Stäng fönster Eslöv kn, JEP KLOCKARE 7 VÄSTRA SALLERUPS KYRKA
Anläggning - Värdering
| Västra Sallerups kyrka, VÄSTRA SALLERUPS KYRKA | |
| 11/11/16 |
| Motivering |
|---|
|
Västra Sallerup har en bosättningskontinuitet som går tillbaka till yngre stenålder. Enligt den lokala traditionen ska en storman vid namn Saxulfr på 300-talet ha byggt en gård i närheten av den plats där kyrkan ligger idag. Byn fick namnet Saxulfrstorp (dock tidigast belagt 1201) och sägs sedan 400-talet ha varit en radby. Omgivningarna präglas idag ett öppet odlingslandskap och inte minst av närheten till Eslöv, som i och med järnvägens intåg på 1800-talet utvecklades från en liten bondby till en av landet största köpingar på endast några decennier. Kyrkbyn, som avskiljs från stationssamhället av en buffertzon av åkermark, bevarar emellertid sin äldre bebyggelsestruktur med husen placerade med avskiljande förgårdar längs bygatan, prästgård från 1860-talet och den gamla skolbyggnaden. Västra Sallerups kyrka uppfördes på 1100-talet av stenhuggaren och byggmästaren Mårten Stenmästare, som är en av få namngivna stenmästare från tidig medeltid och räknas bland de mästare som var med och byggde Lunds domkyrka. Han har därtill huggit dopfuntar till ett 20-tal kyrkor. Kyrkan hade då västtorn, långhus, kor och troligen absid. Genom åren har kyrkan byggts om och till vid ett flertal tillfällen, vilket speglar en typisk byggnadsutveckling för romanska kyrkor till följd av liturgiska och samhälleliga förändringar. De bevarade murverken från medeltid och 1700-tal har höga byggnadsteknikhistoriska och byggnadsarkeologiska värden. Exteriört karaktäriseras Västra Sallerups kyrka trots senare ombyggnader av ett medeltida uttryck, med brett och lågt västtorn, långhus samt det något lägre och smalare koret som förlängdes på 1300-talet. De rejäla och funktionsmässigt placerade strävpelarna bidrar till det ålderdomliga uttrycket, medan tornhuven med sin lätt välvda form har tydlig 1700-talsprägel. Långhus och kor hade på 1700-talet försetts med mansardtak, men fick vid restaureringen 1947-53 återigen sadeltak enligt traditionell romansk modell. Även kyrkans interiör, som till stor del fick sitt nuvarande utseende vid restaureringen 1947–53 under ledning av domkyrkoarkitekten Eiler Græbe, präglas av ett medeltida formspråk. Det var bland annat då de rikligt förekommande medeltida kalkmålningar som idag dominerar kyrkorummet frilades. Målningarna är utförda under såväl 1100- och 1200-talen och 1300- och 1400-talen och tilldrar sig stort konsthistoriskt intresse. Även på kyrkvinden ovanför 1300-talets valvslagningar finns bevarade kalkmålningar som återupptäcktes 1975. Det faktum att besökaren kan uppleva målningar från fyra på varandra följande decennier medför sällsynt höga konsthistoriska och pedagogiska värden. Kristoffermålningen på vinden har ansetts vara det första belägget för den kristofferkult som växte fram i Skandinavien under 1200-talet, vilket också gör den intressant ur ett religionshistoriskt perspektiv. I kyrkorummet finns fler medeltida detaljer, bland annat det igenmurade triforiet till den tidigare emporvåningen i tornet, dopfunten, lejonskulpturen och de två kolonnbaserna, alla utförda i sandsten och huggna av kyrkans namnkunnige byggmästare Mårten Stenmästare. Överlag präglas kyrkans interiör av en omsorg kring detaljer och ett hantverk av hög kvalitet, vilket sannolikt hör samman med kyrkans roll som patronatskyrka åt närbelägna Ellinge gods. Herremansätten på Ellinge låg möjligen också bakom grundandet av kyrkan, och det nära förhållandet manifesteras i kyrkan även under senare tid, som i de praktfulla herrskapsbänkgavlarna och predikstolen med baldakin som utfördes av den välkände träsnidaren Jacob Kremberg på 1600-talet. Träarbetena, inklusive den minnestavla som just förkunnar att predikstolen och baldakinen bekostats av ägarna på Ellinge, har höga konsthistoriska värden. Västra Sallerups gamla kyrkogård bevarar sin medeltida utsträckning och karaktäriseras av ett ålderdomligt uttryck med gräsbeklädda och oregelbundet utplacerade gravvårdar från 1700- och 1800-talen. Framför kyrkans sydfasad finns en romansk gravkista av kalksten. Den nya kyrkogården som anlades under slutet av 1800-talet återfinns väster om den gamla prästgården och bevarar i sin södra del en utformning typisk för tiden kring förra sekelskiftet. Gravplatserna indelas i ett strikt rutmönster av grusade gångar och förekomsten av äldre och högresta gravstenar är rik. Växtligheten domineras av fritt placerade höga tujor. Den nordvästra delen utgörs av en gräsad yta med sporadiska gravvårdar. Utmed kyrkogårdens norra sida är ett antal återlämnade gravstenar uppställda. |
