Stäng fönster Karlskrona kn, BONDE 11 TREFALDIGHETSKYRKAN
Anläggning - Värdering
| trefaldighetskyrkan, TREFALDIGHETSKYRKAN | |
| 1/28/21 |
| Motivering |
|---|
|
Trefaldighetskyrkan eller Tyska kyrkan i Karlskrona började uppfördes vid Stortorget 1697, knappt två decennier efter stadens grundande. Sedan Skåne och Blekinge blivit del av Sverige insåg Karl XI behovet av en flottbas närmare kontinenten för att befästa rikets östersjövälde. Erik Dahlberg och Nicodemus Tessin d.ä. fick ansvara för att över några glest bevuxna klippiga öar lägga ut den storslagna stadsplan som ännu betraktas som Sveriges enda fullt utförda barockplan, en rutnätsplan kompletterad med strålgator samt en centralaxel och monumental platsbildning i Stortorget som saknar motsvarighet i svenskt stadsbyggande. Utöver Trefaldighetskyrkan i söder och Fredrikskyrkan i öster finns idag inga kvarstående byggnader från barockepoken vid Stortorget, främst till följd av den stora stadsbranden 1790. Rådhuset från 1798 som är ombyggt i flera omgångar är emellertid stilmässigt anpassat efter kyrkorna och utgör fond i väster. I övrigt är byggnadsbeståndet av varierande ålder, bland annat bör nämnas Vattenborgen av F.W. Leijonancker i medeltidsinspirerad stil från 1863, Stadshotellet från 1890 av Gustaf Paulsson och P.A. Löfgren, Wolter Gahns funktionalistiska stadsteater från 1939 samt stadsbiblioteket från 1959 av Jan Wallinder. Centralt på torget står sedan 1897 skulptören John Börjesons staty över stadens grundare Karl XI. Som en av Europas bäst bevarade örlogsstäder med bebyggelse av mycket hög arkitektonisk, konstnärlig och teknisk kvalitet är Karlskrona både utpekat som riksintresse för kulturmiljövården och upptaget på Unescos världsarvslista. Utöver Stortorget som monumental platsbildning, dess båda barockkyrkor samt byggnader och anläggningar kopplade till militära och civila maritima verksamheter nämns bland annat den bibehållna stadsplanen, offentliga byggnader med koppling till stadens funktion som residensstad samt inslagen av låg trähusbebyggelse som uttryck för riksintresset. Trefaldighetskyrkan uppfördes för stadens tyska församling och för ritningarna stod Nicodemus Tessin d.y., en av landets genom tiderna mest inflytelserika arkitekter. För Tessin, som även ritade den senare uppförda Fredrikskyrkan, var centralkyrkan den mest fulländade formen inom kyrkoarkitekturen. Förebilderna fanns i den romerska renässansens kupoltäckta centralkyrkor och i förlängningen även antikens rundtempel med Pantheon som främsta företrädare. I Sverige hade bland andra Jean de la Vallé, Erik Dahlberg och Tessin d.ä. utforskat rundtemplet som koncept för gravkapell och kyrkor, och när grundstenen för Trefaldighetskyrkan lades var två centralkyrkor ritade av Tessin d.y., Kung Karls kyrka i Kungsör samt Drottningholms slottskyrka, redan under uppförande. Trefaldighetskyrkan med oktagonal planform och fyra korsarmar, där den norra utgörs av en öppen portik, invigdes 1709 men då med kupolen provisoriskt avtäckt med segelduk. Portiken mot torget i norr kom inte till utförande förrän på 1860-talet och dessförinnan hade kyrkan drabbats svårt av stadsbranden 1790 som lämnade byggnaden stående med endast murverken kvar. För återuppbyggnaden ansvarade Olof Tempelman som efter dåtidens ideal gav kyrkan en mer nyantik prägel med flackare och sfärisk (i stället för oktagonal) kupol och med lägre lanternin. Efter att portiken uppförts 1862, under ledning av arkitekt F.W. Byström men efter såväl Tessins som Tempelmans intentioner, har kyrkan genomgått få förändringar. Exteriören präglas ännu tydligast av Tessins strikta och återhållsamma gestaltning med ockragula fasader indelade av joniska kalkstenspilastrar, accentuerat av de framskjutande korsarmarnas tempelgavlar. Byggnaden är ett illustrativt exempel på den svenska barockens utveckling mot nyantika ideal, förstärkta av Tempelmans justeringar ett århundrade senare. Trefaldighetskyrkan betraktas allmänt som en av landets mest konsekvent utförda centralkyrkor och lyfts ofta fram som den märkvärdigaste av Tessins karolinska barockkyrkor. När kyrkan återinvigdes 1802 var det med provisorisk inredning och först 1814 färdigställdes den fasta inredningen med klassicerande altaruppsats och predikstol av amiralitetsbildhuggaren Johan Törnström, som i övrigt främst är känd för sina högklassiga galjonsfigurer. Törnström ansvarade tillsammans med sin son Immanuel även för kupolens karaktäristiska dekorationsmåleri som imiterar ett kassettak och ger kupolen illusionen av att vara högre än den verkligen är. Måleriet håller yppersta hantverksmässiga och konstnärliga kvalitet och takgestaltningen får anses vara det individuellt mest framträdande inslaget i kyrkorummet. Av största betydelse för upplevelsen av interiören är även den sinnrika bänkinredningen som huvudsakligen är indelad i fyra cirkelsegmentformade slutna kvarter med sittbänkar riktade dels mot koret, dels mot kyrkorummets mitt. 1828 kompletterades inredningen med orgel av orgelbyggare P.Z. Strand och orgelfasad och orgelläktare ritad av C.G. Blom Carlsson. En av de främsta anledningarna till att vi idag kan uppleva ett i det närmaste oförändrat och inom svenskt kyrkobyggnadsbestånd unikt kyrkorum från tidigt 1800-tal är att Trefaldighetskyrkan sedan upplösningen av Tyska församlingen 1846 och övergången till stadsförsamlingen har varit att betrakta som en överloppskyrka. Fredrikskyrkan har fortsatt vara församlingens huvudkyrka och förändringstrycket har därmed varit lågt. Tankar om alternativa användningsområden såsom krematorium, bibliotek, konsertlokal mm har allt sedan 1930-talet diskuterats men aldrig kommit längre än till idéstadiet, då ingreppen i det arkitekturhistoriskt och konstnärligt synnerligen värdefulla kyrkorummet bedömts vara allt för stora. Trefaldighetskyrkans lilla gräsbevuxna kyrkogård med slingrande grusade gångsystem bevarar ett fåtal gravvårdar utspridda i gräset, representerande olika stilideal under 1800-talet. Till största del rör det sig om lägre hållna klassicistiska gravstenar i kalksten och granit av relativt enkel karaktär och typiska för århundradets förra hälft. Här finns även ett flertal gjutjärnskors i varierande utföranden samt några mer monumentala vårdar i form av brutna kolonner med urnor. Tre gravplatser omgärdas av järnstaket. Särskilt personhistoriskt intresse tilldrar sig amiralitetsbildhuggaren Johan Törnströms gravsten. Vegetationen utgörs av mindre buskar och några solitära lövträd, däribland ett sorgeträd, samt en ofullständig trädkrans av äldre högväxta lövträd, bland annat kastanj, lind och ask, trädslag med lång kontinuitet på kyrkogården. Kyrkogården präglas starkt av att användningen som begravningsplats historiskt sett varit ytterst begränsad, vilket liksom för stadens övriga kyrkor har sin främsta förklaring i Trossöns bergrika markförhållanden. Menigheten begravdes i allmänhet på Gamla kyrkogården på Aspö medan församlingens mer bemedlade medlemmar fick sin sista vila i köpta gravkammare under kyrkan eller i omkringliggande landsortskyrkor. Gravplatserna under kyrkan reducerades emellertid kraftigt efter återuppbyggnaden 1802 och i samband med att fältsjukan 1808 drabbade staden gavs tillstånd för 16 jordgravar på kyrkogården vilka senare kom att permanentas som familjegravar som ersättning för avstådda gravplatser under kyrkan. Begravningar vid stadskyrkorna avvecklades snart i och med anläggandet av Vämö begravningsplats som invigdes 1856. Av gravkamrarna är idag endast det Wachtmeisterska gravkoret ännu i bruk, inrättat för amiralgeneralen och greven Hans Wachtmeister som på uppdrag av Karl XI ansvarade för Karlskronas grundande och senare även tog initiativet till Tyska församlingen och Trefaldighetskyrkans uppförande. |
