar om sociala skillnader i samhället. Området med barngravar i den nordvästra delen av kvarter 5 är också viktig att värna om. Traditionen att avsätta en speciell yta till barnbegravningar har tidigare varit en vanlig tradition på våra kyrkogårdar. Här finns en kontinuitet åtminstone sedan 1940-talet. Kulturhistorisk bedömning för kvarter 1-2 Kvarter 1-2 anlades på 1940-talet. På ett naturligt sätt fogades en ny del till den äldre. Tillägget är dock markerat då kyrkogårdens i övrigt dominerande alléer tar slut här och kyrkogården öppnar upp sig i ljus och öppen yta med en tydlig nord-sydlig riktning. Anläggningsstilen är tidstypiskt strikt med raka rader och rationellt placerade vårdar på gräsyta. Den viktiga uppdelningen mellan linjegravar och familjegravar finns här liksom i kvarter 4 och 5. Linjegravsområdet är mycket intakt och kan följas i ordningsföljd under hela 1950-talet. Gravstenarnas enhetliga utförande och storlek i de två områdena är anmärkningsvärd. Områdets planläggning och allmänna karaktär bör värnas i framtiden. Kulturhistorisk bedömning av Gamla B i dess helhet Kyrkogården Gamla B har vuxit fram genom fyra olika anläggningsfaser. Den östra delen med kvarter 3, 4 och 5 har en gemensam karaktär av strikt anlagd parkkyrkogård med klassicistiska drag. I sin glans dagar hade kyrkogården med sina alléer, grusgravar och vackra grindpartier mot Marieholmsgatan lite av stadsambitioner. Till detta bidrar också placeringen en bit från kyrkan. Det strikta gångsystemet, de två alléerna och de organiserade kvarteren ger ännu det forna intrycket även om många gångar såtts igen liksom i stort sätt alla av de forna grusgravarna. För bevarandet av karaktären är kyrkogården helt beroende av sina vackra lindalléer och av den påkostade omgärdningen mot öster. De få kvarvarande grusgravarna bör långsiktigt bevaras. Kyrkogårdens framväxt kan tydligt avläsas, från det sena 1800-talet och framåt, främst genom de olika typer av gravvårdar som dominerar de olika områdena. I det fortsatta bruket av kyrkogården bör hänsyn tas till de olika kvarterens karaktärer och strukturer. Framförallt i kvarter 3 finns många ovanliga och kulturhistoriskt värdefulla gravvårdar som bör stå kvar på plats och visa på den långa historiska kontinuitet som kyrkogården har. Uppdelningen mellan köpta och allmänna gravar som går igen över stora delar av kyrkogården bör också värnas. Se vidare i den kulturhistoriska bedömningen som gjorts för varje område. Kulturhistorisk bedömning för Döderhults kyrkogårdar i helhet Sedan medeltiden har en kyrkogård funnits på ungefär samma plats i Döderhult. Länge var Döderhult en centralort i den stora socknen. Först ett par decennier efter det att Döderhultsvik blev till Oskarshamn, på 1850-talet, anlades en egen kyrkogård för oskarshamnsborna. I Påskallavik och Bockara, även de i Döderhults socken, anlades kyrkogård på 1850- respektive 1930-talet. Döderhults kyrkogårdar består av tre delar som präglas av sina olika tillkomstperioder. Den äldsta delen är Gamla A med medeltida rötter, även om nuvarande strukturen härstammar från 1800-talet. Här finns höga kontinuitets - och traditionsvärden att ta vara på. Många av de enstaka vårdarna rymmer här kulturhistoriska värden på grund av ålder, utförande eller person- /lokalhistoria. Gamla B anlades vid 1800-talets mitt och kring sekelskiftet 1900, med ett par senare utvidgningar. Anläggningsstilen var här klassicistisk med rätvinkligt gångsystem, alléer och grusgravar. Köpta och allmänna gravar skiljdes strikt åt. Den tidstypiska anläggningsstilen är värd att vårda. Den Nya kyrkogården har tillkommit under 1960-80-talen och är även den tidstypisk med sin utformning. De tre kyrkogårdarna har mycket att berätta om Döderhults sockens långa historia. Till kyrkomiljön hör förutom kyrkogårdarna och kyrkan, även gravkoret och den gamla redskapsboden som tillsammans skapar en värdefull kulturmiljö med lång kontinuitet. På Döderhults kyrkogårdar har människor begravts under lång tid. En vandring över kyrkogårdarna berättar om skiftande synsätt när det gäller begravningstraditioner, synen på döden och på sorgarbete i stort. Enstaka gravvårdar och grupper av vårdar vittnar om skiftande ideal och många gånger om hantverksskicklighet. De rymmer information som handlar om person- och/eller lokalhistoria i form av personnamn, ort-/gårdsnamn och titlar. Framförallt på Gamla A och i den äldsta delen av Gamla B anges ofta den dödes yrkestitel på gravvårdarna, så som exempelvis riksdagsman, prostinnan, rusthållare, hemmansägare, nämndeman, mästerlots, hushållerska, verkmästare, sjökapten och kyrkovärd, titlar som alla vittnar om kunskap, näringar och samhällsfunktioner som funnits i trakten. I många av kyrkogårdens enstaka gravvårdar finns kulturhistoriska värden att tillvarata. Det kan handla om person- eller lokalhistoriskt värde, om hantverksmässigt eller konstnärligt värde. På Gamla A finns ett relativt stort antal vårdar från 1800-talets mitt eller tidigare, som alla bör bevaras på plats och föras in på inventarieförteckningen. Flera av dem kräver snarast vårdinsatser. Även vårdarna av smide och gjutjärn liksom staket i samma material ska föras in på församlingens inventarieförteckning. Gravplatser som är belagda med grus och/eller omgärdade av stenram minner om en tidigare vanlig företeelse, och bör behålla sin utformning. Den tydliga uppdelningen mellan köpta och allmänna gravar som är karaktäristisk för Gamla B har ett socialhistoriskt värde då det visar på sociala skillnader i samhället. Kulturhistoriskt värdefulla och viktiga för upplevelsen av kyrkogården, Gamla A och B är omgärdande stenmurar, påkostade ingångar samt omgärdande träd och alléer. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar ändras och gravrätter återgår och får ny ägare. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från alla olika tider. Sammanfattningsvis: • Döderhults kyrkomiljö har en lång tradition som religiöst centrum och samlingsplats i socknen. Kyrkogården utgör ett samhällshistoriskt och pedagogiskt värdefullt tidsdokument. • Ett kulturhistoriskt värde finns i kyrkogårdens struktur som sådan med de olika tidsskikten, som speglar olika skeden i kyrkogårdens utveckling. • Gamla A rymmer ett ovanligt stort antal äldre gravvårdar från 1800-talets början och mitt. |
