Stäng fönster Ronneby kn, RONNEBY 25:7 HELIGA KORS KYRKA
Anläggning - Värdering
| heliga kors kyrka, HELIGA KORS KYRKA | |
| 6/15/20 |
| Motivering |
|---|
|
Heliga Kors kyrka är belägen på en höjd i Ronnebys historiska centrum. Stadsdelen Bergslagen med sitt slingrande medeltida gatunät var den enda som överlevde stadsbranden 1864, efter vilken den övriga staden återuppfördes med för tiden modern rutnätsplan enligt parisisk modell. Den småskaliga trähusbebyggelsen i kulörta oljefärger, till vilken även den gamla prästgården från 1700-talet inne på kyrkogården får sägas ansluta, sätter stor prägel på kyrkans direkta närmiljö. Sydväst om kyrkan, nedanför kullen, återfinns Ronneby torg där bebyggelsen präglas av 1960-talets citysaneringar och i nordöst finns äldre industribebyggelse som idag inrymmer kulturverksamhet. Framträdande i stadens historia är även brunnskulturen som etablerades i Ronneby 1705 och allmänt anses vara den enda svenska brunnsorten av europeiskt snitt. Dess nuvarande bebyggelse i så kallad schweizerstil från slutet av 1800-talet har också satt stor prägel på den lokala bebyggelsetraditionen i staden. Kyrkan uppfördes sannolikt under 1100-talets andra hälft. Planformen var typisk för de romanska stenkyrkorna i Danmark, med långhus, lägre och smalare kor samt halvrund absid i öster. De tidiga utbyggnaderna, troligen redan under början av 1200-talet, i form av korsarmar i norr och söder är däremot sällsynta för tiden och tyder på att Ronneby var en betydelsefull plats. Exteriören med vitrappade fasader och tegelbelagda sadeltak bevarar i allt väsentligt sin medeltida prägel. Den intensiva om- och tillbyggnadshistorien kommer till uttryck genom de många byggnadsdelarna men även genom äldre nu igensatta portaler och fönsteröppningar som sedan en restaurering 1930 är frilagda. Särdrag för kyrkan är det breda västtornet med sina många bomhål och nischer samt den södra korsarmens kraftiga strävbågar under vilka grusgången runt kyrkan passerar. En avtolkats vara en utvändig predikstol men som enligt senare forskning har ansetts vara en uppgång till en utvändig lucka på långhusvinden. Sammantaget utgör kyrkan en ur arkitektur- och byggnadsteknikhistorisk synpunkt synnerligen intressant byggnad vars äldsta historia ännu inte är helt utforskad. Även interiört är upplevelsen av kyrkans äldsta historia högst närvarande i den romanska grundplanen, de gotiska valven samt ursprungliga portaler och fönsteröppningar. En byggnadshistoriskt intressant detalj som ännu inte fått sin förklaring är varför norra korsarmen har ett cirka 150 år yngre valv, dessutom ett stjärnvalv till skillnad från de övrig kryssribbvalven. En annan är vilken kunglighet det är som framställs i en av konsolerna som bär upp södra korsarmens valv, såväl den svenske kungen Magnus Eriksson som unionsdrottningen Margareta har nämnts i forskningen. Bland den fasta inredningen har kyrkan emellertid endast ett medeltida föremål, det triumfkrucifix från 1400-talet som idag hänger i norra korsarmen, vilket som sådant har ett särskilt kontinuitetsvärde för församlingen. Den andra dominanta årsringen i kyrkans interiör är renässansen, vilket förkroppsligas i den fasta inredningen i trä och de överdådiga kalkmålningarna. De senare, vars upphovsman är okänd, anses vara bland de mest framstående renässansmålerierna i södra Skandinavien och tillkom under den upprustning av kyrkan som bekostades av Fredrik II efter Nordiska sjuårskriget. Att staden någon generation senare hämtat sig ekonomiskt manifesteras i den praktfulla altaruppsatsen och predikstolen samt inte minst i alla epitafier över medlemmar ur Ronnebys växande borgerskap. Dessa föremål är skickligt utförda bildhuggararbeten med höga konstnärliga, konsthistoriska och hantverksmässiga värden. Särskilt utmärker sig altaruppsatsen som anses vara ett av tidperiodens mest framstående verk. Flera inventarier, exempelvis ljusredskap, är privata donationer som tillsammans med epitafierna vittnar om en glansperiod i Ronnebys historia, där de täta kontakterna med de tyska östersjöstäderna också återspeglas. I detta sammanhang kan även dopfunten av gjuten brons från 1604 som sannolikt är av lågtyskt ursprung nämnas. Avgörande för interiörens nuvarande gestaltning är domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlins restaurering 1911, då bland annat kalkmålningarna frilades. Avtryck typiska för Wåhlins restaureringsideologier syns också, som vapenhusets tredingstak och korets höjda golvnivå. Heliga Kors kyrkogård bevarar i stort sin medeltida utsträckning och den parkliknande karaktär, gräsbevuxen med grusade gångar och ett fåtal gravvårdar, som den fick när församlingen på 1860-talet anlade begravningsplats i Bredåkra. En ofullständig trädkrans av bland annat hästkastanj, lind och oxel utgör tillsammans med sorgeträd i form av hängalmar och hängaskar samt magnolior, syren och rhododendron karaktärsskapande inslag. Viktiga för upplevelsen av platsen är även bogårdsmuren och dess ingångar, av vilka den västra från 1700-talet med höga grindstolpar i vitputsad kvaderimitation, plåtavtäckningen och krönande kulor utgjort förlaga till utformningen av två mer sentida entréer. Den 1907 uppförda stigluckan mot Munktrappan ner till torget i sydväst har givits en medeltidsinspirerad gestaltning med trappstegsgavlar och korsformade blinderingar, med tydlig koppling till kyrkan. Trots att kyrkogården endast bevarar ett tiotal gravvårdar och att samtliga är från 1800-talet representeras ett flertal arkitekturstilar och material. Högresta stenar i granit, låga naturromantiska vårdar i sandsten, en klassicistiskt utformad vård i tunn kalksten samt ett antal vårdar i gjutjärn, dels i form av kors, dels en nygotisk vimperg med tureller. Flera av vårdarna inramas dessutom av järnstaket. Bevarandet av dessa få gravvårdar är av stor betydelse för förståelsen av platsens tidigare funktion som begravningsplats. |
