Stäng fönster Emmaboda kn, LÅNGASJÖ 4:61 LÅNGASJÖ KYRKA
Anläggning - Värdering
| Långasjö kyrka, LÅNGASJÖ KYRKA | |
| 1/1/05 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk bedömning, kvarter A Kvarter A är kyrkogårdens äldsta begravningsområde. Dagens struktur är tillkommen under 1800-talet, även om igensåning av gångar och gravplatser har förändrat uttrycket. Här samsas gravvårdar och gravplatser från olika tider vilket ger området dess karaktär. Utmärkande är rester av äldre gravskick med gamla gravstenar, de äldsta från 1800-talets första hälft, grusgravar, stenramar och andra omgärdningar. Samtliga vårdar från 1800-talets mitt eller tidigare bör föras in på församlingens inventarieförteckning. Även yngre vårdar kan ha ett kulturhistoriskt värde som kan bero på att typen är unik eller sällsynt. Dit hör exempelvis kantor P.M. Bergstrands gravsten av sandsten. Många vårdar är också resta över lokalhistoriskt kända personer. Sådana är viktiga att bevara för att gynna framtida kunskap om socknens historia. Även vårdar och gravplatsanordningar av smide eller gjutjärn bör föras in på inventarieförteckningen. För ett vidmakthållande av kvarterets kulturhistoriska värde bör varje tid även fortsättningsvis finnas representerad i området. Det innebär att gravplatser som har stenramar och grusbeläggning även fortsättningsvis ska ha det och att äldre gravvårdar bevaras på plats i så stor utsträckning som möjligt. Traditionen att placera barngravar längs kvarterets västra kant bör man värna om. Många av gravplatserna har brukats av samma familj under lång tid. I möjligaste mån bör den gamla gravstenen få står kvar även om en ny generation av samma familj tar över gravplatsen. Församlingen bör uppmana församlingsborna till återanvändning av gravstenar. Gravstenen kan då vändas på och en ny inskription görs på den forna baksidan. Kulturhistorisk bedömning, kvarter B Kvarter B har brukats för begravning åtminstone sedan 1800-talets mitt. I området i stort samsas gravvårdar från olika tider och i olika utförande, vilket ger området dess karaktär. En uppdelning är idag relativt tydlig med äldre, höga och påkostade vårdar i den östra hälften och linjegravar blandat med enklare familjegravar i den västra hälften. Åtminstone från 1920-talet har denna karaktär varit rådande, men sannolikt mycket tidigare än så. Troligen var det här som kyrkogårdens linjegravsområde fanns även tidigare, med gravplatser i stor utsträckning markerade av trävårdar. I den östra delen har sannolikt många av gravplatserna varit anlagda med grus och omgärdats av stenramar, häckar eller staket. I den allra ostligaste delen har flera av socknens kyrkoherdar begravts. Dessa vårdar, men även flera andra har ett lokalhistoriskt värde. De höga gravvårdarna av svart granit från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är viktiga för att bevara områdets karaktär. Gjutjärnskorsen, som här är ovanligt många, bör samtliga föras in på församlingens inventarieförteckning och bevaras på plats. I kvarteret finns också flera andra ovanliga vårdar som kopparvården från 1970-talet, gravstenen där man komponerat granit och marmor, daterad 1908, och den tunna stående kalkstensvården. Bland linjegravarna är små stående eller liggande gravstenarna av svart granit tidstypiska. Ett urval, gärna några i samma område, bör långsiktigt bevaras på plats som en illustration av ett tidigare utbrett gravskick. För ett vidmakthållande av kvarterets kulturhistoriska värde bör varje tid även fortsättningsvis finnas representerad i området. Traditionen att placera barngravar längs kvarterets västra kant bör man värna om, liksom seden att markera gravplatser med träkors. Många av gravplatserna har brukats av samma familj under lång tid. I möjligaste mån bör den gamla gravstenen få står kvar även om en ny generation av samma familj tar över gravplatsen. Församlingen bör uppmana församlingsborna till återanvändning av gravstenar. Gravstenen kan då vändas på och en ny inskription görs på den tidigare baksidan. Kulturhistorisk bedömning, kvarter C-E De tre kvarteren representerar en anläggningstyp som är typisk för 1900-talets mitt, med relativt jämnstora stående vårdar placerade i gräs med baksidan mot en häck, eller med häckar som kvarterets omgärdning. Företeelserna urngravar hör också till 1900-talets mitt. Anläggningsstilen berättar om hur man sett på döden och på begravningsskick vid den här tiden och fram till idag. Även i det här området bör man värna de person- och lokalhistoriska värdena. Minneslunden i området är ytterligare en ny begravningsform för det sena 1900-talet och något som kommit jämförelsevis sent till Långasjö kyrkogård. KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET På Långasjö kyrkogård har människor begravts sedan medeltiden, även om nuvarande kyrkogård kan sägas vara samtida med kyrkan. En vandring över kyrkogården berättar om olika synsätt när det gäller begravningstraditioner, synen på döden och på sorgarbete i stort. Enstaka gravvårdar och grupper av vårdar vittnar om skiftande ideal och många gånger om hantverksskicklighet. De rymmer information som handlar om person- och eller lokalhistoria i form av personnamn, ort-/by-/gårdsnamn och titlar. På Långasjö kyrkogård är hemmansägare den vanligaste titeln. Andra som förekommer såsom kyrkoherde, bagaremästare, svenskamerikan, handlande, prostinna, kronolänsman, sparbankskamrer, farbrikör och provincialläkare vittnar alla om kunskap, näringar och samhällsfunktioner som funnits i trakten. Ortnamn finns angivet på det stora flertalet vårdar. Slående är de många bynamnen med –måla (avgränsat, uppmätt jordstycke) som ändelse, såsom Kallamåla, Trollamåla, Råamåla, Moshultamåla, Pellamåla, Bläsemåla, Totamåla och Hunnamåla. Långasjö kyrkogård omger kyrkan, som har en ganska typisk placering centralt i samhället, med utblick över Långasjön och omgiven av annan bebyggelse som traditionellt hör kyrkan till. I närmiljön finns bårhuset, sockenstugan och en länga kyrkstallar, som dock är flyttad och ombyggd till vandrarhem. Kulturmiljön kring kyrkan är viktig för förståelsen av platsens historia. Kyrkogården omgärdas av stenmur och en splittrad trädkrans, vilka båda är viktiga för upplevelsen av platsen. Den nuvarande kyrkogården nyanlades i samband med att kyrkan stod klar 1789. Först nyttjades enbart den södra sidan, men ganska snart även den norra. Strukturen med familjegravar på den södra sidan och på den norra sidans östra del, samt med linjegravar på den norra sidans västra del är tydligt än idag och är en uppdelning med lång kontinuitet. Företeelsen berättar om sociala skillnader i samhället och har ett socialhistoriskt värde. På kyrkogårdens södra del finns ett antal grusgravar bevarade som en rest från en tid då större delen av kyrkogården bestod av grus. Grusgravarna bör även fortsättningsvis bevaras. I många av de enstaka gravvårdarna finns kulturhistoriska värden att tillvarata. Det kan handla om personhistoriskt eller lokalhistoriskt värde, om socialhistoriskt eller stilhistoriskt värde. På kyrkogården finns ett antal vårdar från 1800-talets första hälft och mitt som alla bör bevaras på plats och föras in på inventarieförteckningen. Flera av dem bär på hantverksmässiga värden. Vårdarna av gjutjärn liksom staket av smide eller gjutjärn bör också föras in på församlingens inventarieförteckning. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar byts ut och att gravrätter återgår och får ny ägare. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika kyrkogårdsdelarnas karaktär och gravvårdar från alla olika tider. Sammanfattningsvis: • Långasjö kyrkgård tillsammans med kyrka, bårhus och sockenstuga utgör en värdefull kulturmiljö. • Ett kulturhistoriskt värde finns i kyrkogårdens struktur som sådan med de olika tidsskikten, som speglar olika skeden i kyrkogårdens utveckling. • På kyrkogården finns relativt många äldre vårdar från 1800-talets första hälft och mitt samt en hel del ovanliga gravvårdar, exempelvis ett antal gjutjärnskors, en marmorvård och en unik gravsten av sandsten. |
