Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster Karlskrona kn, BAKAREBODA 1:108 SILLHÖVDA KYRKA

 Anläggning - Värdering

sillhövda kyrka, SILLHÖVDA KYRKA
9/4/20
Motivering
Kyrkbyn Sillhövda ligger cirka tre mil norr om Karlskrona i övergången mellan
Blekinges dalbygd och de stenbundna skogsbygderna på höglandet i norr. Socknen
avgränsas i norr av länsgränsen mot Småland och det gränsnära läget hade innan
Blekinge blev svenskt 1658 präglat området genom återkommande krigshärjningar,
men även gällande kulturella strömningar till följd av de täta kontakterna med
Smålandsbygderna. Sillhövda har historiskt tillhört Fridlevstads socken men fick likt
flera av de avlägset belägna orterna i landskapets norra del eget kapell under 1700-talet
för att under 1800-talet bilda egna församlingar, en naturlig följd av befolkningsökningen
under 1700- och 1800-talen. Efter järnvägens ankomst på 1870-talet kom
närbelägna byn Holmsjö att utvecklas till ett stationssamhälle med vilken den gamla
kyrkbyn numera är sammanbyggd. Kyrkoanläggningens närmiljö utgörs utöver
byns villabebyggelse av sjön Sillhövden på andra sidan landsvägen i öster. Söder
om kyrkogården ligger församlingshemmet, inrymt i den gamla sockenstugan, med
tillbyggnader.

Det gamla träkapell från 1768 som efter att Sillhövda 1848 bildat egen församling
kom att kallas kyrka brann ner till grunden 19 maj 1940. Tiden dessförinnan hade
präglats av en utdragen strid mellan församlingsborna och myndigheterna, där de
förstnämnda ville bygga ny kyrka och skänka bort timmerkyrkan till Blekinge Musei- och
hembygdsförening för flytt till hembygdsparken i Karlskrona. Tillståndsansökan
för detta avslogs emellertid av Kungl. Byggnadsstyrelsen i beslut daterat 13 maj 1940,
sex dagar innan den ödesdigra branden. Klockstapeln klarade sig tack vare att vinden
var nordostlig och dessutom kunde ett flertal inventarier räddas. På inrådan från
Byggnadsstyrelsen kontaktades arkitekten Herbert Kockum som ritat tre kyrkor som
uppförts för Ronneby pastorat 1939, i medeltidsinspirerad men samtidigt modernistisk
stil. Den malmöfödde arkitekten, som familjenamnet till trots tidigare mest varit
verksam i Stockholm, är utöver ett antal bostadsprojekt främst känd för att ha ritat ett
50-tal bensinstationer för Svenska BP. Andra söndagen i advent 1945 kunde biskop
Rohde inviga den nya helgedomen som utgjordes av långhus med fullbrett kor och
underliggande pannrum i väster, torn i öster samt sakristia norr om koret. Den för
kyrkobyggnader traditionella orienteringen med kor i öster hade alltså övergivits då
Kockum ansåg att entréns placering gjorde sig bäst i öster i anslutning till landsvägen
och med en tilltalande utsikt över sjön från kyrkbacken.

Kyrkan har sedan invigningen 1945 genomgått få förändringar och utgör tillsammans
med sina systerkyrkor i Ronneby pastorat ett intressant och välbevarat inslag i svensk
kyrkobyggnadshistoria. Till de tre kyrkorna i Bredåkra, Kallinge och Saxemara sägs
Kockum ha hämtat inspiration i moderkyrkan Heliga Kors i Ronneby. Arkitektoniska
grepp som återkommer även i Sillhövda är bland annat användandet av olika typer
av valvbågar samt att det treskeppiga kyrkorummet är slaget med kryssvalv förutom
över koret som har ett mer påkostat stjärnvalv. Kockum tycks i sina kyrkobyggnader
vilja skapa illusionen av en gammal byggnad som byggts om i omgångar, exempelvis
kan Sillhövda likt både Bredåkra och Saxemara med sina långhus med fullbreda kor
och symmetriskt placerade fönster sägas alludera på en 1800-talsombyggnad av en
medeltida kyrka, där en salskyrka,
om än med små proportioner, adderats till ett
medeltida västtorn. Beträffande den fasta inredningen syns emellertid inga influenser
av den sällsynt välbevarade renässansinredningen i Heliga Kors kyrka. Istället präglas
hans kyrkorum av ett samspel mellan slätputsade vitkalkade murverk och valv samt
snickerier och fast inredning i betsat eller lackat trä. Funktionalismens genomslag
är uppenbart och tydliga paralleller kan dras till de restaureringsideologier som vid
tiden kom till uttryck i exempelvis Eiler Græbes och Erik Lundbergs restaureringar
av medeltida kyrkor. Inventarier och konstnärlig utsmyckning, inte minst de många
belysningsredskapen, har i viss utsträckning historiserande drag men får generellt
sägas vara tydligt präglade av samtida konstströmningar. Snickeriarbetena håller
genomgående hög hantverksmässig kvalitet. Särskilt konsthistoriskt intresse tilldrar sig
det medeltida altarskåpet, en triptyk i polykromt bemålad ek av nordtyskt ursprung
från senare delen av 1400-talet, som tidigare tillhört Torhamns kyrkan och utgör
Blekinges äldsta bevarade altarskåp. Liksom ett flertal andra föremål som härstammar
från den gamla kyrkan, däribland ett flertal ljuskronor, en tidigare altartavla och de
båda kyrkklockorna som brukade hänga i klockstapeln, utgör altarskåpet en viktig länk
till församlingens äldre historia.

Den gamla kyrkans grund med trappor, krypta och intilliggande brunn är bevarad på
gamla kyrkogården, den sydvästra delen av den nuvarande kyrkogården som är tydligt
avläsbar genom att den omgärdas av en bogårdsmur som härstammar från 1700-talet.
I övrigt präglas såväl denna del av kyrkogården som utvidgningen i väst av en något
säregen gestaltning från 1930-talet efter förslag av Karlskronas stadsarkitekt Sigge
Ullén och stadsträdgårdsmästare Paavo Lindquist. Kvarteren utgörs av en central
gräsbevuxen yta med gravar ordnade mot rygghäckar som i sin tur omgärdas av
grusade gravplatser inramade av buxbomshäckar eller stenramar. Lägre gravvårdar är
klart dominerande med inslag av äldre högresta vårdar på gamla kyrkogården i form
av obelisker, nyklassicistiska vårdar samt i enstaka fall stenkors och bautastenar. Av
stor vikt för upplevelse av kyrkomiljön är klockstapeln med tjärad panel och spåntäckt
karnisformad huv som uppfördes kring 1830, sannolikt som en kopia av en äldre
klockstapel från 1700-talet. Den flyttades till sin nuvarande plats 1955. Grunden vid
den tidigare placeringen direkt söder om kyrkan är ännu bevarad. Under decennierna
kring mitten av 1900-talet var uppförande av bårhus mycket vanligt på svenska
kyrkogårdar. Sillhövdas bårhus är samtida med kyrkan och ritat av Kockum, med
slätputsade och vitkalkade väggar samt tälttak avtäckt med kopparplåt som kröns av en
förgylld kula.