Stäng fönster Robertsfors kn, NYBYN 28:1 NYSÄTRA KYRKA
Anläggning - Värdering
| nysätra kyrka, NYSÄTRA KYRKA | |
| 6/2/10 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkomiljön har anor ner till 1600-talets mitt och tydliggör bygdens utveckling från jordbruksbygd till centralort, med sitt strategiska läge vid Kustlandsvägen och med nära kopplingar till militärväsendet. Utöver kyrkan bidrar klockstapeln, kyrkogården med smidesstaket och grindstolpar, resterna av kyrkstaden samt Rosenius barndomshem till att kyrkomiljön har så höga värden att den är klassad som en kulturmiljö av riksintresse. I länet har klockstapeln sin främsta parallell i Backens (Umeå landsförsamlings) klockstapel från 1752. Nysätra kyrka är länets äldsta träkyrka, den enda kvarvarande 1700-talskyrkan (som inte helt eller delvis är rekonstruerad) och den äldsta bevarade korskyrkan i länet. I likhet med många andra kyrkor som uppfördes i stiftet under 1700-talet, bl.a. Övertorneå och Hietaniemi, hade Nysätra kyrka ursprungligen rödmålad panel och ett brant tak av brädspån. Även den valmade takformen återfinns i många av Hans Biskops avlångt åttakantiga 1700-talskyrkor, men är mer ovanlig för korskyrkor, som i allmänhet gestaltades med korsade sadeltak med gavelrösten på alla korsarmar. En annan sällsynthet är sakristians asymmetriska placering på den östra korsarmens norra sida. Symboliken mellan kyrkan och Kristi kropp var grundtanken i korskyrkoplanen, och en ibland förekommande detalj är att koret då har förskjutits mot norr för att symbolisera Kristi huvud, som i dödsögonblicket föll ner över höger axel. Om den symboliken även i detta fall låg bakom sakristians placering eller om det helt enkelt varit en önskan om att rymma ett korfönster mot öster som krävt sakristians förskjutning mot norr ska däremot vara osagt. Både kyrkan och klockstapeln förändrades i samband med restaureringen 1892–93 i klassicistisk riktning med den nya panelen, de dekorativa utsmyckningarna, den nya färgsättningen och det nya takmaterialet. Därefter har inga större förändringar av vare sig kyrkans eller stapelns utvändiga karaktär skett, vilket är ovanligt. Kyrkan uppvisar därför huvudsakligen två välbevarade tidsperioder: 1700-talets planform, begränsade storlek och valmade takform, samt 1890-talets sena klassicism och varierade panelarkitektur. Interiören är mer förändrad även under 1900-talet, men trots att 1700-talets barock (spegelvalvet, orgelläktaren) och 1900-talets nybarock (altaruppsatsen) samsas med 1800-talets nyklassicism (predikstolen, bänkarna, altarringen och den ljusa färg-sättningen) upplevs ändå kyrkorummet som väl sammanhållet och ålderdomligt, dels genom färgsättningen, dels tack vare att de förändringar som skett under 1900-talet (möjligen med undantag av altarmålningen) underordnat sig den äldre interiören och inpassats på ett diskret sätt. De flertaliga ommålningarna gör dock att det inte finns särskilt mycket patina i kyrkan. Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna Kyrkomiljön har höga sammantagna värden, där kyrkan, klockstapeln, kyrkogården, smidesjärnsstaketet, grindstolpar, resterna av kyrkstaden i form av kyrkstallar, häradshäkte och marknadsbod, samt Rosenius barndomshem samverkar till kyrkomiljöns särprägel och fina helhetsintryck. Miljön, som utgör en kulturmiljö av riksintresse, är därför särskilt känslig för förändringar. Nysätra kyrka från 1710 är länets äldsta träkyrka samt den enda och en av stiftets få bevarade kyrkor från tidigt 1700-tal. Den är också länets äldsta bevarade korskyrka. Utformningen med valmade takfall och sakristians asymmetriska placering är ovanlig. Den klassicistiska karaktär som kyrkan och klockstapeln fick vid 1893 års restaurering är välbevarad. Panelen är autentisk och färgsättningen tidstrogen. Bytet av takplåt mot kopparplåt i sen tid har inte förändrat kyrkans karaktär. Genom material och färgsättning finns en fin släktskap mellan kyrka, klockstapel och gravkapell, vilket gör miljön estetiskt sammanhållen trots att byggnaderna tillkommit vid olika tider. Invändigt är den svängda orgelläktaren och det böljande spegelvalvet de tydligaste uttrycken för kyrkorummets ursprungliga barockprägel. Även sidoläktarna och den kilsågade liggande väggpanelen samt många av belysningsarmaturerna tillhör kyrkorummets autentiska inslag från 1700-talet. Altaruppsatsen är en barockpastisch från 1920-talet men bidrar till barockkänslan. Predikstolen (1810-tal) är ett utmärkt exempel på den nyklassicistiska predikstolstypen och tillhör därför kyrkorummets särskilt värdefulla inredning, trots att den egentligen avviker från kyrkorummets ursprungliga prägel. Det tillhörande predikstolsuret med träfodral är nästintill unikt i länet. Kyrkorummet har genomgått många restaureringar men upplevs fortfarande som välbevarat och ålderdomligt. Ingen restaurering har hittills helt omgestaltat interiören enligt sin tids smak, och inredningen från 1700-, 1800- och 1900-talet infogar sig därför fint i helheten. Färgsättningen håller också ihop kyrkorummet så att det upplevs som enhetligt och sakralt värdigt. Församlingen förvaltar en ovanligt rik samling inventarier, belysningsredskap och textilier från 1600- och 1700-talen. Föremålen kommer kontinuerligt att kräva specialistvård. |
