Stäng fönster Hässleholm kn, IGNABERGA 73:1 IGNABERGA GAMLA KYRKA
Anläggning - Värdering
| ignaberga gamla kyrka, IGNABERGA GAMLA KYRKA | |
| 6/17/22 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Ignaberga ligger en halvmil sydost om Hässleholm. Socknen domineras i norr av odlad slättbygd med större inslag av skog i söder. Kring kyrkbyn präglas odlingslandskapet av 1800-talets skiftesreformer. Lämningar från sten-, brons- och järnåldern visar på en lång kontinuitet av mänsklig aktivitet i området. Den lokala ignaberga- kalkstenen har brutits och bränts i socknen sedan åtminstone slutet av 1100-talet då Ignabergas medeltida kyrka uppfördes. Lämningar som kalkugnsruiner och gruvhål är därför vanliga i bygden. Ignabergas medeltida kyrka är belägen på en kulle omgiven av höga stödmurar i byns södra del med öppen åkermark i väster. Läget på byns högsta punkt är typiskt för medeltida kyrkor och gör kyrkoanläggningen till en naturlig blickpunkt i landskapet. Intill kyrkan finns det gamla skolhuset från 1852 och äldre gatehus, somliga med bibehållen gårdsform och längor i sten eller skiftesverk. Ignaberga gamla kyrka uppfördes på 1100-talet med den lokala ignabergakalkstenen efter romanskt byggnadsmönster med långhus, smalare och lägre kor samt halvrund absid i öster. På 1400-talet valvslogs kyrkorummet och ett vapenhus tillkom i söder. Långhuset utvidgades 1717 åt väster. Kyrkan dömdes på 1880-talet ut som undermålig och för liten för den växande församlingen, vilket ledde till att en ny kyrka kom att uppföras i byns norra del snarare än att bygga nytt på den gamla kyrkplatsen vilket annars var vanligt förekommande vid denna tid. När nya kyrkan invigdes 1887 lämnades den medeltida kyrkan som ödekyrka, men kom under 1920-talet att sättas i stånd under arkitekt Leon Nilssons ledning för återinvigning som skedde 1928. Leon Nilson från Ignaberga var utbildad arkitekt i Berlin och utöver detta bland annat verkställande direktör i AB Ignaberga Kalksten, korresponderande ledamot av Kungliga Vitterhetsakademien, ordförande i kommunalfullmäktige och kyrkvärd. Han var liksom sonen, arkitekt Torsten Leon-Nilson, inblandad i ett otal restaureringar av skånska kyrkor under en stor del av 1900-talet. Kyrkan bevarar exteriört sin medeltida karaktär, där långhusets förlängning i väster tydligt utskiljer sig genom det valmade takfallet. En stor andel skånska medeltidskyrkor försågs senast under 1800-talet med torn, vilket ger de tornlösa kyrkorna en särskilt ålderdomlig prägel som i Ignaberga förstärktes vid Nilsons restaurering då de romanska fönsteröppningarna återupptogs och större sekundära öppningar sattes igen. Karaktäristiskt för kyrkan är också att de slätputsade fasaderna inte är avfärgade. Interiören präglas av den romanska uppförandetiden, senmedeltidens valvslagningar och vapenhus, 1700-talets utbyggnad och fasta inredning samt 1920-talets restaurering, vars huvudsyfte tycks ha varit en rekonstruktion av kyrkorummet med fokus på dessa årsringar. De romanska murverken och korets gotiska valv har betydande byggnadsteknikhistoriska värden. Detsamma gäller korets och absidens takstolar och sydportalens senmedeltida plåtskodda dörr. Sydportalen var vanligen det mest påkostade inslaget i Skånes romanska kyrkor, med skulpturala detaljer som exempelvis tympanonfält, reliefer och lejonmotiv. Vissa kyrkor har tvärtom påfallande enkla sydportaler, däribland Ignaberga, som av allt att döma aldrig haft tympanon och där portalbågen utgår från enkla utkragande impoststenar. Av stort konsthistoriskt intresse är den romanska dopfunten, med något säregen timglasform, samt fem träskulpturer från 1200- respektive 1400- eller 1500-talen. De äldre skulpturerna antas ha utförts av den så kallade Ignabergamästaren, en okänd bildhuggare som tros ha franskt ursprung då hans verk är typiska för den franska höggotiken vid 1200-talets mitt. Ignabergamästaren, som är namngiven efter ett triumfkrucifix från Ignaberga gamla kyrka som idag förvaras på Historiska museet i Lund, hade stort inflytande på andra bildhuggare verksamma i Skåne vid tiden. Dessa medeltida föremål har utöver sina konsthistoriska och konstnärliga värden även autenticitets- och kontinuitetsvärden som stärker kyrkans roll som en länk till socknens äldsta historia. Bland den fasta inredningen utmärker sig i övrigt altaruppsatsen med tillhörande altare samt präst- och klockarebänk, utförda i barock med provinsiell karaktär. Kyrkorummets enda påtagliga sentida inslag är Torsten Leon-Nilsons modernistiska orgelfasad från 1978 med målningar av kyrkomålaren Pär Siegård samt underbyggnaden av läktaren, som blev ett vanligt tillägg i svenska kyrkor under 1970- och -80-talen, även denna ritad av Leon-Nilson. Ignaberga gamla kyrkogård är samtida med kyrkan och dess utbredning torde vara i det närmaste oförändrad sedan medeltiden. Stödmurarna som accentuerar kyrkoanläggningens upphöjda läge i landskapet tillkom senast på 1600-talet. Kyrkogården karaktäriseras av öppna gräsytor med begränsad växtlighet och totalt endast ett 30-tal gravplatser, av vilka en handfull är grusade med omgärdande stenramar, järnstaket eller klippta infattningshäckar. Det låga antalet gravar gör att samtliga gravplatser har högt bevarandevärde med betydelse för karaktären av kyrkogård. Trädkransen av äldre högresta lövträd, kyrkogårdsmuren med smidesgrindar och stengrunden efter klockstapeln är andra viktiga detaljer för den ålderdomliga prägeln och förståelsen för platsens historia. Gravvårdarna är främst från 1800-talets andra hälft, i varierande utformning och material, men här finns även stenar som troligen är äldre där inskriptionen är oläsbar samt ett par vårdar från sent 1900-tal och 2000-tal. De äldre stenarna är ofta arkitektoniskt utformade och bär yrkestitlar samt by- eller gårdsnamn som speglar socknens historia och utveckling. Mer sentida gravskick representeras av en minneslund utformad av Torsten Leon- Nilson. Källa: Ignaberga gamla kyrka, Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning, Henrik Nilsson, Laserna restaurering, 2022-06-17. |
