Stäng fönster Karlskrona kn, TORHAMN 5:30 TORHAMNS KYRKA
Anläggning - Värdering
| torhamns kyrka, TORHAMNS KYRKA | |
| 11/25/20 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Torhamn är belägen på Torhamns udde som utgör den sydöstra spetsen av Blekinges och Sveriges fastland. Lämningar i form av bland annat stenåldersboplatser, gravrösen och stensättningar liksom hällristningar från bronsåldern tyder på en kontinuitet av mänsklig närvaro i området sedan yngre stenåldern, där fisket utgjort ett naturligt komplement till jordbruket. Invid Gissleviken en kilometer nordväst om kyrkan ligger en gammal offerkälla, S:t Måns källa, med koppling till den medeltida kyrkan som var helgad åt samma helgon. Udden har i historisk tid varit ett helt öppet landskap med odlingar, ljunghed och strandängar som utnyttjats för slåtter men har idag även betydande inslag av skogspartier. Stora delar av de kustnära betesmarkerna hyser höga biologiska värden och södra delen av udden är idag skyddad som naturreservat. Byn Torhamn kan i skrift tidigast beläggas till 1400-talet men är givetvis åtminstone samtida med den förra kyrkan. 1624 bestod kyrkbyn, som var belägen söder om kyrkan, av sju gårdar. När laga skifte genomförs 1846 har byn växt något. De få kvarliggande gårdarna ersätts under 1900-talet av enbostadsbebyggelse och byn växer även utmed vägarna nordväst och öster om kyrkan. Dagens bostadsbestånd är främst tillkommet under 1900-talets andra hälft med inslag av äldre byggnader från tidigt 1990- tal eller i enstaka fall 1800-tal. I Torhamn uppfördes på 1200- eller 1300-talet en stenkyrka helgad åt S:t Måns (Magnus) med rektangulärt långhus samt lägre och rakt avslutat kor i öster. Liksom på många andra håll i Blekinge och Skåne kom den medeltida helgedomen på grund av 1700- och 1800-talens befolkningsutveckling att ersättas av en nyuppförd kyrkobyggnad. 1885 invigdes en kyrka i nyklassicistisk stil med långhus, smalare och lägre kor i öster samt kvadratiskt västtorn med lanternin. Byggmästare var Carl Johnsson från Karlskrona. För ritningarna stod, trots att flera källor felaktigt och under lång tid angett domkyrkoarkitekt Helgo Zettervall som upphovsman, den mycket produktive arkitekten Johan Fredrik Åbom vid Överintendentsämbetet. Sydportalens tempelgavelmotiv och tornets lanternin är detaljer som med små variationer återkommer som karaktäristiska inslag i Åboms stora kyrkoproduktion och tydliga likheter finns bland annat med Fänneslunda-Grovares kyrka i Skara stift uppförd 1874. Åbom var en av sin tids mest anlitade arkitekter och ritade utöver ett 40-tal kyrkor såväl hyreshus, sjukhus och fabriker som stadshus, hotell och teatrar. Några av hans mest kända verk är Stockholms första privata bankpalats i kvarteret Pan, Berns salonger och Södra teatern i Stockholm, samt Boo slott i Närke. Exteriört har få förändringar skett sedan uppförandet 1885, där den enda av större betydelse får sägas vara att fasaderna ursprungligen ska ha varit spritputsade med slätputsade hörnlisener. Taket var under en period vid 1900-talets början belagt med betongtegel men återfick snart sin avtäckning med skivtäckt målad plåt. Med sin blandning av klassicistiska grundformer artikulerade i sydportalens tempelgavelmotiv och lanterninen kontra medeltidsinspirerade element som gesimser och trappstegsfriser i rött formtegel och östgavelns rosettfönster är kyrkan ett illustrativt exempel på det paradigmskifte inom svensk kyrkobyggnadsarkitektur som får sägas ha fullbordats under tiden mellan det att kyrkan ritades och uppfördes. Kring 1860 hade de nyklassicistiska ideal som varit gällande ända sedan 1700-talet börjat utmanas av nygotiken, som efter att Helgo Zettervall tillträtt som Överintendent i början av 1880-talet kom att bli den nya normen för nyuppförda kyrkor i landet halvt annat decennium in på 1900-talet. Interiört har fler förändringar skett, men kyrkorummets grunddrag med för nyklassicismen karaktäristiskt tunnvalv och högresta rundbågiga fönster är ännu bevarade. Idealen med stora vitputsade salskyrkor och rymliga ljusa kyrkorum speglar den demografiska utvecklingen i landet men också ett nytt rationellare förhållande till tro och vetande. Den ändring som gjort störst avtryck är restaureringen 1950– 51 efter förslag av länsarkitekt Einar Hedman. Rent arkitektoniskt utmärker sig inte omdaningen av korpartiet som en tydlig årsring då den nya gestaltningen, med minskad triumfbåge som omvandlats till nisch med symmetriskt flankerande dörrar till sakristian och bårrummet, är vanligt förekommande i klassicistiska 1800-talskyrkor. Det är istället Gunnar Torhamns monumentala muralmålning i modernistiskt formspråk och expressiv kolorit som utgör det tydligaste avtrycket av konstströmningarna kring mitten av 1900-talet. Målningen, som är utförd al secco, framställer en Kristusgestalt omgiven av bönder och fiskare i samtidens Torhamn. Den för konstnären typiska färgskalan har dessutom indirekt kommit att få stor påverkan på kyrkorummet då den fungerat som utgångspunkt för såväl 1970-talets som 2006 års färgsättning av kyrkans fasta inredning i trä. 1970-talets restaurering representeras i övrigt främst av läktarens underbyggnader, en typ av ombyggnationer med syfte att få in moderna funktioner i kyrkorna som var mycket vanliga i hela landet under framförallt 1960- och -70-talen. Störst avtryck från LewisJonsson Arkitektkontors restaurering 2005–06 gör förutom den nya färgsättningen i blågrå, sandgula och bruna kulörer att 1970-talets missprydande och tekniskt olämpliga tillägg som heltäckningsmattor och fibervävsklädda väggar avlägsnats. Gunnar Torhamn föddes 1894 som Gunnar Olsson i byn Konungshamn en knapp mil norr om Torhamn. Efter utbildning vid Kungliga Konsthögskolan fick han snart sitt konstnärliga genombrott med vägg- och takmålningar i den nyuppförda Högalidskyrkan i Stockholm och kom snabbt att etablera sig som en av landets främsta och flitigast anlitade monumentalmålare, inte sällan i sakral miljö. Den lokalhistoriska kopplingen, understuken av det faktum att han tagit sitt efternamn efter hemsocknen, adderar en ytterligare dimension till altarmålningens konsthistoriska och konstnärliga värden. Han finns dessutom representerad i form av fyra oljemålningar som hänger i olika delar av kyrkan och har fått sin sista vila på södra delen av kyrkogården. Ett antal föremål som överfördes från den gamla kyrkan, däribland den medeltida altarskivan, predikstolen, trästatyerna Tron och Hoppet, kyrkkistan samt kyrkklockan från 1500-talet har utöver sina konsthistoriska värden även kontinuitetsvärde som symboler för den långa kyrkliga traditionen på platsen. Predikstolen som tros vara tillverkad kring tiden 1633–35 är ett renässansarbete av hög konstnärlig och hantverksmässig kvalitet. Trolig upphovsman är Peder Christensen i Kristianopel som även tillskrivits predikstolarna i Ramdala och Lösen. Det är emellertid inte säkerställt att Christensen var bildhuggare och inte målare. Altarringen, orgelläktaren och bänkinredningen som är samtida med kyrkan har enkel karaktär men har stor betydelse för upplevelsen av det relativt sammanhållna nyklassicistiska kyrkorummet. Kyrkkistan från 1700-talet med tre lås och myntinkast förmedlar historien om socknarnas sociala strukturer i äldre tider. Bland kyrkans övriga inventarier av kulturhistoriskt intresse bör särskilt nämnas Olof Tempelmans orgelfasad i rokoko från 1784, en kopia från 1885 av kyrkans gamla altarmålning från 1769 framställande korsfästelsen, ett dopställ i trä från 1914 samt ett votivskepp från 1977 som symboliserar församlingens maritima koppling. Ett senmedeltida altarskåp som hörde till den gamla kyrkan finns idag i Sillhövda kyrka. Torhamns kyrkogårds äldsta delar söder om den nuvarande har medeltida anor. Kyrkogården, som mellan 1830-talet och 1960-talet utvidgats i omgångar, präglas idag av de rationaliseringsåtgärder som genomfördes på 1980-talet då gravplatsernas infattningshäckar och stenramar togs bort och den tidigare markbeläggningen av grus ersattes av gräs. Södra delen har ett stort antal äldre högresta gravstenar uppblandat med yngre och lägre vårdar, medan förhållandet i norr är det motsatta, med endast en handfull högre vårdar. Ett flertal stenar bär yrkestitlar som i många fall minner om det kustnära läget, med titlar som Mästerlotsen, Sjökaptenen och Fiskaren, men även för orten typiska yrken som Lantbrukare och Stenhuggare. Personhistoriskt intresse tilldrar sig Gunnar Torhamns grav. Nya kyrkogården från 1960-talet utgör en tydligt avläsbar mindre enhet i öster, med gravarna tidstypiskt ordnade utmed rygghäckar och en inramande hög tujahäck. I södra delen återfinns en minneslund som liksom på flera andra av den blekingska skärgårdens kyrkogårdar utmärks av ett stort ankare. Vegetationen är utöver nämnda rygghäckar sparsmakad. Allén av hamlade lindar som kantar gången till sydportalen är ett inslag som blev populärt på svenska kyrkogårdar i spåren av 1920-talsklassicmen och återfinns även som trädkrans i väster, söder och partiellt längs den gamla östgränsen. Norr om kyrkan står en högväxt solitär ek och på södra delen flankeras ett tiotal gravar av klotklippta städsegröna buskar. I övrigt består utsmyckningen vid gravplatserna främst av utplanteringsväxter. |
