Stäng fönster Karlskrona kn, UTTORP 61:1 STURKÖ KYRKA
Anläggning - Värdering
| sturkö kyrka, STURKÖ KYRKA | |
| 5/6/19 |
| Motivering |
|---|
|
Sturkö är Karlskrona skärgårds största ö, belägen sydost cirka 25 kilometers bilväg sydost om Karlskrona. Socknen som bildades 1564 genom utbrytning ur Lyckeby socken består utöver Sturkö av ett antal mindre öar och skär. Kyrkan har ett kustnära läge i utkanten av byn Uttorp intill den gamla landsvägen med havet skymtandes genom vegetationen i öst. Omkringliggande bebyggelse utgörs främst av villabebyggelse från 1900-talet. Landskapet är relativt kargt med inslag odlingsområden och lövträdsvegetation. På det område mitt på ön som idag kallas för mossen fanns fram till slutet av 1800-talet ett lågt vattenstånd som var särskilt gynnsamt för Stork, vilket sannolikt gett upphov till öns namn som tidigare skrevs Storköö. En kyrka har legat på samma plats sedan medeltiden, då ett kapell helgat åt fiskarnas och sjömännens beskyddare S:t Gertrud uppfördes. Stenåldersboplatser och järnåldersgravar visar emellertid på en betydligt längre kontinuitet av mänsklig aktivitet. Från 1000-talet härstammar runstenen Sturköstenen. Traditionellt sett har näringar som fiske och sjöfart i kombination med jordbruk varit av särskild betydelse. Även stenhuggeriverksamhet har i perioder varit en viktig sysselsättning och från 1800-talets mitt fram till första världskriget exporterades gatsten till i synnerhet Tyskland. Skärgårdsmiljön i Sturkös och Torhamns socknar är under det gemensamma namnet ”Östra Skärgården i Blekinge” utpekat som riksintresse för kulturmiljön. På Sturkö uppfördes under medeltiden en enkel stenkyrka med rektangulärt långhus, rakt avslutat kor och ett under 1600-talet adderat timrat vapenhus. Liksom på många håll i landet kom den medeltida anläggningen på grund av 1700- och 1800-talets befolkningsutveckling, som på Sturkö även hade koppling till den framväxande stenindustrin, att ersättas av en nyuppförd helgedom. 1878 invigdes en kyrka av gråsten och tegel, sannolikt med delvis återvunnet material från den medeltida föregångaren, i nyklassicistiskt stil med långhus, något indraget kor med tresidig absid i öster samt torn med högrest spira i väster. För ritningarna stod den karlskronafödde arkitekten Johan Adolf Hawerman vid Överintendentsämbetet, som vid denna tid var i slutet av en yrkeskarriär där han som kyrkoarkitekt låg bakom ett hundratal ny- och ombyggnader men även inredning som orgelfasader, altaruppsatser och predikstolar. I Blekinge kan bland annat nämnas den tre decennier äldre Eringsboda kyrka samt predikstolen i Fredrikskyrkan i Karlskrona. Den nyklassicistiska stilen inom kyrkobyggande fick sitt genomslag under 1700-talet och var under 1800-talets första hälft förhärskande för nyuppförda helgedomar i landet. Stilen kännetecknas av vitputsade kyrkobyggnader med väl tilltagna långhus, sträng symmetri och kyrkorum präglade av ljus och rymd, ideal som speglar den demografiska utvecklingen i landet liksom ett nytt rationellare förhållande till tro och vetande. Under 1860- och 1870-talen övergick arkitekterna till den nyromanska och därefter den nygotiska stilen, som efter att domkyrkoarkitekt Helgo Zettervall 1882 tillträtt som överintendent kom att bli helt förhärskande inom svenskt kyrkobygge. Sturkö kyrka är således uppförd i en tid där nyklassicismen sedan åtminstone ett drygt decennium blivit ett mer och mer sällsynt stilval. I västtornets smala och högresta spira med spetsbågiga lukarner ser vi också att Hawerman sent i karriären inte stod opåverkad av de ny stilidealen. Det något indragna koret är ytterligare en subtil avvikelse från de nyklassicistiska salkyrkans fullbreda kor. I övrigt är den sedan uppförandet närmast oförändrade exteriören en typisk representant för den nyklassicistiska kyrkoarkitekturen, med spritputsade vita fasader, högresta rundbågiga fönster och sadeltak, vars enkupiga tegel i kraftigt varierande röda och bruna kulörer dock är ett säreget inslag. Även interiört karaktäriseras kyrkan av ett välbevarat, enkelt och sammanhållet formspråk, inte minst genom Hawermans samkomponerade och närmast helt intakta fasta inredningen, om än med färgsättning från restaureringen 1961 i bland annat grått, rött, rosa och blått. Långhusets femdelade och panelklädda innertak drar åt nygotik till skillnad från korets och absidens mer stiltypiska tunn- och hjälmvalv. Sentida tillägg och förändringar utöver inredningens färgsättning begränsar sig till orgelläktarens underbyggnader, ett decimerat antal bänkrader samt kyrkorgeln från 1967 vars fasad av arkitekt Torsten Leon-Nilson utgör kyrkorummets enda modernistiska inslag. Ett fåtal föremål överfördes från den medeltida kyrkan och har på så vis ett särskilt kontinuitetsvärde som länkar till Sturkös äldre kyrkliga historia, däribland en tidigare altartavla från 1700-talet, en järnbeslagen kista i vapenhuset som inköptes under tidigt 1700-tal samt den omgjutna lillklockan, ursprungligen kyrkans första kyrkklocka från 1600-talet som då hängde i en fristående klockstapel. Störst konsthistoriskt intresse tilldrar sig det corpus som finns bevarat av en troligen senmedeltida altaruppsats i snidat trä, av olika bedömare ansett som ett baltiskt eller skånskt arbete. Sturkö kyrkogårds äldsta delar omgav den medeltida kyrkan, men någon kyrkogård bör inte ha anlagts förrän i samband med att den egna församlingen bildades 1564. Utvidgningen har skett 1863 och 1905 åt norr, på 1950-talet i söder samt 1931 och 1979 på terrasserade ytor i öster. Kyrkogården omgärdas idag av naturstensmurar av varierande ålder och utförande samt bitvis av ligusterhäckar och högväxt trädkrans. Ett flertal ingångar finns, av vilka den ursprungliga huvudentrén i norr har smidesgrindar av kulturhistoriskt intresse, dels då de har konstnärliga och hantverksmässiga kvaliteter, dels då de härrör från Karlskrona gamla stadskyrkogård. Utöver gångsystemen är merparten av marken gräsbevuxen och gravplatserna saknar omfattningshäckar eller andra inramningar förutom vid ett mindre antal gravar på de äldsta delarna söder och öster om kyrkan. Här blandas äldre gravvårdar, såsom högresta i svart eller grå granit, låga och breda vårdar i klassicistisk stil samt kors i gjutjärn och smide med yngre gravar av enklare och lägre karaktär. I sydväst står en minnessten över församlingsbor som fått sin sista vila i havet i form av en bautasten och utmed södra gränsen finns ett lapidarium med återlämnade gravvårdar av skiftande ålder och karaktär, bland annat några träkors. Särskilt konstnärligt intresse tilldrar sig en gravvård i form av en skulpterad ängel i vit sten, vilken har en snarlik motsvarighet på 1930-talsdelen. Här liksom på delen från 1970-talet är annars vårdarna mer enhetligt av den lägre och enkla typen och i enlighet med kyrkogårdsideal från andra delen av 1900-talet ordnade utmed rygghäckar. I sydost finns en minneslund som omgärdas av en spireahäck och tre rönnar. Förekomsten av gemensamma planteringar och rabatter är begränsad men på gravplatserna finns viss planterad växtlighet såsom perenner, lökväxter och ettåriga sommarblommor. |
