Stäng fönster Båstad kn, FÖRSLÖV 30:1 FÖRSLÖVS KYRKA
Anläggning - Värdering
| Förslövs kyrka, FÖRSLÖVS KYRKA | |
| 11/14/16 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering Förslövs kyrka ligger på en svag höjd vid vägkorset mitt i samhället. Från att byn bestått av några hus vid kyrkan, växte orten vid förra sekelskiftet ut till ett stationssamhälle. Från detta återstår en väl sammanhållen bostadsmiljö längs Mercurivägen, och vid kyrkan f.d. kommunalhuset från 1909 och slakteriet Heberleins från 1930-talet. Tillsammans med kyrkan och prästgården från 1785, som byggts ut och blivit församlingshem, förnimmas något av förra sekelskiftets sockencentrum. Dit hörde även folkskolan, som har ersatts av en modern skolbyggnad på andra sidan vägkorset. Under 1900-talet har Förslöv gjorts om till ett industrisamhälle, med många bostäder från 50- 70-tal och olika servicefunktioner, som ligger glest spridda i den trafikintensiva miljön. Kyrkogården är bullerutsatt, framför allt asklunden som bara avskiljs med ett metallstaket från vägen. På östra sidan, där bl.a. minneslunden ligger, är miljön lugnare längs grönstråket vid Möllebäcken. Kyrkogården består av den äldsta delen och fem separata utvidgningar, alla med sin egen karaktär. Gränserna mellan områdena är avläsbara och gör det enkelt att uttolka kyrkogårdens utveckling. 1900-talets skötsel har gett området närmst kyrkan ett rationellt utseende, där växtmaterialet har begränsats, ytor gräsbesåtts, kyrkogårdsmuren delvis gjorts om och gångar asfalterats. Gravmaterialet är stort, dominerat av vårdar från tiden kring förra sekelskiftet. Bland dessa märks ett ovanligt rikt bestånd av järnkors, sannolikt ett av de största i stiftet. Gjutjärnet blev populärt under 1800-talet i samband med järnvägens utbredning och industrialiseringen. Uppluckrad är också utvidgningen från 1913, idag grässatt förutom ett fåtal grusgravar med buxbomsomgärdning. Gångsystemet med den tujakantade mittaxeln finns kvar och vittnar på en i grunden stram och klassicistiskt utformad anläggning, där stenarna till skillnad från på den äldsta delen av kyrkogården står med ryggarna mot varandra. Den fint belägna utvidgningen i sydost har typisk 1970-talskaraktär, med enhetligt låga och breda vårdar i granit, ställda i rader utan avgränsningar mellan gravplatserna. Individuella uttryck uttrycks istället i stenarnas informella dekorer. Kyrkan är uppförd 1851, bortsett från tornet som är rest 1755. Därtill finns medeltida murverk i långhusets östgavel, som skonades från den romanska kyrkan när tornet restes. Tornet bevarar sin ursprungliga plan, och i huvuddragen sitt utseende. Trots att Westesson och Scholander ville annat, lät man tornet förbli oputsat när det nya kyrkorummet uppfördes. Sättet att markera byggnadsdelar från olika tider med olika ytskikt är relativt ovanligt bland kyrkorna från 1760-1860. Kyrkans exteriör är tydligt inspirerad av Brunius stil. Dit hör trappgavlarna, de rundbågiga listverken och omfattningarna i rött tegel, som bryter mot de vitkalkade murarna. Andra drag är nyklassicistiska, såsom de stora, rundbågiga fönstren och salskyrkoplanen med utbyggd östsakristia. Den största yttre visuella förändringen sedan uppförandet är, att alla tak lagts om med koppar istället för skiffer. Dörrar och fönster av låg kvalitet har bytts ut mot nya med de gamla som förlaga, vilket gjort att kyrkans karaktär kunnat bevaras. Kyrkorummet täcks av ett tidigt tredingstak i trä, en konstruktion som blev allt vanligare efter 1860 istället för murade valv och den nyklassicistiska kyrkans typiska trätunnvalv. Kvar från 1800-talet är också predikstolen och altaret, vars framsida åter togs fram 1990, orgelfasaden, läktaren och bänkarna, även om alla fått en ny färgsättning och de tre sistnämnda även byggts om. Altaret och predikstolen är samkomponerade, och liksom orgelfasaden fint utformade med ett renässansinspirerat formspråk. Långhuset präglas främst av Eiler Graebes restaureringar under 1900-talet. Arbetena är typiska för de förändringar han vanligen genomförde; bänkarna byggdes om för ökad sittkomfort, koret omgestaltades och betonades, golven lades om med tegel och kyrkorummet målades i ljusa färger med vitt och grått som grund. Det mest påtagliga tillägget är fresken av Pär Siegård, som bör räknas som en av våra främsta 1900-talskyrkomålare. Verket från 1961 satte punkt för Siegårds monumentalmåleri, som inletts 1937 i Grevie kyrka och med undantag för Borås kyrka var begränsat till Skåne. Målningen i Förslöv hör till en mer abstrakt fas med förenklad figurteckning i kombination med ett mer traditionellt bildschema uppdelat i olika friser, som skickligt utnyttjar kyrkorummets uppåtriktade arkitektur. Genom motivet ”Trons under” vill Siegård visa på en tro som bär, som stillar oron i oss när något är svårt. I jämförelse med hans tidigare fresker är den tecknad i en kallare palett, något som möjligen kan bero på hans åldersstarr. Wikerstål& Forsbergs färgsättning balanserar på ett fint sätt Siegårds konstverk mot altarnischen och inredningen. Trots målningens storlek tillåts den slammade altarnischen och träkorset dominera korväggen. De blåa toner som tidigare fanns i bl.a. bänkar och knäfall har bytts mot en orangeröd nyans, som gett det annars väl svala kyrkorummet en varmare prägel. Speciellt för Förslövs kyrka är, i hur hög grad Siegård och kretsen kring honom påverkat interiören. Han har själv gjort skisserna till dopfunten, målningarna på bänkskärmarna och läktarbarriären, och hans vänner har skapat flera lösa inventarier av hög kvalitet. Kyrkan innehar ett begränsat urval inventarier från äldre tid, däribland ett dopfat, en kalk och några trädetaljer som lär ha suttit på en äldre predikstol. Föremålen är i sig långt ifrån unika, men viktiga som länkar till den tidigare, och begränsat dokumenterade, kyrkan. |
