Stäng fönster Helsingborg kn, VÄLINGE 27:1 VÄLINGE KYRKA
Anläggning - Värdering
| Välinge kyrka, VÄLINGE KYRKA | |
| 11/25/15 |
| Motivering |
|---|
|
Karaktärisering Välinge kyrkan ligger i utkanten av en gles bybebyggelse där kyrkan, prästgården och klockaregården utgör en välbevarad kyrkomiljö. Det nära sambandet mellan dessa byggnader har tidigare tydliggjorts genom enhetliga planteringar och gångstråk som inte längre finns kvar. Om kyrkan tidigare har varit mer centralt belägen så framstår den nu som lite avsides från resten av bymiljön och kulturlandskapet som till stora delar formats efter skiftesreformerna. I söder gränsar kyrkogården numera till ett öppet åkerlandskap där huvudingång till kyrkogården med gång fram till vapenhuset tidigare fanns. Kyrkogården har en enkel form med relativt lite växtlighet och framstår som relativt strikt reglerad. De arkeologiska fynden på kyrkogården efter en renässansbyggnad i tegel kan kanske utgöra en försvunnen gårdsenhet eller en tidig prästgårdsbyggnad. Välinge kyrka är till största delen en relativt sentida men har ändå till viss del karaktären av en medeltida sockenkyrka. Långhusets och absidens murverk är uppfört som på en 1100-tals kyrka medan sakristian är utförd i nyklassisistisk stil vilket snarare tillhör 1700-1800-talets tidsepok än tidigt 1900-tal. Detta kan ge ett felaktigt intryck av kyrkans byggnadshistoria vid första anblicken. Uppenbarligen har församlingen varit mån om kyrkans medeltida historia på så sätt att man velat återskapa dess medeltida karaktär, som man såg den på den tiden. Troligtvis ansågs det oputsade kvadermurverket så ovanligt att man valde att återanvända det i sin helhet. Det kan jämföras med murverket i Vä och Bjäresjö kyrkor i Skåne, båda mycket betydelsefulla kyrkliga byggnadsminnen. Kyrkan kan sålunda sägas vara en pastisch med en förfalskad byggnadshistorisk identitet, vilket var ett helt accepterat och etablerad renoveringsprincip under 1800-talet. Långhusets storlek, avsaknaden av kordel och murarnas höjd avslöjar kyrkans egentliga ålder. Kvar från medeltiden är tornet, vars byggnadshistoria har nära samhörighet med det medeltida kyrkorummet och därmed är en viktig symbol för kyrkans äldre byggnadshistoria. Även invändigt har man velat bygga vidare i en medeltida byggnadstradition genom valvtäckning av kyrkorummet vid ombyggnaden 1855. I övrigt gavs kyrkan en tidstypisk inredning med nygotiska drag. Ett skrank delade av absiden från kyrkorummet där altaret stod vid långhusets östra sida. Att inreda sakristia i absiden är en vanlig åtgärd under denna tid i medeltida kyrkorum där sakristia saknades vilket för det mesta gjordes genom träskrank. Att man även väljer att utföra en nybyggd kyrka på detta sätt tyder på att denna planform var helt etablerad och mer än en provisorisk lösning. Trots kyrkorummets relativt unga byggnadshistoria genomgår det som många andra nygotiska kyrkorum en ombyggnad under det tidiga 1900-talet då bland annat avskrankningen tas bort och färgsättningen ljusas upp. Inredningen som ritades av Wåhlin har en nedtonad och avskalad karaktär till skillnad från några av Wåhlins tidigare inredningar. Inredningen har dock liksom det mesta av Wåhlins renoveringar en hög kvalitet, drag av nyklassicism och bildar en harmonisk helhet med kyrkorummet. Den strama inredningen, de höga valven, fönsteröppningarna och kyrkorummets storlek ger närmast intrycket av en stadskyrka. Den ståndsmässiga inredningen kanske delvis har sin förklaring i kyrkans förflutna som patronatskyrka där patronus satt sitt avtryck genom många gåvor till kyrkan. Kyrkorummets karaktär och fasta inredning accentueras väl av andra inventarier från 1500-talet och framåt såsom de inmurade gravhällarna, altartavlan och kristallkronorna. Inne i tornet utgör valven och en medeltida fönsteröppning viktiga delar för förståelsen och upplevelsen av kyrkan. Sedan Wåhlins renovering har endast mindre förändringar skett av kyrkorummet och exteriört har förändringarna varit begränsade till nytt taktäckningsmaterial. |
